Å Jante å ja, å Jante å ja .......

Jag är hur duktig som helst på vissa saker det vet jag - men det får man inte säga. Man får däremot ljuga om sådana saker och förneka sig själv för det är helt korrekt att bete sig så. Har jag lagat något gott i mitt kök och bjudit mina herrar på så skall jag inte bemöta berömmet jag får med: "Jo jag vet att det är gott för jag är duktig i köket och tycker att det är så roligt att kombinera roliga och smakliga måltider för mina vänner." Enligt seder och bruk i detta landet skall jag klädsamt utbrista i "Äsch det var väl inget märkvärdigt - bara lite jag plockat ihop ur kylskåpets restavdelning."

Knallar jag iväg in till centrum i mina högklackade prickiga skor och min illgröna kaftan så gör jag det för att jag känner mig snygg i detta och skulle jag få kommentarer om det så talar jag om att så är fallet. Jag har inte ett plagg i min garderob fått eller köpt för att det är fult för det ser jag inte någon vits med. Det finns kläder som jag älskar och jag använder ofta, sedan finns det kläder som är till fint och inte kommer fram så ofta för att man inte vill slita på dem eller för att det inte "passar i vardagen". Sådant trams egentligen att säga så! Vem fasen mer än jag själv bestämmer vad som passar mig här och nu. Från och med nu skall jag själv bestämma vad som passar mig oavsett vad omgivningen tycker och tänker. Smaken är som baken - delad, sa min älskade mormor. Mormor hade alltid rätt så nu försöker jag ta ut skilsmässa från Jante på stört.

Mitt nya mantra skall bli : JAG ÄR DUKTIG PÅ MYCKET OCH MIN SMAK ÄR BÅDE BRA OCH MIN! Så där nu var det sagt och skrivet, och bra känns det också. Folk får tänka vad de vill om mig och hur jag är så lovar jag att inte försöka slå ner dem i skoskaften för att jag kan . De får vara duktiga och känna att de mår bra med sitt liksom jag gör med mitt.

Från min balkong kommer jag att även i fortsättningen se på löparna som trafikerar stråket nedanför. De har gärna tighta trikåer av dyrt märke, dito skor och hörlurar. Många släpar på en hund som inte hinner med i deras fart eller också skjuter de en barnvagn framför sig i trettio knyck. Ofta, ofta låter de som en kombination av akut astma kombinerat med en pågående hjärtinfarkt. Ansiktsfärgen motsätter på inget vis diagnosen jag satt men de verkar ha koll på läget för de tittar ideligen på sin pulsklocka. Det enda jag inte förstår med dessa löpares vedermödor är att det är alldeles vanligt folk (inga tävlande idrottsmän) som utsätter sig för detta och de säger att det är skönt och de mår så bra av detta. Jag tycker att det ser ut som ett fruktansvärt plågsamt sätt att ha roligt på. Inte en utövare har jag sett som lett eller skrattat, nej svettiga högröda och sammanbitna ansikten sitter på de människor som stapplar förbi i sin kamp mot Nirvana eller vad det är. Nå ja, det kanske är ett släkte av självplågare som bor i min omgivning och var och en blir lycklig på sin ordning(mormor igen). Jag bryr mig inte längre nu skall jag ha det som jag vill och kan i möjligaste mån.

Det är Nationaldag i dag så det blir till att knalla iväg till Sandgrundsparken och höra på Hemvärnets Musikkår - som har fått nytt namn - bli bjuden på kaffe av kommunfullmäktigeledamöterna och sist men inte minst: Välkomna våra nya svenska medborgare. Det blir kul då de är mycket gladare för sitt land än vi som bott här hela livet. Vilka fantastiska kläder en del har och så vackra människor vi får möjlighet att välkomna - jag ryser när jag tänker på det.

Mitt nya antijante liv startar jag idag med att ta fram min "finklänning" den långa varianten och i äkta silke. Den är jättefin i en underbar blå färg och endast använd två gånger på fem år. Med kvarnhjulshatt och en lite fjäderboa bli det elegant att fira Nationaldag med. Mannen i mitt liv får ta sin blåblommiga skjorta till ljusa byxor och sina blå gåstavar så matchar vi varandra. Ett så vackert par slår Världen med häpnad.