Utpressning

Ibland orkar jag inte och då känner jag mig som en extremt dålig och usel människa. Jag vill gärna hjälpa och ställa upp i de flesta hänseenden - men ibland infinner sig känslan (fast jag vet att det inte är så)att det bara skall vara jag som ställer upp. För att jag ställt upp några gånger i olika sammanhang så skall jag utnyttjas och dräneras på kraft, känslor och pengar jag inte förfogar över.

Jag har det bra här i livet med min fantastiska dotter och maken, min egen luggslitne riddare. Han är något begagnad som jag, men han är min. Mina husdjur är också begagnade - katten Surögda Ester behövdes inte längre så hon blev våran.Gunvald Sköldpadda ställdes ut i en låda bakom en affär första frostnatten. Vi adopterade henne för att det var ett bättre alternativ än att polisen skulle döda henne.De här djuren berikar min tillvaro mycket och mannen i mitt liv trivs också med dem.

Att jag lägger ner tid och pengar på att mata fåglar och de magra strykarkatterna är mitt egna beslut och det klagar jag inte på, det är helt självpåtagna sysslor. Svårast är när man pressar blod ur stenar och hela tiden bombarderar givare med fler och fler (och dyrare)projekt för att man en gång givit något genom en organisation.

Jag har ett litet fadderbarn som har HIV,förhoppningsvis skall hon få ett hyfsat liv och bromsmediciner för det jag betalar i månaden och jag ger ett litet bidrag till ett skolprojekt i Tibet.Släkt och vänner får getter, skolböcker och bybarnmorskor när de fyller år eller på andra bemärkelsedagar. Just nu håller jag på med Röda Korsets Libyeninsamling och jag har fått in bra med pengar.

Min brevlåda svämmar över känns det som av brev om elände som jag skall avhjälpa. Jag tror inte jag är snål eller småsint men jag börjar äcklas av alla personligt skrivna och adresserade tiggarbrev för kvinnor i Kenya, fattiga i Bangladesh sjuka i ...... Jag vet att livet är vidrigt för otroligt många men jag kan inte hjälpa hur mycket som helst.

Kan inte dessa organisationer som sköter bistånd titta på sina trogna givare och kolla att h*n ger varje månad Xkr och tycka att det är bra. Istället ser man bara att här är en blödig idiot som ger just X kr varje månad - det kan vi säkert fördubbla om vi skickar brev med förtryckta insättningsblanketter och tragiska bilder och berättelser.

Jag är dum i huvudet det har jag förstått men Herre Gud jag vill göra mina egna val om hur mina pengar skall förbrukas eller omsättas. Jag har inga pengar mer än de jag förtjänat som krokimodell och nämndarvoden. Jag vill inte gnälla även om jag ser att det är vad jag gör - men som det är nu så får jag dåligt samvete för allt till och med att jag skall åka till London med Anybody över en weekend.Det är barockt jag vet det men det hjjälper inte. Åker gör jag i vilket fall.

Längst innerst i mig vet jag att ingen kan göra allt men alla kan göra något.Varför känner jag så här ändå?Jag har allt jag behöver jag vet det men vill veta varför livet känns som det gör.