tisdag 7 juni 2016

Kanske hade hon bara en dålig dag eller kanske hade hon druckit ur Kränkthetens källa

De sista veckorna har varit extremt jobbiga. Mannen i mitt liv föll och bröt lårbenshalsen på ett barnkalas men med snabb ambulanstransport och en lyckad operation så är det benet ihopsatt. Tyvärr så är min man så kallat multisjuk så han mår inte alls bra.Det gör inte jag heller. Flera komplikationer har tillstött som till exempel blodförgiftning och en eventuell stroke på det. Jag har suttit många många timmar och vakat bredvid honom, tidvis var den kommunikation vi hade att jag pratat med honom och han tryckte min hand då och då. När febern gick ner efter antibiotikabehandling så svarar han verbalt men det är mest rappakalja förutom att han har uppfattat att Mohammed Ali är dö. Han fattar inte var han är och varför utan anser att pratet om benbrott är ondsint skvaller för att inte få komma hem. Jag vet att hur det än är så kommer aldrig Kalle hem mer.

Att pendla mellan Kalles sjukhussäng och min egen säng där jag ändå inte orkat sova med mina oroliga tankar var för mycket men det har jag inte heller orkat ta in - det fick mina vänner påpeka och hjälpa mig med. Tack gode gud(eller något) för det! Jag har lärt mig att för att vara jag och få egentid så måste jag göra saker som är något helt annat än att vara en del av min man.Min första utflykt i min omvärld blev en guidad busstur i vår vackra stad som en av mina "bröder"följde med som min mentala krycka. Det gick bra och jag har nu kunnat släppa det mesta av min oro: Kalle får en fantastisk omvårdnad på den avdelning han ligger trots att sjukvården ständigt dras med både personal och ekonomiska brister. Jag kan inte göra mer än det jag gör för mannen i mitt liv än att vara hos honom några timmar och mata honom med jordgubbar, köpa god dricka och prata med honom om alldagliga och neutrala saker som vad Surögda Ester gjort under dagen.

Under dagarna som varit har jag andats med rara vänner som bjöd på grillat på en altan med en vidunderlig sjöutsikt, åkt båtbuss till Mariebergsskogen där jag en gång för länge sedan satt i Jimi Hendrix knä. En god vän inom sjukvården ( för övrigt gift med en annan "bror") ordnade så jag fick ett litet recept på insomningstabletter så jag kan sova tills jag måste gå upp för jag ska kissa på morgonen. Jag har också suttit på dessa vänners balkong och ätit plockmat medan vi sett på Klarälven och lyssnat på fåglar. Dessutom har jag tittat på ett alldeles nyfött litet vackert barn.En annan vän befriade mig från mitt uppdrag som borglig vigselförrättare - ett hedersuppdrag som jag inte är i stämning för att klara av.

Igår var det Nationaldag med sedvanligt firande i Museiparken , skönsång av manskör och sångare från Wermland Opera , orkester som marscherade och spelade samt välkomnande av våra nya svenska medborgare. En tradition är att alla vi som är med i  kommunfullmäktige oavsett partitillhörighet bjuder på kaffe med muffins till alla besökare medan barnen får glass. Mycket uppskattat och man få träffa massor av trevligt folk så jag beslutade mig för att att gå dit och bidraga med en liten inhopp som servitris - och träffa just folk.

Jag var där i god tid och med en liten namnbricka på bröstet började vi som var där ordna med 6 olika stationer för att dela ut fikat. Vi ställde fram stora kaffedunkar och muffinskorgar för invasionen av törstiga och hungriga kaffegäster som vi skulle bjuda på fika. Vi var tillsagda och det var även annonserat att kaffet skulle börja serveras från klockan 14.00. Drygt en halvtimma innan står två kvinnor och plockar i brödkorgen och vill ha kaffe men jag berättade vänligt att vi inte var färdiga, att vi öppnade klockan två och bad dem vänta en stund. Vilka de var eller vad de var hör inte hit men de pratade med stark brytning när de kastade tillbaka brödet i korgen.

