Min näst yngsta lillasyster fyllde femtio år igår och det betyder att vi fem syskon är 264 år tillsammans. Det är en ansenlig ålder.
Våra föräldrar är 162 år tillsammans och det är också mycket om man slår ut det på två. Mamma är fysiskt mycket dålig och det har hon varit i många år och hon har förmodligen levt på ren stönighet och sin monumentala dödsrädsla. Sista tiden har mamma blivit mycket agggresiv mot sin make - vår far. Han kan inte försvara sig mot hennes verbala angrepp utan blir bara väldigt ledsen över dessa utskällningar. Pappa blir tyvärr allt mer dement och glömmer och missar en massa saker - som han får skäll för trots att han inte riktigt vet varför han får skäll - det har han ju glömt.
Vi syskon måste nu få till en fungerande vardag för våra föräldrar. Det känns jobbigt att ta av någon ett ansvar och sedan bestämma åt dem. Tyvärr är det enda utvägen men det känns inte bra fast man vet att vi måste det rent förnuftsmässigt.Vi blir som föräldrar åt våra föräldrar - vi tar oss befogenheter som vi vill slippa. Vi är tvungna att göra det och det känns inte bra - ingen ville detta. Vi tar hand om våra föräldrar fast det kanske inte verkar så, vi gör det för deras eget bästa.
Varför känner vi oss som elaka svikare nu?
Åh vännen, jag lider med dig. Jag har gjort samma resa själv och vet hur det sliter på samvetet och självkänslan. Det går bara inte att låta bli att känna sig som en svikare, det är jättehemskt!
SvaraRaderaJag läste en bok som hette "Att bli mamma till sin mamma" .. jag minns inte namnet på författarinnan fast jag har det på tungan. Men hon skrev bland annat .. "det blir bättre när det blir sämre" .. det sant, hur förfärligt den än låter.
Jag tror du menar Maj Fant skrev hon inte om det? Man försöker göra det som är bäst och samtidigt känner jag mig som om jag borde stämplas ipannan med "VÄRLDENS STÖRSTA SKITSTÖVEL. Förnuft och känsla går inte hand i hand. Vi skall reda ut det här även om byråkratin är som en stålmur.
SvaraRaderaFör många barn men inte de flesta kommer en punkt i livet då de måste bli mera vuxna än de vuxna som fostrat dem och som de sett upp till.
SvaraRaderaMan kan blunda för att behovet av hjälp och stöd inte bara finns, utan håller på att bli akut och därtill värre än vad ens egna resurser tål. Man kan också välja att vara vuxen, att se problemen samt söka en lösning på dem.
Älskar man sina föräldrar och vill dem väl med mer än bara ord, kliver man ur skitstövlarna, som den självvalt oseende hukar sig i, och försöker hitta en fungerande lösning.
Du har hoppat ut stövlarna och nu måste du gå på i ullstrumporna för att få till de åtgärder som behövs. Din mor kommer antagligen inte att gilla det men om hon inte riktigt förstår allvaret i situationen så är läget även för hennes del allvarligt, så allvarligt att du kan tvingas köra över hennes vilja, så som föräldrar ibland tvingas köra över sina barns viljor.
Det är tungt och bär emot men livet har givit dig en insikt och nu har du inte längre valet att fortsätta blunda. Du veta vad som krävs och precis som Maj Fant - hon var en mycket klok kvinna - måste du bli mamma till din egen mamma. Hur er lösning ser ut ut vet jag inte men den måste till!
Kram!
Ja v i barn har nu bestämt att det är vi som bestämmer - i det här fallet. Vi gillar inte läget men vi får göra det som är bäst just för att vi ser att de vi älskar inte ser hur tokigt och akut deras livssituation är.Mamma är sanslöst arg men vi får tackla det också. Vi syskon skall inte dela på ansvaret - vi tar gemensamt ansvar. Det är inte roligt men det är som livet är och vi får se förbi att mamma inte tycker om det vi gör eller ser att det är helt nödvändigt.Problem är till för att lösas och vi är fem om det.
SvaraRaderaHar själv varit i samma situation, så jag vet precis hur det känns!
SvaraRaderaNär personer blir dementa av proppar i framloberna, så blir de aggressiva, vilket även min mamma blev. Det var några svåra år för min pappa, som försökte uthärda hennes aggressivitet mot honom, utan att förstå varför den fanns.
Tyvärr är det fortfarande så, att när biståndshandläggaren kommer på besök, så måste den åldriga, dementa föräldern svara ja, när den blir tillfrågad om den vill flytta till ett annat boende, annars blir det inget av!
Hur många dementa vill flytta och svarar ja på det?!!!
Det är så stolligt, så det är sån´t som bara myndigheter kan hitta på. Har aldrig hört någon som tycker att det är riktigt, så jag får en ful baktanke att det återigen handlar om att spara pengar i det längsta!
Tror att man i sådant fall måste gå genom en läkare, som intygar att personen inte kan bestämma själv längre. Det är troligen inte så enkelt att få ett sådant utlåtande.
För min del avled min mamma hastigt av ett bråck på aortan, så problemet fick en naturlig lösning.
Pappa, som är väldigt glömsk, men förnuftig i nuet, har ambullerat mellan mig och min syster, men har nu fått plats på ett äldreboende och stortrivs där.
Vill avsluta med att säga, att mammas sista svåra år nu har bleknat i minnet och kvar finns minnet av min friska mamma, som jag fortfarande, efter tre år, längtar efter och kommer på mig att jag skulle vilja ringa till då och då.
/Elenor
Tack för ditt inlägg Elenor, det är jobbigt men vi är igång i omsorgskarusellen.
SvaraRadera