Jag bryr mig inte om om Expressen , Aftonbladet eller bloggande sjöjungfru diskuterar eller dissikerar rykten om att en blivande prinsessgemåls har pippat någon som inte var den blivande bruden. Alla har "vetat" och varit så insatta i den föregivna otroheten. I vanlig god ordning så uttalar sig "goda vänner" och "välunderrättade källor" om hur prinsessan det gäller mår, tycker och känner. Jag hoppas jag aldrig får sådana vänner!! Vänner av den kalibern kallar jag inte vänner - att för berömelse eller pengar bli såld av någon som kallar sig "vän" får mig att känna ren och skär avsmak för vänskapsyttranden av den sorten..
Dagens kvällstidningar hade löpsedlar prydda med en norsk blondin som berättade ALLT om sin affär eller kärleksnatt som man beskrev mötet som i den ena avisan.För ett är sedan skall den blivande brudgummen varit "intim" med,henne under några timmar med norska Tora enligt henne, hon har talat ut i slabblaskan Se og Hör om deras affär. Om denna otro har ägt rum som norskan säger så undrar jag vad som fick henne att prata ut (utom pengar förståss). Något som skett för ett år sedan i Åre och flera månader innan mannen och hans fästmö förlovade sig och började planera sitt bröllop - då skall allt hängas ut och tidningarna försöker övertrumfa varandra i detaljer. Förutom stora uppslag på tidningarnas framsidor så är nästan halva tidningarna fyllda med avslöjanden om otro. Ingen intervju med någon granne eller "vän" är för lite för att ratas i utgåvorna i dessa skvallertidningar som för kallades kvällspress. Det är analyser av samlevnadsexperter,politiska redaktörer och så folk som alltid är så förbannat insatta i allt.Råden haglar om hur man skall tackla situationen.
Jag försvarar inte otro vem det än berör, tycker bara det är ledsamt - än mera ledsamt är det att det skall hängas ut till allmän beskådan oavsett vem det kan förstöra för. OM det man säger har skett verkligen har skett vad vet vi om de som det berör och hur de behandlar det skedda? Är man verkligen medveten om att man kan krossa en människas framtid som definitivt inte har någon skuld i det hela om otro förekommit. Det finns alltid någon som blir bedragen i ett sådant här fall och det har absolut ingen betydelse om den bedragna är undersköterskan Nillson eller prinsessan Bernadotte. Det gör ont ,förbannat ont och det enda som undersköterskan slipper är att hängas ut och diskuteras av alla i en värld där inget privatliv finns. Stackars prinsessa säger jag bara.
En liten undran har jag också - fanns det inga större och angelägnare världskriser att skriva om i tidningarna? Är världsvälten avskaffad, krigen slut och den ekonomiska tillväxten och arbetsmöjligheterna på topp nu? Jag bara undrar när jag löpsedlarna flimrar förbi och alla skriker om att en ung vacker kvinna (prinsessa) TROLIGEN blivit bedragen. Sanningsvittnet är en ung vacker kvinna (norsk handbollsspelare)som enligt henne varit intim med prinsessans fästman innan han blivit fästman och bara i några timmar som kallas kärleksnatt.
Jag tycker att detta varken är nyheter eller samhällsinformation - bara slaskiga snaskigheter.
Om någon är intresserad så har jag kanske lite att sälja här och nu: Jag har inte blivit bedragen men jag har fått nya inlägg till mina fötter och jag har fått nytt kylskåp också. Riktiga kioskvältare tycker jag . Vi får se vilken tidning som lägger bästa budet på det jag har att berätta.
Och en ljus framtid spås för mänskligheten och alla medmänniskor och vänner.Halleluja!!
onsdag 21 april 2010
tisdag 20 april 2010
Turister som inte flyger i luften
En av mina bonussöner sitter fast på Canarieöarna tillsammans med sitt hockeylag. Laget fick resan i bonus av sin förening när de gick upp i Allsvenskan och de har haft det härligt i solen efter en lång säsong.
Killarna i gänget skulle åka hem i kväll men så blir det inte. De är kvar i solen och alla vet att att det beror på det isländska vulkanutbrottet. Killarna skall ta sig hem på annat sätt än med flyg till hemorten. Resrutten blir lite annorlunda och kommer att ta lite längre tid - ingen är orolig för det för vi och de vet att hem kommer de.
