söndag 30 juni 2013

Sömnabstinens

Om någon anmärker på felstavade ord, felaktig satsbyggnad i denna lilla drapa så beror det bara på en sak - sömnbrist. Det har varit en dygn som började på lördags morgon och förhoppningsvis slutar innan kl 24.00 i dag söndag. Att försöka få en hjärna (min) att fungera hjälpligt efter två timmars sömn under 36 timmar är svårt på gränsen till omöjligt.

Att sova på en full buss mellan Karlstad och Stockholm är en utopi förutom för den berusade mannen som hade lyckats med konststycket att breda ut sig på två säten. Han snarkade ordentligt och så högt att man nästan inte märkte att han med jämna mellanrum fes  - det vara nästan bara odören som avslöjade det. Pendeltåget till Nynäshamn var inte heller någon sinnekur och toaletter finns inte heller på den sorters tåg. 08-or han kanske inga behov, vad vet jag. I Nynäshamn fanns mitt ressällskap Anybody och vi firade med våfflor på Caf'e Stinsen något som troligen räddade min mentala hälsa eller det som återstår av den. Färjan till Visby var tråkig som vanligt men vi somnade i våra stolar och det var en underbar sovtimma.

Vi har hyrt ett trevligt radhus och en bil via Rent-a-Wreck . Med Anybody vid ratten och mig som kartläsare gjorde vi en bejublad entre i Almedalen är jag säker på. Vi har boat in oss lite lätt, handlat mat och ätit.

Göran Hägglund var fantastiskt bra i årets Almedalstal, Det var ett tal somvar stringent, humoristiskt och mänskligt, jag skulle mycket väl kunna rösta på honom och hans parti efter det anförandet. Tyvärr orkar jag inte riktigt beskriva vad han sa då jag nu har en överhängande rädsla för att ramla framlänges över datorn och somna. Mera Almedalsnytt får ni därför i morgon. Nu somnar jag - God natt!

lördag 29 juni 2013

Färdig - totalt färdig

Jag åker till Almedalen i natt och där skall jag leta upp någon av alla dessa tankesmedjor som säkert som Amen i kyrkan har representanter där. Det har uppenbarat sig några "varför" som jag absolut behöver hjälp med att reda ut. De viktigaste har jag listat nedan så vet ni något svar på dessa varför så kontakta mig gärna.
1. Varför är alla resväskor så förpipplat små?

2. Varför är väskorna förstärkta med gjutjärnsprofiler som gör dem onödigt tunga att bära?

3. Varför kan man inte köpa väskor med fjärröppnare (sådana som man har till garageportar)?
    Varje gång man skall öppna sin väska nu riskerar man att innehållet exploderar rakt i ansiktet då    
    man packar upp. Med en fjärr kan man ta betäckning bakom en dörr eller ännu enklare ställa in  
    väskan i garderoben, stänga garderobsdörren och sedan trycka till på fjärrutlösaren. Allt är på rätt
    plats med en gång om än lite oordnat.

4.Varför har de hedervärda yrkesgrupperna som alltid finns i gamla filmer försvunnit? Jag menar
    bärare och stadsbud, jag skulle verkligen uppskatta synen av yrkesmän av den sorten i hamnen
    i Visby och skulle omedelbart ta deras tjänster i bruk när jag anländer söndag eftermiddag.

5. Kan man ha plastpärlor om halsen när man minglar hos Gotlands landshövding?

6 .Räcker det med sex par skor + sandaler för att matcha med mina kläder och nagellacken i fem
    färger.

Nu har jag tvivlat och förtvivlat nog och fått packningen klar med benäget bistånd av mannen i mitt liv. Jag har tre långklänningar eller kaftaner med accessoirer, tights, kjolar och byxor som kan matchas med olika toppar så jag kommer nog som vanligt att slå omvärlden med häpnad. Tråkigt nog tyckte inte min luggslitne riddare att jag skulle ta med mina svandunsboor så jag packade upp dem igen - alla sju. Baddräkterna har jag med båda två, den nya röda med  guldspännet mellan tuttarna och min gamla vanliga djungelmönstrade. Undrar om inte nya baddräkten skär sig mot min cerisefärgade lugg men det får vi se om och när jag badar - den dagen den sorgen.

