Jag tycker det är jobbigt att bo i de lättkränktas rike, alla verkar vara eller bli kränkta på alla sätt och vis. "Det är bara en kränkare som känner igen en kränkning" läste jag någonstans och kanske är det så - själva ordet kränkning är för mig ett utnött och betydelselöst ord.
För en tid sedan upptäckte jag att en grupp människor gått igenom min blogg och mina Facebooklänkar - allt för att kunna bevisa att jag borde entledigas från mina uppdrag . Kränkt blev jag absolut inte av deras agerande men lite ledsen och frågande inför att man gjort så istället för att fråga mig om det de undrade över. Ett tag funderade jag på att lägga ner både blogg och min sida på Facebook men nu har jag tänkt om. Jag funderar mer på varför man gör som man gör och nu har man faktiskt gjort mig lite mer betydelsefull än jag egentligen är. Varför skulle man lägga ner möda på mig om jag är betydelselös? Tror att det jag utsatts för har vänts till något som blivit min egen lilla "egoboost". En får tacke, som man säger här.
Har haft herrmiddag igen men det blev inte wokad älg som jag lovat utan hästfilé med gräddstuvade kantareller saltgurka och potatismos. Spenatsoppa med ägghalvor till förrätt och efterrätten bestod av blåbärspaj. Mina rara karlar utökas med någon ny herre var och varannan gång och det är alltid fullträffar som väljs in. Denna gång var det en man som gav lilla mig nästa ett kilo utsökt choklad och bara asken den låg i var en fröjd för ögat. Mannen i mitt liv har fått diabetes så för att skydda honom från frestelser lyckades jag klämma i mig alla godsakerna inom ett dygn.
Det är kul med mina herrar för det har tydligen spritt sig om middagarna och trots att jag handplockar mina gäster har jag fått två intresseanmälningar från män som vill med i klubben. Vi får se hur jag gör med dessa "ansökningar" men det är ingen omöjlighet att de blir inbjudna för de passar fint in i min gästprofil.
På Åke-dagen firade jag min 61-årsdag med lite löst och trevligt folk. Glada goda människor gör alltid livet roligare och roligaste människan var han som varit så trött, grå och sliten för två veckor sedan. Han är den första jag känt som fått en "akut"pacemaker och nu var han en rosig pigg herre som rörde sig hur ledigt som helst. Hans hustru hade tolkat hans trötthet som åldersrelaterad och hade väl inte sett hur dålig han var eftersom man inte ser gradvisa förändringar när man lever tätt intill varandra. Nu var hennes man inte som ny men klart bättre begagnad - härligt att se!
I lördags var jag pseudoberömd några sekunder och det var ett litet barn som trodde sig se min storhet när jag vallade cykeln över stadens torg. Plötsligt hördes en klar röst som förkunnade:"Där är Yohios mamma" samtidigt som den lille gossen pekade på mig. Just nu har jag en piggfrisyr i silvervitt och till det en klarrosa lugg. Jag blev så smickrad då jag kan vara Yohios mormor utan att rodna. Nu är jag inte någon söt popgosses släkting men det var roligt ändå att ett barn kan spåra släktskap bara genom en frisyr och hårfärg som hos både mig och Yohio är falsk.
Nu skall jag vara pappas länk ett tag då mina bröder är på arbete långt hemifrån. Pappa mår bra i sina demensdimmor och verkar riktigt lycklig. Han har inga bekymmer alls och världen hans är vänlig och god. Bäst av allt är hans gode man som verkligen är en god man och får allt i fars omgivning att fungera utan gnissel - alla skulle ha en sådan god man som min pappa har, då vore allt enkelt här i livet.