Den konstvetenskapliga föreningen som jag var med och bildade åkte 23 medlemmar på konstresa till Wien förra veckan. Gruppen åkte Skavsta - Bratislava med flyg och sedan vidare till Wien med buss. Hemresan skulle göras på samma sätt fast tvärtom - men nu blir det inte riktigt så men hem kommer alla fast ett dygn senare.Bussen mellan Wien och Bratislava åker till Lübeck där en buss från vår enmansresebyå möter upp med ny buss som tar hem truppen till Sverige.
Båda grupperna jag skriver om tar det som en spännande extrabonus för dem trots att de har saker som väntar därhemma som familjer ,arbete och studier. Människan rår inte över naturen även om vi försöker göra det och det går inte att förbanna resebolagen, LFV eller staten för att man inte kommer hem.
Staten skall inte behöva försöka ta hem alla som strandat i utlandet,staten rår inte för att det är som det är i luftrummet det är bara så.I detta fall så gäller inte försäkringarna då de inte innefattar naturkatastrofer eller därmed likställd situation. Det vet alla som läst igenom försäkringsvillkoren.
Jag blir sagolikt irriterad på snyftreportage i andra sammanhang där man vädjar till regeringen ,fk eller folk som kan vara med och starta insamling för att få hem någon som skadat sig eller blivit sjuk under en semester i fjärran land.En semesterresa man gjort utan att ta en reseförsäkring "onödigt" "för dyrt" är vanliga orsaker att man gör så.Fint - har man tagit beslutet så får man stå för konsekvenserna också.
Jag är så trött på alla som inte kan se att Moder Svea och Fader Staten inte har totalt ansvar för oss som innevånare. Vi skall kunna uppbåda lite självhjälp eller att kunna använda våra analytiska förmåga när vi kommer i trångmål för att hitta några utvägar.
För övrigt så tycker jag som Maud Olofsson - staten skall varken äga bilbolag eller flygbolag. Det finns ingen orsak heller att pumpa in mer pengar i SAS även om det går knackigt och att det blivit värre på grund av den pågående "Askchocken". (Det är väl chockprefixet som är modeord fortfarande?)
Ledaren i DN behandlar lite av det jag skrivit om här.
Killarna i gänget skulle åka hem i kväll men så blir det inte. De är kvar i solen och alla vet att att det beror på det isländska vulkanutbrottet. Killarna skall ta sig hem på annat sätt än med flyg till hemorten. Resrutten blir lite annorlunda och kommer att ta lite längre tid - ingen är orolig för det för vi och de vet att hem kommer de.
Den konstvetenskapliga föreningen som jag var med och bildade åkte 23 medlemmar på konstresa till Wien förra veckan. Gruppen åkte Skavsta - Bratislava med flyg och sedan vidare till Wien med buss. Hemresan skulle göras på samma sätt fast tvärtom - men nu blir det inte riktigt så men hem kommer alla fast ett dygn senare.Bussen mellan Wien och Bratislava åker till Lübeck där en buss från vår enmansresebyå möter upp med ny buss som tar hem truppen till Sverige.
Båda grupperna jag skriver om tar det som en spännande extrabonus för dem trots att de har saker som väntar därhemma som familjer ,arbete och studier. Människan rår inte över naturen även om vi försöker göra det och det går inte att förbanna resebolagen, LFV eller staten för att man inte kommer hem.
Staten skall inte behöva försöka ta hem alla som strandat i utlandet,staten rår inte för att det är som det är i luftrummet det är bara så.I detta fall så gäller inte försäkringarna då de inte innefattar naturkatastrofer eller därmed likställd situation. Det vet alla som läst igenom försäkringsvillkoren.
Jag blir sagolikt irriterad på snyftreportage i andra sammanhang där man vädjar till regeringen ,fk eller folk som kan vara med och starta insamling för att få hem någon som skadat sig eller blivit sjuk under en semester i fjärran land.En semesterresa man gjort utan att ta en reseförsäkring "onödigt" "för dyrt" är vanliga orsaker att man gör så.Fint - har man tagit beslutet så får man stå för konsekvenserna också.
Jag är så trött på alla som inte kan se att Moder Svea och Fader Staten inte har totalt ansvar för oss som innevånare. Vi skall kunna uppbåda lite självhjälp eller att kunna använda våra analytiska förmåga när vi kommer i trångmål för att hitta några utvägar.