Kanske undrar ni om jag bara skall gå runt och vara underskön och kokett? Naturligtvis är det inte så, vi har fullt program från morgon till kväll med seminarier mera seminarier och då och då lite mingel. Mötena mellan människor är absolut det mest spännande som man får vara med om i Almedalen oavsett partitillhörighet eller inställningar i sakfrågor. Förra året träffade jag fantastiska personer som jag hade mycket roligt med - jag träffade också riktiga praktarslen men det fanns det säkert andra som tyckte om mig också - det jämnar ut sig i slutänden. En vän som jag träffade förra året gjorde jag upp med att vi skulle äta räkmacka och ta ett glas vitt till i år. Det blir Kallis nu i veckan för den måltiden.

Nu blir det lite name-dropping när jag är på G. Jag hoppas att få träffa våra värmländska riksdagsmän/kvinna någon gång under veckan - dugligt folk som fyller sina platser väl. Det är Pia Hallström, Jan-Evert Rådhström och Christian Holm. Det är väldigt många mer jag vill möta och partiledartalen på kvällarna tänker jag inte missa. Anders Borg skall jag som alltid stillsamt dregla över i stora kongresshallen och på första bänk. En av mina "bröder" skall jag nog svänga en bägare med, det är han som arbetar på en drake där han dödar andra sorters drakar med sin penna. Möjligen skall jag kolla om Eric Laakso har skaffat några nya glittriga kaftaner och mingla på Amir Sajadis projekt Hjärna Hjärta Cash.

Det här blir en fantastisk vecka det är jag säker på att se fram mot och sedan komma ihåg i sin politiska backspegel.

Nu skall jag göra ordning mat till mannen och djuren och lägga i frysen. Nästa gång får ni en rapport från Almedalen - spännande inte sant? PS i år använder jag inte cykel då det är ett livsfarligt färdmedel i Almedalen!

måndag 24 juni 2013

Finn fem fel

Ibland så tjofsar det till sig lite i min värld helt utan egen förskyllan. Oftast så är det små saker som gör att det blir berg av tjofs för de små sakerna ynglar av sig okontrollerat. Sista två veckorna har varit en gigantisk tjofsperiod på alla sätt.

Min fantastiska cykel som tagit mig hur långt som helst  och med stor packning blev stulen en natt. Den var låst men tyvärr hjälpte det inte för den var inte inlåst i något cykelrum. Det känns både bitter och surt  att min springare är borta och en ny har jag inte råd med just nu jag prioriterar min Almedalsvecka. Jag är så glad att ha en kompis som lånat ut sin gamla extracykel men inte är det som att cykla på min egen gamla hoj.

Den hemska dagen har passerat - datumet då Flickan som Skrattar i Vinden gick från levande till död, på samma dag som hennes lillasyster Den Vackra Fru Johansson har sin födelsedag. Dementa morfar var med när vi åkte för att äta tårta hos min levande dotter. Det gick bra att åka i lånad bil och min pappa hade det så trevligt. Han åt dubbla portioner paj, mycket tårta och en stor del ur dotterdotterns chokladask. Vad är en släng av grav diabetes när hemlagade godsaker står framme (även om sockerfria alternativ fanns) och det finns en skål sockerbitar på bordet. Pappa mådde  som en prins när han öste i sig av allt - dessutom hann han på toaletten utan att kissa ner sig men det berodde nog på barnbarnets reaktionsförmåga när hon såg morfar skruva oroligt på sig och därefter erbjöd en blixtguidning in på toa. Det blev en bra utflykt den dagen.

Två dagar senare var det en moloken pappa jag pratade med i telefon. Han hade blivit bjuden på sprit av sin lika demente granne och ramlat två gånger på sin väg hem en trappa upp. Värst av allt var inte att han hade ett stort blåmärke på ena höften utan någon hade tagit katten Gottfrid. Enligt demensteamet hade nog Gottfrid gått ut själv då pappa oftast lämnar dörren öppen. Så vi har letat och annonserat efter katten men utan resultat så hoppet om Gottfrids återkomst försvann i fjärran för hela familjen. På midsommardagen efter fem nätter utan pappas "sambo" ringde en ur demensteamet för att tala om att Gottfrid var hemma igen - trött och hungrig men oskadd och upphittad av en annan granne än sist. Pappa har nu sin dörr låst hela tiden så ingen skall stjäla hans katt.

