måndag 25 april 2016

Blues för Roffe

Jag avskyr nekrologer - ni vet sådana där uppsatser som hamnar i tidningen när någon dör. Ingen är så fantastisk som när man dör när det gäller bildning, duktighet och rent socialt så var den avlidne älskad av alla oavsett om omgivningen visste hur osympatisk denne någon var i själva verket. Nu är det viktigt för mig att berätta om min bror som dog för några veckor sedan och partisk är för det är min rättighet som storasyster till Rolf. Han kallade sig Mannen, Myten och den levande Legenden när han skrev sina inlägg på Facebook och det är klart att Granntantens bror var det så nu så får ni vederfaras mina minnen av Legenden Rolf.

När jag var nästan två år föddes min första bror och han föddes mycket för tidigt så min mamma sprang till sjukhuset två gånger om dagen för att lämna mjölk och samtidigt besöka vår far som låg på en medicinavdelning efter att fått starkström genom kroppen. På båda ställen fick hon samma besked : "Det är osäkert om han överlever men vi gör vad vi kan." Både Rolf och pappa kom hem efter flera månader och jag var storasyster till en pojke med stora fötter,stora öronen och stor snopp. Han var en glad unge som som när han började prata gjorde det ständigt och vid alla tillfällen där han var närvarande.

Han var en riktig nyfiken typ som med sina inpass kunde ställa till storbråk. Att dra till skogs med den lilla odågan satt en storasysters krafter på hårda prov, som att vi båda fick skidor med läderbindningar som genast måste provas. Vid den stora klippan i skogen körde han raskt sönder mina nya skidor och retade upp en stor kille (ca10år) med att tala om hur ful och tjock han var - sedan stack han och lämnade mig att få en ordentlig omgång stryk i hans ställe. Då tyckte jag inte om min bror.

 När vi växt några år och Roffe och jag gick på samma skola blev det roliga att ha en bror som man kunde umgås med och gå på disco med för vi kunde plötsligt låna kläder av varandra. Mamma sydde utställda byxor åt oss likadana men i olika färger. Varsin kaftan skapade hon också och det var häftigt att gå på den nyöppnade fritidsgården i de kläderna som visade att man var syskon.Ett problem var att vi tillsammans köpte ett par Tom Jones-skor svarta med liten klack och ett stort guldspänne på plösen. Brorsan hann nästan alltid för mig när skorna skulle användas trots delad vårdnad om dem.

Skoltiden gick fort och Rolf gick verkstadsutbildning medan jag gick gamla realskolan för att komma ut i arbetslivet. Tonåren funkade fint mellan oss förutom Roffes irriterande vana att lägga sig i mina val av pojkvänner. De utsattes för hårda förhör av honom och fanns det minsta tvivel om deras duglighet som pojkvänner så fanns han alltid i vår närhet även när vi tog vår tillflykt till mitt rum. Det går inte att småhångla med en bror som sitter mittemot en eller av en händelse står och glor genom mitt fönster. Brrr vad jag tyckte han var jobbig med sitt häng runt oss och spridande av fantastiska oneliners som inte uppskattades ett dugg.

När brudarna kom in i brorsans liv blev det lättare och jag tyckte det var skönt. När Rolf mötte den lilla nätta Anna-Karin då hade han hittat rätt. Lämpligt nog lyckades hon göra brorsan till far på just Fars Dag och han kom hem till mig för att berätta om den fantastiska gosse som fötts. Brorsan var stolt far och när han och Anna-Karin gifte sig fanns det inga gränser för hans stolthet över världens vackraste fru. Alla kunde ju se att hon var så fin som han sa.

Vi andra syskon bildade också familjer och vi umgicks inte riktigt så ofta och vi fick barn och flyttade runt lite. Rolf och hans fru fick "en prinsessa" som han sa när dottern föddes och babykläderna gick varvet runt en gång till. Brorsan arbetade som svetsare och reparatör samtidigt som han var deltidsbrandman tills han slutade och blev resemontör. Jag tror att han har varit på alla kärnkraftverk i Sverige och även utomlands.

Lika blå som jag är , lika röd var Rolf så vi talade med jämna mellanrum om hur korkad den andra var. Brorsans ilska över saker som var illa i samhället skrev han inlägg om på sin facebooksida, hela tiden med dräpande ordvändningar.

När mamma och pappa blev gamla och skröpliga träffades vi mer i våra omsorger om dem i deras sista tid i livet, sedan gled vi isär igen fast vi visste var vi hade varandra hela tiden. Roffe sa att han inte skulle lägga sig i oss andra fyra syskons liv och leverne för det var vi gamla nog att klara själv. Han levde inte upp till de förhållningsordningarna utan var nyfiken och ville gärna hjälpa till och lägga sig i. Att jag inte äger en  bil upprörde honom mycket och han skulle med sina kontakter ordna fram en bra bil för 6000 kr. Det var rart tänkt men det blev inte så trots att han insisterade på att ordna det utan att jag bett om det.

I Februari sökte min bror läkare för problem med magen och det var cancer som inte gick att operera. Ungefär sex veckor senare var brorsan död. Det gick fort och det var kanske skönt för min bror men jag saknar honom egoistiskt och fullt, något som hans övriga familj säkert gör de med.

Jag saknar Rolfs dräpande repliker, jag saknar hans sätt att vara och då menar jag inte bilen han lovade skaffa. Jag saknar min bror som kunde reta gallfeber på mig, jag vill inte se hålet i syskonringen - åh vad jag saknar min bror!

Det är skönt att du inte behövde lida lång tid och du hade framtidsplaner hela tider som triggade dig. Som sagt jag saknar dig men om jag blundar så kan jag se dig på din altan stående vid grillen med en grilltång i ena näven och en burk Sofiero i den andra.

Hej då Roffe mitt äldsta lillasyskon.