För övrigt så tycker jag som Maud Olofsson - staten skall varken äga bilbolag eller flygbolag. Det finns ingen orsak heller att pumpa in mer pengar i SAS även om det går knackigt och att det blivit värre på grund av den pågående "Askchocken". (Det är väl chockprefixet som är modeord fortfarande?)
Ledaren i DN behandlar lite av det jag skrivit om här.
söndag 18 april 2010
Ältarföreningar
Hanna Kjöller skriver så bra i DN på söndagen. Hon tar upp frågor som jag undrat mycket över.
Det handlar om de som i nya systemet flyttats från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Många har nu organiserat sig i olika föreningar och nya organisationer för att skapa debatt och tillsammans påverka . Det är bra och visar på intiativ och styrka att använda sina kvarvarande krafter till det vid första anblicken.
Tyvärr har det blivit grupper där man mer tillbringar tiden att älta gamla oförrätter än att göra gemensam sak och stödja varandra inför en ny tid med prövning av sin arbetsförmåga.Grupperna binds mestadels ihop av att man känner sig illa behandlad.
Hanna K tar upp fallet med den 28-åriga kvinnan som blivit av med sin sjukpenning efter sex år och försökte få andra att förstå hennes situation med orden : Man blir ju varken yngre eller bättre.
Skribenten tycker att är det så, kan det vara på sin plats med att titta efter ett annat alternativ.
Hanna Kjöller slås även av att så många med själslig/kroppslig smärta strider så hårt för att få vara sjukskrivna - varför vill de inte slåss för alternativet att bli friska eller friskare?
Alla dessa undringar har jag också haft och även blivit slagen i skallen med när jag framfört dem men jag tycker som hon ändå.Föreningar som skall konservera och älta medlemmarnas oförätter är förgörande tror jag.
Systemet har varit osmidigt lanserat det tillstår jag visst , men det här är en chans som man som sjukskriven borde ta och är det så att man inte klarar sin arbetsprövning så har man rätt att få sin sjukpenning igen och då har man sin test i arbetslivet som bevis att man är för sjuk för arbete.
HK rekommenderar en bok i ämnet som skall vara bra av Åsa Kadowaki - "Svensk sjukvård till vanvett". Den skall jag absolut läsa.
Det handlar om de som i nya systemet flyttats från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Många har nu organiserat sig i olika föreningar och nya organisationer för att skapa debatt och tillsammans påverka . Det är bra och visar på intiativ och styrka att använda sina kvarvarande krafter till det vid första anblicken.
Tyvärr har det blivit grupper där man mer tillbringar tiden att älta gamla oförrätter än att göra gemensam sak och stödja varandra inför en ny tid med prövning av sin arbetsförmåga.Grupperna binds mestadels ihop av att man känner sig illa behandlad.
Hanna K tar upp fallet med den 28-åriga kvinnan som blivit av med sin sjukpenning efter sex år och försökte få andra att förstå hennes situation med orden : Man blir ju varken yngre eller bättre.
Skribenten tycker att är det så, kan det vara på sin plats med att titta efter ett annat alternativ.
Hanna Kjöller slås även av att så många med själslig/kroppslig smärta strider så hårt för att få vara sjukskrivna - varför vill de inte slåss för alternativet att bli friska eller friskare?
Alla dessa undringar har jag också haft och även blivit slagen i skallen med när jag framfört dem men jag tycker som hon ändå.Föreningar som skall konservera och älta medlemmarnas oförätter är förgörande tror jag.
Systemet har varit osmidigt lanserat det tillstår jag visst , men det här är en chans som man som sjukskriven borde ta och är det så att man inte klarar sin arbetsprövning så har man rätt att få sin sjukpenning igen och då har man sin test i arbetslivet som bevis att man är för sjuk för arbete.
HK rekommenderar en bok i ämnet som skall vara bra av Åsa Kadowaki - "Svensk sjukvård till vanvett". Den skall jag absolut läsa.
lördag 17 april 2010
Om döden - Till Bebest och Lotta och många andra.
När jag skriver om döden så skriver jag om min uppfattning hur den inträffar och påverkar mig. Jag har skrivit om hur jag tacklar den och mina känslor inför döden. De som förstår eller vill förstå begriper vad jag vill säga med mina ordbilder och vad det är som ger mig tröst när jag sörjer någon som dött.
Jag har i många år hört min döda dotter och även hennes fästman "skratta i vinden", skratt som aldrig åldras och som jag hör för att jag vill det.
