Jag ser nästan dagligen om självmordsbombare i andra länder och ser ingående reportage om hur mäniskor slaktar varandra på mer eller mindre sofistikerade sätt. Krig kallas det och alla drabbas av det där på krigsskådeplatserna.Soldater dödar varandra för kärleken,hatet, landet eller maktens skull och på så utstuderade sätt som möjligt. Stympningar och våldtäkter är maktmedel som ofta används. Oskyldiga drabbas alltid.
På tryggare platser som i Sverige där har vi mindre krig och kallare mot kanske en enda individ. Sådant kallas MOBBING och förekommer oftast inom kyrkan, skolor sjukvårdsinrättningar - allt som innefattar den offentliga sektorn.Folk drivs till självmord eller själslig sjukdom på grund av arbetskamrater och chefers attityder och ageranden.Fackliga ombud gör ingenting för att de är rädda för att själv råka illa ut. Anmälningar förs inte vidare, facket agerar inte och deras rättsskydd används inte för att föra den den mobbades talan i AD.Som individ får du inte väcka talan där. Journalisten Maciej Zaremba har skrivit en artikelserie i DN som han kallar "Mobbarna och rättvisan" på DN.se/kultur läs den om ni orkar och vill.
Min mammas starkaste minnesbild från andra världskriget var tidningsnotisen med bild av mannen som ramlat ner i ett lejonhägn på en djurpark i Indien och blev dödad. Det andra var att flyktingarna som gått över Bottenviken blev avlusade med Sabbadillättika i en lokal på hennes skola. Kluten som de hade på huvudet liksom håret blev orange - det roade ungarna på skolgården där flyktingarna tvingades paradera med sin utsatthet.
Min pappas minnesselektion gör att hans krigsminnen innefattar kaninerna man födde upp i hemlighet och att den motorcykel som motståndsrörelsen förfogade över gömdes på deras gård.Hade den hittats så hade många blivit dödade. Pappa nämner aldrig det största traumat som han utsattes för - han såg sin mor skjutas ner inför sina ögon. Pappa var 12-13 år och farmor sköts för att statuera ett exempel tillsammans med några andra i en liten holländsk by.
Den mentala delen av oss klarar nog ett visst mått av fasa och hemskheter och kan nog komma till en viss mättnad. Jag tror så och tror att det är ett skydd för att man inte skall bli galen.Jag tror vidare att det är lite olika från individ till individ vad man kan ta emot innan detta försvar träder in. Man orkar inte ta till sig eller också flyttas fokus till något annat. Det blir så fruktansvärt när man inser "det kunde varit jag" när man ser kvinnan som skriker ut sin smärta över ett dödat barn. Att inse jag kan faktiskt både mobba och bli mobbad bortom både vett och sans gör att man fokuserar om.
Det har verkligen med både empati och samvete att göra. Empatin gör att du kan leva dig in i medias offerscenario och förstå (kanske inte HUR hemskt) att det är så hemskt det som pågår.Samvetet gör att du mår dåligt över att det är som det är och det gör att du mentalt stänger av helt eller delvis för att överleva här och nu.Fokus ändras för att man inte skall gå under.
Jag förstod att jag kommit till en skiljevägg igår. Jag har ett längre tag fått en tilltagande "krigs- och eländeströtthet" och det tror jag de flesta får om man är ärlig. Krig är vidrigt ,nöd är vidrig, makt är vidrig och människors sätt mot varandra trotsar alla beskrivningar .Faktiskt så känner jag för människorna och kan leva mig in i hur de har det men jag har ändrat fokus utan att märka det.
Någon lustigkurre berättade att BP nu har sadlat om och skall börja med livsmedel "sardiner i olja" - jag blev så förbannad så jag höll på att explodera och jag skällde och levde om. Kvällen tillbringade jag med att gråta över en döende pelikan. Den var fullständigt nedsmetad av BPs olja. Jag grät över en döende fågel jag sett på tv, jag grät över mänskligheten och jag grät över mig själv. Jag blev rädd att ha blivit så empatilös som jag beskyllts för tidigare och äcklades över den simpla varelse som jag blivit.