För att pappa skall få en mjuk och fin insikt om att jag försvinner en vecka till Almedalen så har jag påtalat det för honom varje gång vi setts eller talats vid i telefon. Han vet nu vad som skall ske men det har blivit något fel i kommunikationen ändå för han är övertygad om att han skall med mig. Ingenting  rubbar honom då han läst in löften i min svada om en trevlig Gotlandssemester. Jag har berättat om de vidriga och backiga gatorna i Visby, de trånga gränderna och att inga bussar finns i staden. Det hela blir bara mer spännande ju mer jag berättar. Pappa är mycket imponerad av alla märkvärdiga människor han och jag skall mingla med och ser verkligen fram mot vår lilla tripp. Själv ser jag fram mot att min ena bror kommer hem från sin semester i Grekland och tar över rulljansen tillsammans med andra brorsan.  De brukar hitta på spännande utflykter med farsgubben och ett äventyr kan lätt bytas mot ett annat. En Almedalsvecka slåss säkert ut av en vildsvinsspaning på lillebrors mark eller en utflykt till Storstaden 8 km bort.
Så måste det bli och så fungerar det säkert den här gången också med pappas utfärder, om inte annat får tanken på det min spänningshuvudvärk att minska.

Nedräkningen för Almedalen fortsätter men hur kan så många saker gå fel på vägen dit? Varför tjofsar allt till sig för mig?



söndag 16 juni 2013

Kroppen min och jag

Den här morgonen började med en mjukstart - jag blinkade två gånger så var morgongymnastiken klar. Medan jag lyssnade på Miffo-Radio fick Alvedonen verka så att mina höfter och jag blev någorlunda samarbetsvilliga. Har ni lyssnat på Miffo-Radio någon gång på söndagsmorgonen? Fantastiskt program där alla har någon form av utvecklingsstörning vilket inte inverkar på att de gör ett helproffsigt program. Idag diskuterade man om förlåtelse med så väl ärkebiskopen som en överlevande från koncentrationslägren under andra världskriget. Enkelt och fint och inga frågor som var fel. Den enda som krånglade till det för sig var mannen som skulle berätta för programledarna att de vunnit årets folkbildningspris, uppstyltat språk och stor nervositet gjorde det onödigt töntigt när han talade - men priset var Miffo-Radions helt klart.

Två veckor kvar tills jag åker till Almedalen och nu måste jag snabbtrimma min kropp, det hänger bara på några små detaljer så är det klart. För att inte missa något så börjar jag checka av bodyn uppifrån och ner.
Håret fixar min frissa Lotta till veckan och det blir som vanlig silvervit stubb förutom en cerise slänglugg.
Ansiktet där blir det vanlig tvål och stora spackel- och sminkväskan som får följa med. Make-up blir det efter tycke, smak och tillfälle.
För att framhäva min sälkropp fyller jag stora resväskan med valda mästerstycken ur min garderob. Det blir hemsytt, bortasytt och köpt i en salig röra som ackompanjeras med bijouterier i olika form och färg.
Jag har taxben men inga åderbråck som jag sett, så det blir att förlänga benen eller i alla fall ge en illusion av att de är längre än de är. Det får bli en skoväska med högklackat i parti och minut för den förlängningen,  Viktigaste är dock ett par synnerligen sköna skor att gå runt i  Visby, ingen annanstans är underlaget så eländigt som där  - om man inte ägnar sig och bergsklättring.

Nu råkade jag gå förbi vår enda eländes spegel på väg till datorn - den är felaktig och inte förskönande på något sätt. Den påstår att jag har en stor men något vissnande barm, en välutvecklad magsäck, en häck som påverkats av jordens dragningskraft, stabbiga lår och fötter storlek 41-42. Det finns säkert  massor av sätt att komma undan dessa små lustifikationer som min kropp utsatts för och jag väljer på två - kasta ut spegeln eller sluta gå runt naken hemma. Spegeln kommer nog att bli alternativet jag väljer.

Nu packar jag Alvedon för min artrit, laptopen för att kunna rapportera det jag ser och hör i Almedalen och en portion gott humör så fixar nog det mesta sig. Som "Almedalsveteran" (var där förra året på egen hand) så skall jag ha med min syster i anden till cirkusen. Kvinnan jag pratar om har jag skådat Björn Skifs med och även varit till London med - Anybody och jag blir ett fantastiskt team där jag har de flesta  fördelarna av resesällskapet. Hon är duktig på att uttrycka sig och framförallt är hon sällsynt strukturerad - något ingen kan påstå att jag är eller varit.