Under långa tider har döden skildrats som ett kåpklätt skelett som med sin stora lie skördar oss. För en del är det skrämmande bilder - en livstråd som klipps av mot liens hårda och kalla stål är så oåterkallerlig i bildminnet vi nog alla har.
Jag är inte religiös så det stör inte heller hallucinerar jag (vad jag vet)men som jag känner det med och för mina döda är bra för mig.Officianten vid min väns begravning gav mig mer underbyggnad till min bild där jag beskriver min dotters skratt i vinden. Hon pratade inte om en skämmande benhög som högg ner oss och klippte av våra liv - hon sa "Så sveper vinden förbi"...Naturligtvis är det så - naturligtvis lyfts vi upp och förs bort av vinden - hur skulle vi annars kunna skratta i denna vind?
Många dödsannonser innehåller en dikt av en modern poet och jag tror att att den heter "Odalmannen".Den beskriver den gamle bonden som sår livets skördar och berättar om hur den lille rädde harungen lyfts upp i hans korg och blir lugn och trygg där.
Jag tror att vi måste ha våra egna bilder av livet och döden annars klarar vi inte att leva fullt ut.Jag blir glad då andra förstår vad jag fösöker förmedla med mina bilder eller försöker förstå mig.Jag vet att andra har andra sätt att se på döden och jag försöker förstå det också. Min bild ger mig trygghet och styrka andra har andra uppfattningar. Det känns bra när andra delar mina tankar oavsett om de är överens med mig eller ej. Ett vet jag man måste kunna leva för att kunna dö och jag vill göra det med människor runt mig - levande eller döda. Jag envisas med att tänka Ecce Homo = se människan. Tänker och önskar att jag var bättre att se människan men skall försöka att bättra mig.
Solen skiner ute och det verkar bli en vacker dag. Nu går jag ut på balkongen med mitt morgontea och där i från betraktar jag livet som pågår. Livet är viktigt och man måste vara med i livet för att en dag klara av att dö. Livet är fantastiskt och det skall levas just för att man skall kunna dö en dag.
Livet är mitt och nu skall jag leva fullt ut på mitt sätt för en dag sveper vinden förbi. Om det är en storm eller en stilla bris som sveper med mig är ointressant - en dag kommer min vind. Det viktigaste jag kan göra inför det är att leva - leva som mig själv.Det är lättare att både dö och leva om man har vänner - levande och döda.Jag ber bara en stilla bön i mitt liv, låt mig ha vänner och låt mig bli bättre som vän då kan man både leva och dö fullt ut.
.....döden tänker jag mig så.
Jag har i många år hört min döda dotter och även hennes fästman "skratta i vinden", skratt som aldrig åldras och som jag hör för att jag vill det.
Under långa tider har döden skildrats som ett kåpklätt skelett som med sin stora lie skördar oss. För en del är det skrämmande bilder - en livstråd som klipps av mot liens hårda och kalla stål är så oåterkallerlig i bildminnet vi nog alla har.
Jag är inte religiös så det stör inte heller hallucinerar jag (vad jag vet)men som jag känner det med och för mina döda är bra för mig.Officianten vid min väns begravning gav mig mer underbyggnad till min bild där jag beskriver min dotters skratt i vinden. Hon pratade inte om en skämmande benhög som högg ner oss och klippte av våra liv - hon sa "Så sveper vinden förbi"...Naturligtvis är det så - naturligtvis lyfts vi upp och förs bort av vinden - hur skulle vi annars kunna skratta i denna vind?
Många dödsannonser innehåller en dikt av en modern poet och jag tror att att den heter "Odalmannen".Den beskriver den gamle bonden som sår livets skördar och berättar om hur den lille rädde harungen lyfts upp i hans korg och blir lugn och trygg där.
Jag tror att vi måste ha våra egna bilder av livet och döden annars klarar vi inte att leva fullt ut.Jag blir glad då andra förstår vad jag fösöker förmedla med mina bilder eller försöker förstå mig.Jag vet att andra har andra sätt att se på döden och jag försöker förstå det också. Min bild ger mig trygghet och styrka andra har andra uppfattningar. Det känns bra när andra delar mina tankar oavsett om de är överens med mig eller ej. Ett vet jag man måste kunna leva för att kunna dö och jag vill göra det med människor runt mig - levande eller döda. Jag envisas med att tänka Ecce Homo = se människan. Tänker och önskar att jag var bättre att se människan men skall försöka att bättra mig.
