Jag har varit på åådischen

En klädfirma skall snart öppna en stor butik i ett nytt köpcenter. För att få tag i den rätta personalen så sökte man inte jobben via arbetsförmedlingen utan hugande sökande skulle infinna sig på¨ett litet käckt kafe och där skulle man få 3 minuter med en assistent för att imponera nog för att få ett arbete.Det var precis som inför en rollbesättning som skådespelare eller dansare får göra.

Milde himmel vad skojigt det såg ut när unga vackra människor köade i en ringlande orm alla noga med att verkligen visa hur modemedvetna och samtidigt egenartade de var. Genomsnittsåldern var cirka 20 år och jag såg ovanligt många konstifika nosringar hängande i genomborrade näsväggar.

Jag kunde inte låta bli att kliva in i de arbetssökandes skara som en utmaning och en protest mot åldersfixeringen som verkade råda. Varför kan inte små tjocka tanter kränga roliga kläder? Vilken regel styr att inte vi kan både stil o försäljning med vår livserfarenhet? Vi behöver inte heller vabba eller vara gravlediga utan kan tvärtom hålla ställningarna för de som behöver sådan ledighet.

Som den äldste sökande - jag kunde vara både mor och mormor till de flesta andra - antog man att jag skulle fika men då jag framhärdade med att söka arbete fick jag en liten nummerlapp som alla andra i kön.Jag fick mina tre minuter då jag förklarade att något CV hade jag inte eftersom jag tyckte sådant inte var något att ha - jag var mitt eget CV. Den trevliga assistenten kommenterade min vackra hatt och var hemskt trevlig.Mina data noterades liksom min mailadress, de skulle höra av sig om jag klarade av gallringen fast man kallade det utvärdering. Enligt olika källor var vi 600 eller 700 som sökt de 20-25 arbetena så jag trodde inte på någon mer kontakt när jag gick hem.

Det var roligt nästan förbjudet roligt att bara ha vågat söka något som oskrivet var för yngre människor. Jag var fnissig i flera dagar och sedan lade jag allt i minnenas arkiv som ett gyllene moment.

Jag fick mail drygt två veckor från den fina firman för jag hade gått vidare efter första granskningen så vi är bara ett åttiotal kvar nu. Jag bryr mig egentligen inte ett dyft om jag får ett arbete på den firma inte ett dugg, jag vill nog inte arbeta med kläder på det sättet. Det är så roligt så det är inte sant att jag kommit så långt som jag gjort med detta icke planlagda projekt och det är bra som det är.Det är bra konstigt ändå att trots att jag inte bryr mig så tittar jag efter ett mail med besked flera gånger om dagen.

Spänningen är oliiiiddlig.