onsdag 2 september 2015

Släng dig i väggen Ernst Kirchsteiger! Jag är gift med en innovativ man med både egen rollator och sekatör!

En av mannen i mitt livs många läkare kallar honom skör eller bräcklig men jag föredrar att kalla honom något maläten och skrabbig. Han är som man kallar multisjuk med sin lungcancer, svårinställd diabetes, en starr som inte kunde opereras och resttillstånd från alla strokes som givit honom balans- och gångsvårigheter. Ett svajigt närminne och en hastigt tilltagande dövhet gör att det kan bli små komplikationer i det dagliga livet men det motarbetar mannen med en stor portion envishet, innovativitet, samt inspel från olika medium som tv. Kunskapsprogram liksom gör-det-själv dito står högt i kurs hos maken.

Tyvärr för oss och vår trädgård så råkade Maken under sitt zappande med fjärrkontrollen en dag för några veckor sedan in ett trädgårdsprogram som genast slog an en sträng hos honom och gjorde honom till vår egen självutnämnde hortonom. Vi bor i markplan med en stor altan och vi hade planterat rosor efter väggen där redan en doftande rosa klängros fanns när vi flyttade in. I solen vid altanen planterade jag vinbärsbuskar och en hallonhäck. Vi har vinbär i frysen och hallonskörden satt vi i oss allt efter som bären mognaden. Tillväxten var god och jag har sett fram mot kommande skördar - men det var då det.

Vi skyller på makens dövhet som gjort att han nog missförstod beskärandets när och hur när vi tittar ut över resterna av Attilas skövlingar (makens framfart med sekatör) i vår grönskande "trädgård". Med modernt formspråk skulle man kunna säga att vi har en minimalistisk trädgård men det är lättare att se det framför sig om man tänker sig att det som gjorts med sekatör är att likna vid amerikansk militär klippning men på buskar. Någon uppstod efter tre dagar men det var inte våra buskar för de är bortom all räddning har jag insett men jag smyckade trädgårdsbordet med stora buketter med prunkande rosor och knoppar som fallit offer i massakern.

Till våren skall jag plantera Ölandstok runt hela uteplatsen även om de inte ger några bär och låsa in sekatören och maken i skilda rum. Jag funderar också på att ta bort eller måla om den blå spaljén som visade sig finnas bakom klätterrosen.


Något i nyhetsflödet som kom för mina ögon härom dagen var att Carola bjudit hem ett tiggarpar på middag och det har nog varit helt normalt för henne och hennes spontana godhet - det skulle jag aldrig göra själv, inte få en tanke om att göra. Hemskt va? Jag ser på det på ett helt annat sätt och är faktiskt orolig bara av att passera tiggarna som finns i vår stad utanför snart sagt varje butik utom begravningsbyrån, men det kanske bara är en tidsfråga innan de finns där. Att en del av dem är aggressiva det kan jag ta men jag tänker på något helt annat som inte kan sägas emot.

Kameliadamen dog vacker och blek i det och troligen även den döende dandyn liksom många av Ivar Lo-Johansson romanfigurer. Man kallade det för lungsot då men det är TBC man talar om. TBC var praktiskt taget utrotat i Sverige under 1980-talet men har tagit ny fart med flyktingströmmarna. Sjukdomen är en sådan sjukdom som skall anmälas till smittskyddsläkaren och sedan skall man medicinera noggrant och länge för att få bukt med sjukdomen. Jag påstår inte att alla tiggare har TBC för det har de inte, inte heller flyktingar som kommer hit. Skillnaden är att flyktingarnas sjukdomar kan skötas via den hälsoundersökning som man får som flykting medan tiggarna inte genomgår någon som helst kontroll.  Afrikanska flyktingar liksom människor från Rumänien, Bulgarien och andra öststaterhar ökat sjukdomsfallen . Fattiga tiggare som sitter och hostar i butiksdörren är jag livrädd för just för att jag vet att de kanske har TBC - men jag vet inte. Det jag vet är att det smittar med utandning och upphostningar och att fattiga tiggare säkerligen inte har råd med vare sig läkare eller daglig noggrann dyr medicinering. Jag kanske skulle klara att få den sjukdomen och sköta medicineringen men jag är inte alls säker på att många som har nedsatt immunförsvar skulle klara av att få TBC. I min närhet finns min man med cancer och tyvärr har jag många bekanta och släktingar som också har olika varianter av cancer. Tänk om någon överför TBC där de sitter utanför butiken eller kastar sig om halsen medan man kör upp en mugg i ansiktet på den presumtive "givaren". Jag blir t o m rädd när någon god människa skickar fram sitt lilla barn för att skänka en slant just för smittspridningens skull. Troligen kommer många att säga att jag stigmatiserar stackars fattiga människor men så länge som jag inte kan få klara besked om att det absolut inte finns en endaste TBC-risk med tiggarna så fortsätter jag vara rädd för mina nära och käras skull.

Flyktingar väller in från krigshärjade områden och från stater där man flyr sin fattigdom för en bättre framtid. Det är förskräckligt och ofattbart fasansfullt. Våra politiker käbblar om hur, var och vem som skall stå för hjälpinsatserna och pratar miljarder hit och dit. Alla skall hjälpa till och ta sitt medborgeliga ansvar har jag förstått så här kommer min insats: Jag kan ta emot en person min egen personliga kvotflykting. Här öppnar jag min dörr och mitt hjärta för en ensamkommande medelålders kvinna (utan TBC). Hon får eget rum och jag blir hennes personliga coach in i Sverige. Om alla som har utrymme gjorde så behöver inte V sitta och gråta över att man tar ut vinster på flyktingar. Stefan Löfven borde klara av många tillfälliga inhysningar i Sagerska palatset för det verkar rymligt och de flesta i SVaMP regeringen kan säkert visa sin goda sida och bli goda föredömen för oss andra obetydliga gräsrötter med att ta mot någon behövande.

Min oro och mina tankar är mina men även min glädje finns där så jag är glad åt er som vill dela mina ord. Jag är extra glad åt att lillsyrran är av samma tjuriga martallsart som jag - på mindre än tre veckor har hon fått tre stora hjärtinfarkter, blivit ballongsprängd, fått stentar insatt och blivit sotad. Hon väntar nu på en pace-maker och är tuff som satan. När hon är färdigrenoverad funderar jag på att bjuda henne på en härlig ny hårfärg - men inte rosa.