Solen skiner ute och det verkar bli en vacker dag. Nu går jag ut på balkongen med mitt morgontea och där i från betraktar jag livet som pågår. Livet är viktigt och man måste vara med i livet för att en dag klara av att dö. Livet är fantastiskt och det skall levas just för att man skall kunna dö en dag.
Livet är mitt och nu skall jag leva fullt ut på mitt sätt för en dag sveper vinden förbi. Om det är en storm eller en stilla bris som sveper med mig är ointressant - en dag kommer min vind. Det viktigaste jag kan göra inför det är att leva - leva som mig själv.Det är lättare att både dö och leva om man har vänner - levande och döda.Jag ber bara en stilla bön i mitt liv, låt mig ha vänner och låt mig bli bättre som vän då kan man både leva och dö fullt ut.
.....döden tänker jag mig så.
fredag 16 april 2010
Så sveper vinden förbi.......
Vi var många som var där denna fredagsförmiddag. Vi var så olika , så unika och ändå hade vi så mycket gemensamt. Vi hade alla åkt långa vägar för att sammanstråla i den medeltida kyrkan och alla hade vi gjort det för att vi hade haft förmånen att vara vän med den kvinna som nu låg i en enkel kista framme i koret. Vi var var där för att visa att vi var tacksamma för att vi fått ha henne och hennes man som vänner.
Så många var vi och en så brokig samling där till - ansikten som innehöll hela levnadssagor - ansikten som log stilla eller som lät sig översköljas av tårar. I vår bänk satt den framstående forskaren som oavbrutet grät så han skakade. Där näst satt ett mycket gammalt par som höll varandras händer. Hon hade klätt sin något vissnande kropp i en svart fotsid galaklänning i sammet och den hade ett djupt dekolltage och det såg lite ovanligt ut bredvid hennes make där han satt i en gammal svart kofta över den skjorta vars knappar givit upp kampen mot hans stora mage.Sedan kom vi, en liten tjock ledsen tant med sin luggslitne riddare.
Vid min andra sida satt en man i femtioårs åldern i ärtgrön tröja, byxor som hängde under rumpan (så som tonåringar har nu) hängslen som hängde ner på sidorna och höga snörda kängor. Ytterst på bänken satt paret som jag aldrig tyckt om varken till utseende eller personlighet. De brukar se igenom de flesta i omgivningen när de tågar fram och jag slutade för länge sedan att försöka få våra personkemier att gå ihop.
Jag satt där och skämdes plötsligt över att jag satt och jämförde de som satt runt mig och försökte klassa dem efter mina värderingar. Vi var faktiskt där för en enda sak och det var det viktiga - vi tillhörde de som fått vara Juttas vänner och vi var där för att gemensamt minnas henne och visa hennes man att vi hade insett vilken enastående kvinna hans hustru var.
Vi lyssnade till preludie av Johann Sebastian Bach och sedan talade den kvinnliga officianten som också var en vän till många av oss där över ämnet "När börjar livet?".Det var oväntat för griftetal skall väl handla om döden och den döda tänkte jag i mitt sinne. Sedan förstod jag plötsligt en massa som varit dolt för mig eller som jag helt enkelt inte kunnat förstå eller länkat ihop med annat i tillvaron. Prästen behandlade bibelord för att skapa våra inre bilder på ett ljust och enkelt sätt. Hon talade om att våra liv är som blommor på marken . . . så sveper vinden förbi, och tar med dem.
Så dum jag har varit! Jag har vetat allt detta så länge och inte tänkt på det i ett större sammanhang. Så klart att vinden tar oss med - min dotter och henns Peter skrattar ju i vinden när jag lyssnar. Jag kan hädanefter nog höra min vän i den skrattande kören när jag vill det.
En cellist framförde två olika sarabander (av Bach) en i moll och en i dur innan vi följde efter kistan ut till graven.
Vid det sista farvälet såg jag hur illa det gamla paret framför oss gick.Kvinnan frös så hon skakade i sin vackra långa sammetsklänning och hennes man hade all möda i världen med att ta sig fram på sina tunga fötter samtidigt som han stöttade sin fru. Jag och mannen i mitt liv klarade den korta promenaden mycket bättre än jag trodde vi skulle och vi klarade att niga och bocka efter att vi lagt ner våra handbuketter i graven.