Natten har givit mig tanken om att den mänskliga hjärna skyddar oss med att slå av lite på inlevelsen för att man skall klara sig.Det är ingen brist utan ett skydd för att inte gå under av ofattbar fasa. Jag hoppas att det är så för jag vill att det är så - trots allt är de allra flesta inkännande varelser och vill vara det.
Ja, ursch vi måste nog stänga av ibland för att orka. Det är lätt att vi dräneras av energiutsläpp, vid attacker och påhopp från andra människor..
SvaraRaderaIgår led jag nog av vissa posttraumatiska effekter av, att ha vistas för länge på AB-bloggmobben, så jag fick vissa små ilskna utbrott. Något som, enligt den artikel du nämner inte är bra för den utsatta, för då kan man bli betraktad som psykisk svag.
Jag bjuder på det kalaset.:-)
Sköt om dig!
Små storögt, oförstående, döende barn som inte får tillgång till livräddande vård bara för att föräldrarna KANSKE kan ha fel åsikter och plågade djur som lider pga människans dumhet och girighet .. är nästan outhärdligt att se. Jag går bort från tv:n när det rapporteras från oljekatastrofen för jag härdar inte ut att se de arma pelikanerna. Människan är en fruktansvärd varelse .. och jag skäms.
SvaraRaderaOch .. LOTTA, du är inte ensam om att lida av posttraumatiska effekter från AB, ibland besöker jag någon gammal favorit och får andnöd bara av att läsa rubrikerna i högerkanten. Det är märkligt .. de inlägg som handlar om AB blogg i allmänhet eller vissa bloggare i synnerhet får alltid mest kommentarer vilket gör att alla limmar fast vid det ämnet?
Jag undrar om det är någon utanför AB blogg som läser den???
Ni förstår båda två vad jag menar och hur jag känner det. AB-bloggen ger definitivt posttraumatiska besvär, den unkna nästan incestiösa andan gör det svårt att andas. Ett andligt oljeutsläpp har gjort det till en klibbig dödande plats som allt färre uppsöker tror jag. Det är inte bra för psyket att vara där.
SvaraRaderaVarför känner jag att jag borde sätta mig på cykeln och beväpnad med trasor och diskmedel för åka och tvätta amerikanska pelikaner? Jag är löjlig jag vet men jag kommer alltid att vara sådan.
Du är inte ensam om att känna en nästan tvingande längtan efter att tvätta pelikaner. Men vad gör de med dem sen?? Fisken som de ska äta är oljeskadad och livsfarlig .. oljan är kvar i vattnet??? Jag oroar mig löjligt mycker för det ...
SvaraRaderaDu är inte löjlig, följer man din blogg så vet man att du inte är empatilös heller
SvaraRaderaPsykopater är däremot empatilösa, i alla fall vad det gäller empati för andra människor, den sorten hittar man ofta på ab bloggen
Hade
Anne-Louise
Anybody - de fraktar iväg pelikanerna till naturskyddsområden där det inte finns olja efter att de tvättat dem. Så får pelikanerna bara hjälp med att bli tvättade och de inte fått i sig så mycket olja klarar de sig nog ganska bra ändå. Till skillnad från alla fiskar o sälar o sköldpaddor o delfiner......
SvaraRaderaTack ni är underbara som ser vad jag menar och inte bara ser hur jag skriver. Jag ser också de döda delfinerna och sköldpaddorna kvävda i olja och jag förtvivlas över den mänskliga rasen och hur den behandlar jordens invånare i sin jakt på att förverkliga sig själv utan att reflektera över konsekvenserna.Vi som vill och kan får göra det lilla vi kan för att något för situationen. Ingen kan göra allt men vi kanske kan påverka omgivningen - om inte annat genom att använda våra ord. Skriv alla som kan om vad ni tycker om de krig mot alla arter inklusive vår egen. Jag tror vi kan påverka.
SvaraRadera