Det här blir säkert  bra och jag ser fram mot veckan i Almedalen och utflykter vi skall göra. Det blir Anybody, jag och min kropp  och det skall bli spännande.

tisdag 11 juni 2013

Den kliar, är missklädsam och förstör humöret

Nu har jag äntligen bränt min ofrivilliga offerkofta med min magiska blick och insikt att INGEN skall få mig att må dåligt i min omgivning genom yttre manipulation. Jag förstår inte varför någon skall få undergräva mig genom att lusläsa min blogg eller kolla vilka kontakter jag har på Facebook. Jag är jag och min blogg måste jag trots allt få skriva vad jag vill i och i synnerhet om jag står för det. Tänk att lägga tid på att rota i dessa, man måste vara en aning besatt av något när man gör så eller kanske har man ett så tråkigt livet att man söker något substitut. Undrar om man hittar något intressant i bloggen - i så fall bjuder jag på det för att glädja dessa arma medmänniskor. Jag har aldrig förstått hur man kan gå genom livet som ett offer, visst har vi alla en massa trauman så väl från barndom ,uppväxt och nutid. Grejen är att det som hänt tidigare får man bearbeta för man kan inte leva sitt liv i backspegeln om man skall kunna gå vidare och framåt dessutom. Det är inte så lätt det vet jag men det går och jag tror att man måste vidare även om själen fått en del ärr under tiden, ärr är bevis på läkning.

Om jag är under uppsikt så är den heltäckande nu - jag kollas om mitt liv och leverne på Facebook och i min blogg, och en av kvällstidningarna förkunnade stolt att USA spionerar i min e-mail. Läckert, jag måste vara en VIP-person på alla vis trots att jag inte känner mig smickrad. Jag har  känt mig kontrollerad och spionerad på men det gör jag inte längre. Det finns många sätt att flå en katt så jag tänker ignorera dessa personer om de inte börjar om på nytt att använda det jag skrivit som ett vapen mot mig för då anmäler jag dem. Nu struntar jag totalt i det som varit och börjar skriva i bloggen som vanligt.

Sedan sist har jag hängivit mig åt något av det bästa jag vet: HERRAR, MILITÄRORKESTRAR och MANSKÖRER. Hoppsan så fel det kan se ut om man läser vad jag skriver med fel "glasögon", man kan få för sig att jag bara har karlar i huvudet .Så är det dock inte för jag tänker både på Surögda Ester och Skaldjuret Gunvald när jag inte tänker på min man den Luggslitne Riddaren
Herrarna är som alltid de jag kallar mina bröder, det där gänget som kommer på mina patenterade herrmiddagar. De har utökats med ytterligare några nya män - gifta ärbara herrar som gör sin debut vid nästa middag.
Militärorkestrar är underbart att lyssna på men allra bäst trivs jag med Hemvärnets musikkår - trots att de bytt namn till det uridiotiska Försvarsutbildarnas musikkår.
Manskör då? Tja, det går bra med vilken som men närmast mitt hjärta står stadens manskör Mannheim. Herre min je vad det svänger om männen oavsett om de sjunger Sverige eller Magnus Ugglas Prata, prata. Jag blir lyrisk varje gång jag hör körens sonora stämmor. Tur att nationaldagen gör att man får njuta av skön musik i olika utförande.

Om några veckor skall jag till Almedalen, den märkligaste platsen på jorden om man ser på det ur politisk synvinkel. Tänk att få se de stora elefanterna dansa precis som förra året, eventuellt få en kram av Anders Borg och gå på intressanta föredrag sju dagar i veckan. Jag åker som den moderat jag är och kommer att vara fri att skriva och tycka precis vad jag vill utan att behöva höra att jag smutskastar partiet. Det har jag inte en tanke på, men jag tänker träffa en del trevliga människor som jag blev bekant med förra året  och även delta i något mingel som jag har biljetter till. Spännande på min äran och fritt då jag inte är där på uppdrag utan bara där som den jag är - en liten tjock moderattant.

Närmast i tiden skall Mannen i mitt liv och jag göra några studentuppvaktningar och sedan blir det som vanligt jobbigt när 19 juni kommer. Det är den dagen som min äldsta dotter Flickan som Skrattar i Vinden blev just det - Flickan som Skrattar i Vinden. Samtidigt är det som alla andra år hennes yngre syster Den Vackra Fru Johanssons födelsedag. Vi lånar en bil och sedan hämtar vi min demente far för att hälsa på mina vackra döttrar. Först åker vi till kyrkogården där den äldste vilar under en stor ek sedan far vi vidare till hennes lillasyster och hennes man och dricker kaffe. På hemvägen konstaterar vi att livet är fantastiskt och att det finns mycket att vara glad över trots saknadstaggen som känns till och från.

Så är det och så blir det och man går vidare mot den framtid man inte vet något om. Framtiden är där, långt där framme.