Vid minnesstunden i församlingshemmet var det lättsamt och trevligt och vi skrattade och pratade om vår vän. Vi bytte minnen och en del frågor fick man svar på där också. Damen i den eleganta klänningen bar den helt enkelt därför att vår gemensamma vän en gång talat om för henne hur vacker hon var i just den klänningen. Klänningen blev viktig att bära för att hon ville vara vacker för sin vän den sista gången hon var i hennes närhet.
Mannen i den gröna tröjan han bar den helt enkelt för att han tyckte om den och gillade färgen.
Det ignorerande lite vonobenparet de var likadana som alltid men jag skall försöka att revidera min uppfattning om dem. Det är kanske inte jag som är tillräckligt klarsynt eller inkännande och därför inte tycker om dem. De kan inte vara rakt igenom otrevliga det är otänkbart - har vi haft denna härliga vän gemensamt så måste de ha massor av trevliga förtjänster som människor det är helt klart.Vår vän var sparsmakad i sitt umgänge - trots det inbjöd hon oss att vara hennes vänner.
Medan jag grubblar över mig själv, andra människor och vårat sätt att vara till, så skall jag gå ut och gå. Kanske sveper vinden förbi och har svaret på mina frågor med sig. Kanske får jag höra en ny stämma skratta i vinden. Hör jag det hoppas jag hennes sörjande make kan höra det också.
Så många var vi och en så brokig samling där till - ansikten som innehöll hela levnadssagor - ansikten som log stilla eller som lät sig översköljas av tårar. I vår bänk satt den framstående forskaren som oavbrutet grät så han skakade. Där näst satt ett mycket gammalt par som höll varandras händer. Hon hade klätt sin något vissnande kropp i en svart fotsid galaklänning i sammet och den hade ett djupt dekolltage och det såg lite ovanligt ut bredvid hennes make där han satt i en gammal svart kofta över den skjorta vars knappar givit upp kampen mot hans stora mage.Sedan kom vi, en liten tjock ledsen tant med sin luggslitne riddare.
Vid min andra sida satt en man i femtioårs åldern i ärtgrön tröja, byxor som hängde under rumpan (så som tonåringar har nu) hängslen som hängde ner på sidorna och höga snörda kängor. Ytterst på bänken satt paret som jag aldrig tyckt om varken till utseende eller personlighet. De brukar se igenom de flesta i omgivningen när de tågar fram och jag slutade för länge sedan att försöka få våra personkemier att gå ihop.
Jag satt där och skämdes plötsligt över att jag satt och jämförde de som satt runt mig och försökte klassa dem efter mina värderingar. Vi var faktiskt där för en enda sak och det var det viktiga - vi tillhörde de som fått vara Juttas vänner och vi var där för att gemensamt minnas henne och visa hennes man att vi hade insett vilken enastående kvinna hans hustru var.
Vi lyssnade till preludie av Johann Sebastian Bach och sedan talade den kvinnliga officianten som också var en vän till många av oss där över ämnet "När börjar livet?".Det var oväntat för griftetal skall väl handla om döden och den döda tänkte jag i mitt sinne. Sedan förstod jag plötsligt en massa som varit dolt för mig eller som jag helt enkelt inte kunnat förstå eller länkat ihop med annat i tillvaron. Prästen behandlade bibelord för att skapa våra inre bilder på ett ljust och enkelt sätt. Hon talade om att våra liv är som blommor på marken . . . så sveper vinden förbi, och tar med dem.
Så dum jag har varit! Jag har vetat allt detta så länge och inte tänkt på det i ett större sammanhang. Så klart att vinden tar oss med - min dotter och henns Peter skrattar ju i vinden när jag lyssnar. Jag kan hädanefter nog höra min vän i den skrattande kören när jag vill det.
En cellist framförde två olika sarabander (av Bach) en i moll och en i dur innan vi följde efter kistan ut till graven.
Vid det sista farvälet såg jag hur illa det gamla paret framför oss gick.Kvinnan frös så hon skakade i sin vackra långa sammetsklänning och hennes man hade all möda i världen med att ta sig fram på sina tunga fötter samtidigt som han stöttade sin fru. Jag och mannen i mitt liv klarade den korta promenaden mycket bättre än jag trodde vi skulle och vi klarade att niga och bocka efter att vi lagt ner våra handbuketter i graven.
Vid minnesstunden i församlingshemmet var det lättsamt och trevligt och vi skrattade och pratade om vår vän. Vi bytte minnen och en del frågor fick man svar på där också. Damen i den eleganta klänningen bar den helt enkelt därför att vår gemensamma vän en gång talat om för henne hur vacker hon var i just den klänningen. Klänningen blev viktig att bära för att hon ville vara vacker för sin vän den sista gången hon var i hennes närhet.
