Mardröm - Begravning - Insikt

Mardrömmar har jag inte ofta men när de kommer är de gastkrammande vidriga.Natten som var hade jag en fruktansvärd dröm även om det "bara" handlade om ett djur så höll jag på att bli galen. Det började med att jag väcktes av ett ljudlöst skri som skar i hela mig. När jag rusade upp så slog jag foten i ett krossat sköldpaddsskal som låg i dörröppningen in till sängkammaren.Skalet var tomt men hela lägenheten genljöd av det ljudlösa skriet.Bakom fåtöljen låg Gunvald och det var hon som skrev ljudlöst.Hon såg ut som ett grårosa foster där hon låg och skrek. Hon skrek av smärta då hon inte hade sitt skal, dessutom hade hon en stor hattnål med en svart pärla på toppen inkörd rakt genom sin stackars kropp.

Jag satt på golvet och vaggade den lilla varelsen som hela tiden skrek sitt tysta skrik medan jag visste att hon var döende och att det inte gjorde någon skillnad att ta bort den otäcka nålen. Jag vaknade av att jag skakade av gråt men utan en döende torterad Gunvald i mina händer.När krampen inom mig släppt smög jag in i rummet och kontrollerade att min lilla sköldpadda mådde bra och det gjorde hon.Hon var dock inte ett spår intresserad av att bli gullad med mitt i natten.Maran fick mig att vara vaken resten av natten men med vetskap om att Gunvald var hel och levande.


Den här veckan skall vi åka långt - vi skall på begravning.Det är en gammal faster till mannen i mitt liv som dött. Jag har aldrig träffat henne men jag skall köra bilen ditt och det är självklart att jag är med som min mans fru helt enkelt.Vi blir inte många alls men jag känner att det är viktigt att åka om inte annat för att vissa vördnad för en gammal människa i släkten. Döden och begravningar har aldrig skrämt mig, det är en naturlig ändpunkt på ett liv och begravningen är till för att ta avsked.Jag tror det här blir en fin begravning.


Jag var på flera beklämmande sorgliga begravningar (frivilligt) genom arbetet jag hade förr. Begravningar där en präst försökte tala om XXs liv och leverne i en positiv anda där h*n stod vid kistan. De enda som hörde de orden var någon från begravningsbyrån,ibland en socialassistent och jag och någon av mina kollegor.Ofta var vi de enda den döde hade haft kontakt med under slutet av sin levnad.
Det kändes faktiskt helt rätt när det vid någon av dessa begravningar dök upp några som levt på livet skuggsida men tillsammans med den avlidne. Att andedräkten avslöjade att alla tagit några styrkesupar var inte särskilt viktigt - de var där, och de kunde nästan räknas in som familj - de brydde sig trots allt om den som låg i kistan.Tragiskt och värmande på samma gång.

Jag älskar kyrkor som byggnader och lugna ställen där man kan sitta ner och låta lugnet och friden skölja över sig.Att många människor i kyrkans organisation inte står för varken det ena eller det andra av de detaljerna är en helt annan historia. Alla kyrkor har en ljusbärare där man tänder ljus för någon och det har jag gjort varje gång jag kommit till en kyrka vart den än varit. Allt sedan Flickan som Skrattar i Vinden blev just Flickan som Skrattar i Vinden har jag tänt ett ljus för henne. Sedan några år har jag även tänt ett ljus för hennes Peter.

Idag var jag i en kyrkan och fick se när lilla Julia döptes med benäget bistånd av storasystrarna Josefin och Jennifer. Varken barnen eller deras föräldrar hade någon relation till mig men det var ett ljust och vackert inslag i högmässan.När mässan var över gick jag som vanligt till ljusbäraren och tände två ljus. Utan funderingar var det plötsligt självklart att de brann för min dotter Den Vackra Fru Johansson och Svärmorsdrömmen Johanssons välgång i livet.Så konstigt och så självklart - de döda skall vi minnas och de levande skall vi önska framtid och ett gott liv. Jag tror att det jag upplevde kallas INSIKT men är inte säker.Mina önskningar kan inte ge döda liv men kanske ge de levande något bra. Hoppas har man rätt att göra i vilket fall.Min barnatro har aldrig funnits så det är inte den som spökar, men min ide eller tanke vid ljusen känns bra för mig - alltså är de bra.