Två minuter senare återkom den ena av kvinnorna och hon talade mycket tydlig svenska då hon skrek åt mig : Varför nekade du att servera mig? Jag svarade att jag nekade ingen något sådant men att vi inte var riktigt färdiga med förberedelserna och att vi skulle starta om en stund. Hon replikerade med att hos den trevliga mannen vid kaffestationen längst bort var det inga problem att få det hon begärde, hon fortsatte sedan fullständigt kokande av vrede med att kalla mig RASIST! innan hon vände på klacken och rusade iväg. Jag blev förstummad och förvirrad av angreppet och kanske är jag väldigt sårbar men det var otäckt och jag blev mycket ledsen av situationen.

 Trots det som hänt tänkte jag att det det var bara en tillfällig svacka hos mig så jag fortsatte med mitt värv för vi fick sätta igång med serveringen på hela linjen då starten redan gått på ett ställe. Det gick bra i flera minuter men sedan så stod en man med flera barn som samtliga grävde i muffinskorgen som jag serverade ur så jag berättade att alla barn fick glass och den fanns runt hörnet medan fikat var för de vuxna. Mannen meddelade då kort att hans barn skulle HA glass och kaka. Jag argumenterade inte utan lät dom få muffins, massor av muffins och så utgick jag från min tjänst.

 För att inte sjunka så lågt så jag började kasta muffins på besökarna sa jag att det var dags att besöka mannen i mitt liv och gick. Sedan tillbringade jag och han några timmar med att se tv på hans rum om firandet av Nationaldagen runt om i Sverige.Hemkommen såg jag firandet på Skansen medan jag lade patiens och begrundade mina tunga tankar om människor och hur jag värderar deras ord. Jag var inte kränkt men mycket ledsen när jag gick och lade mig. Tack och lov satte Dregen lite guldkant på tillvaron när han klev in i min tv på Skansens scen.- han var så fint uppklädd och jag älskar honom.

Idag var jag på Lars Lerins museum och gratulerade honom till utmärkelsen han ska få av vår Kung (jo jag är rojalist) träffade Junior och deras son Rafael samt övervarade Mikael Persbrandts vernissage tillsammans med en miljon andra som det kändes som. Man kan undra hur många som var där för att se konst, de flesta verkade vara där för att se Gunvald Larsson och ta kort på honom för att sedan försvinna ut från museet. Jag gick till min man och diskuterade det pågående OS??

I morgon är en annan dag så nu går jag till sängs och suger fortfarande på den fina komplimang jag fick av en gothkille jag mötte på sjukhuset. Han tittade på mitt rosa hår och sa att jag var den finaste punkpensionär han sett. Det var så sött.


måndag 25 april 2016

Blues för Roffe

Jag avskyr nekrologer - ni vet sådana där uppsatser som hamnar i tidningen när någon dör. Ingen är så fantastisk som när man dör när det gäller bildning, duktighet och rent socialt så var den avlidne älskad av alla oavsett om omgivningen visste hur osympatisk denne någon var i själva verket. Nu är det viktigt för mig att berätta om min bror som dog för några veckor sedan och partisk är för det är min rättighet som storasyster till Rolf. Han kallade sig Mannen, Myten och den levande Legenden när han skrev sina inlägg på Facebook och det är klart att Granntantens bror var det så nu så får ni vederfaras mina minnen av Legenden Rolf.

När jag var nästan två år föddes min första bror och han föddes mycket för tidigt så min mamma sprang till sjukhuset två gånger om dagen för att lämna mjölk och samtidigt besöka vår far som låg på en medicinavdelning efter att fått starkström genom kroppen. På båda ställen fick hon samma besked : "Det är osäkert om han överlever men vi gör vad vi kan." Både Rolf och pappa kom hem efter flera månader och jag var storasyster till en pojke med stora fötter,stora öronen och stor snopp. Han var en glad unge som som när han började prata gjorde det ständigt och vid alla tillfällen där han var närvarande.

Han var en riktig nyfiken typ som med sina inpass kunde ställa till storbråk. Att dra till skogs med den lilla odågan satt en storasysters krafter på hårda prov, som att vi båda fick skidor med läderbindningar som genast måste provas. Vid den stora klippan i skogen körde han raskt sönder mina nya skidor och retade upp en stor kille (ca10år) med att tala om hur ful och tjock han var - sedan stack han och lämnade mig att få en ordentlig omgång stryk i hans ställe. Då tyckte jag inte om min bror.