Mannen i den gröna tröjan han bar den helt enkelt för att han tyckte om den och gillade färgen.
Det ignorerande lite vonobenparet de var likadana som alltid men jag skall försöka att revidera min uppfattning om dem. Det är kanske inte jag som är tillräckligt klarsynt eller inkännande och därför inte tycker om dem. De kan inte vara rakt igenom otrevliga det är otänkbart - har vi haft denna härliga vän gemensamt så måste de ha massor av trevliga förtjänster som människor det är helt klart.Vår vän var sparsmakad i sitt umgänge - trots det inbjöd hon oss att vara hennes vänner.
Medan jag grubblar över mig själv, andra människor och vårat sätt att vara till, så skall jag gå ut och gå. Kanske sveper vinden förbi och har svaret på mina frågor med sig. Kanske får jag höra en ny stämma skratta i vinden. Hör jag det hoppas jag hennes sörjande make kan höra det också.
torsdag 15 april 2010
Tillfälligt avbrott
Lyssnar på vårproppen och ser fram mot när rödgrön röra skall släppa sin,
Väntar besök av Sharif och Bokosie ett underbart gammalt par som kom från Kosovo för 25 år sedan.De har ett minimalt förråd av svenska ord men söker hela tiden efter sociala kontakter. Jag skall förklara hur tvättstugan funkar och sedan äter vi middag och umgås en stund. Frukt och grönsaksfat med rostbiff för de är muslimer.
I kväll skall jag försöka sätta i en kil på cirka 15 centimedter i kostymbyxorna åt mannen i mitt liv. Denna förskräckliga garderobsfukten går hårt åt och krymper våra klädlinningar.Kavajen kommer att dölja det jag konstruerar - vi skall på vår väns begravning i morgon och svart slips är anskaffad för det skall det vara enligt maken så så får det bli.
Vi kliver upp fyra i morgonbitti för att åka iväg och jag ska kolla på nätet efter en snabbkurs i slipsknytning för den färdigheten har maken glömt. Sedan skall jag försöka sova en stund också innan vi skall kliva upp.
I sanning jag har ett rikt och varierat liv trots att jag bara är hemmafru. Lördag gör jag inget särskilt mer än handlar inför en våldgästning av varierad släkt på söndag. Härliga tider strålande tider - fortsättning följer på mina olidligt spännande memoarer.Ol'e
Väntar besök av Sharif och Bokosie ett underbart gammalt par som kom från Kosovo för 25 år sedan.De har ett minimalt förråd av svenska ord men söker hela tiden efter sociala kontakter. Jag skall förklara hur tvättstugan funkar och sedan äter vi middag och umgås en stund. Frukt och grönsaksfat med rostbiff för de är muslimer.
I kväll skall jag försöka sätta i en kil på cirka 15 centimedter i kostymbyxorna åt mannen i mitt liv. Denna förskräckliga garderobsfukten går hårt åt och krymper våra klädlinningar.Kavajen kommer att dölja det jag konstruerar - vi skall på vår väns begravning i morgon och svart slips är anskaffad för det skall det vara enligt maken så så får det bli.
Vi kliver upp fyra i morgonbitti för att åka iväg och jag ska kolla på nätet efter en snabbkurs i slipsknytning för den färdigheten har maken glömt. Sedan skall jag försöka sova en stund också innan vi skall kliva upp.
I sanning jag har ett rikt och varierat liv trots att jag bara är hemmafru. Lördag gör jag inget särskilt mer än handlar inför en våldgästning av varierad släkt på söndag. Härliga tider strålande tider - fortsättning följer på mina olidligt spännande memoarer.Ol'e
tisdag 13 april 2010
Sportnyheter
Jag har nog varit sportintresserad sedan jag var en glimt i min pappas öga för många år sedan. Vilken idrott har varierat efter tid och lägenhet men den första var cykelsport. Kanske beror det på att min pappa cyklade från Holland för att få förmånen att i Linköping träffa min mamma.Jag växte upp på en bruksort där det enda samtalsämnet var utbudet på Folkets Hus-biografen, fabriken och cykelklubben.Man visste allt om ortens cykelstjärnor.