 När vi växt några år och Roffe och jag gick på samma skola blev det roliga att ha en bror som man kunde umgås med och gå på disco med för vi kunde plötsligt låna kläder av varandra. Mamma sydde utställda byxor åt oss likadana men i olika färger. Varsin kaftan skapade hon också och det var häftigt att gå på den nyöppnade fritidsgården i de kläderna som visade att man var syskon.Ett problem var att vi tillsammans köpte ett par Tom Jones-skor svarta med liten klack och ett stort guldspänne på plösen. Brorsan hann nästan alltid för mig när skorna skulle användas trots delad vårdnad om dem.

Skoltiden gick fort och Rolf gick verkstadsutbildning medan jag gick gamla realskolan för att komma ut i arbetslivet. Tonåren funkade fint mellan oss förutom Roffes irriterande vana att lägga sig i mina val av pojkvänner. De utsattes för hårda förhör av honom och fanns det minsta tvivel om deras duglighet som pojkvänner så fanns han alltid i vår närhet även när vi tog vår tillflykt till mitt rum. Det går inte att småhångla med en bror som sitter mittemot en eller av en händelse står och glor genom mitt fönster. Brrr vad jag tyckte han var jobbig med sitt häng runt oss och spridande av fantastiska oneliners som inte uppskattades ett dugg.

När brudarna kom in i brorsans liv blev det lättare och jag tyckte det var skönt. När Rolf mötte den lilla nätta Anna-Karin då hade han hittat rätt. Lämpligt nog lyckades hon göra brorsan till far på just Fars Dag och han kom hem till mig för att berätta om den fantastiska gosse som fötts. Brorsan var stolt far och när han och Anna-Karin gifte sig fanns det inga gränser för hans stolthet över världens vackraste fru. Alla kunde ju se att hon var så fin som han sa.

Vi andra syskon bildade också familjer och vi umgicks inte riktigt så ofta och vi fick barn och flyttade runt lite. Rolf och hans fru fick "en prinsessa" som han sa när dottern föddes och babykläderna gick varvet runt en gång till. Brorsan arbetade som svetsare och reparatör samtidigt som han var deltidsbrandman tills han slutade och blev resemontör. Jag tror att han har varit på alla kärnkraftverk i Sverige och även utomlands.

Lika blå som jag är , lika röd var Rolf så vi talade med jämna mellanrum om hur korkad den andra var. Brorsans ilska över saker som var illa i samhället skrev han inlägg om på sin facebooksida, hela tiden med dräpande ordvändningar.

När mamma och pappa blev gamla och skröpliga träffades vi mer i våra omsorger om dem i deras sista tid i livet, sedan gled vi isär igen fast vi visste var vi hade varandra hela tiden. Roffe sa att han inte skulle lägga sig i oss andra fyra syskons liv och leverne för det var vi gamla nog att klara själv. Han levde inte upp till de förhållningsordningarna utan var nyfiken och ville gärna hjälpa till och lägga sig i. Att jag inte äger en  bil upprörde honom mycket och han skulle med sina kontakter ordna fram en bra bil för 6000 kr. Det var rart tänkt men det blev inte så trots att han insisterade på att ordna det utan att jag bett om det.

I Februari sökte min bror läkare för problem med magen och det var cancer som inte gick att operera. Ungefär sex veckor senare var brorsan död. Det gick fort och det var kanske skönt för min bror men jag saknar honom egoistiskt och fullt, något som hans övriga familj säkert gör de med.

Jag saknar Rolfs dräpande repliker, jag saknar hans sätt att vara och då menar jag inte bilen han lovade skaffa. Jag saknar min bror som kunde reta gallfeber på mig, jag vill inte se hålet i syskonringen - åh vad jag saknar min bror!

Det är skönt att du inte behövde lida lång tid och du hade framtidsplaner hela tider som triggade dig. Som sagt jag saknar dig men om jag blundar så kan jag se dig på din altan stående vid grillen med en grilltång i ena näven och en burk Sofiero i den andra.

Hej då Roffe mitt äldsta lillasyskon.