Under skoltiden utsattes jag som alla andra för skolidrotten - ett område som jag älskade men där föremålet för mina drömmar var helt kallsinnigt för mitt intresse. Jag saknade helt förutsättningar för att bli ens medioker i olika hopp och löpningar. Dock har jag ett skolmästerskap i orientering som jag än i dag inte förstår hur jag vann. Trots GPS karta och kompass och ledsagare så klarar jag att gå vilse i en hiss - den gången vann jag med en dålig lånekompass och en karta framställd i en spritduplikator.
Som vuxen har jag föjt fotbollslag, ishockeylag och friidrottare, givetvis har jag skjutsat och supportat mina döttrar genom deras idrottsuppväxt och glatts eller sörjt i nederlagens mörka ögonblick.
Numera idrottar jag i soffan framför tv eller med dagstidningarna. och det är mycket man lär sig genom att läsa sportbilagorna som finns i stort sett alla tidningar.
Genom helgens tidningsläsande har jag fått koll på många nyheter inom idrotten. Henke Larrson som är fotbollstränare i Landskrona - han har lanserat ett mode på som tränare - han coachar ikädd kavaj och jeans minsann.
Magnus Hedman fd fotbollsmålvakt har en pågående konkurs som beror på skilsmässan från en av systrarna Graaf.
Tiger Woods har gått från att peta något i alla befintliga hål på alla fala kvinnor som ställde upp till att göra hole-in-one inom golfen. Fantastiska nyheter får jag lov att säga.
Wags är också kartlagda och man får till och med instruktioner om man eventuellt vill bli en. En wag är alltså en kvinna som är gift eller sambo med en (oftast) engelsk fotbollsspelare.När du nått den positionen så är "wagens" viktigaste uppgift att vara dekorativ och shoppa loss till max. Har du intension att bli en wagg så ser du till att betala avgiften till den intimare klubbkärnan som håller till vid sitt eget vattenhål en exclusiv klubb. Du ser till att modellera om dig med med silikon, inlägg och utlägg av alla arter. Efter det så sätter du på dig något raffigt och ser till att bli insläppt på klubben.Där hånglar du upp en spelare som du vet har sanslöst betalt och du bryr dig inte om ett dugg om han är gift eller ej.När du fått upp hans intresse se till att han gifter sig med dig, annars ser du till att bli med barn med denna fotbollsstjärna. Din framtid som storshoppare med guldkreditkort är säkrad om du följer detta koncept enligt Sportbladet.Min framtid som wag är nog inte så stor för det är ont om storklubbar häromkring och ännu sällsyntare är stormrika spelare med en fablesse för 58-åriga tjocka tanter. Om min man tillåter så kanske jag kan börja raggga borta vid PROs boulebana men det är antagligen tunnsått med miljardärer där också.
Alla dessa spännande saker har jag fått reda på genom att läsa en tidningsdel som skall innehålla fakta om sport och idrott under den gångna helgen men den uppgift som jag sökt har jag inte hittat. En uppgift som trodde skulle vara självklar i en sportdel:Tingsryds hockeylag TAIF har spelat in sig i Allsvenskan!Bonussonen Tomas som spelar där och dessutom är lagkapten spelar i Allsvenskan - hör ni det? Om detta skrevs det inte en rad, men det kanske inte är någon sport även om jag tycker det.
Under skoltiden utsattes jag som alla andra för skolidrotten - ett område som jag älskade men där föremålet för mina drömmar var helt kallsinnigt för mitt intresse. Jag saknade helt förutsättningar för att bli ens medioker i olika hopp och löpningar. Dock har jag ett skolmästerskap i orientering som jag än i dag inte förstår hur jag vann. Trots GPS karta och kompass och ledsagare så klarar jag att gå vilse i en hiss - den gången vann jag med en dålig lånekompass och en karta framställd i en spritduplikator.
Som vuxen har jag föjt fotbollslag, ishockeylag och friidrottare, givetvis har jag skjutsat och supportat mina döttrar genom deras idrottsuppväxt och glatts eller sörjt i nederlagens mörka ögonblick.
Numera idrottar jag i soffan framför tv eller med dagstidningarna. och det är mycket man lär sig genom att läsa sportbilagorna som finns i stort sett alla tidningar.
Genom helgens tidningsläsande har jag fått koll på många nyheter inom idrotten. Henke Larrson som är fotbollstränare i Landskrona - han har lanserat ett mode på som tränare - han coachar ikädd kavaj och jeans minsann.
Magnus Hedman fd fotbollsmålvakt har en pågående konkurs som beror på skilsmässan från en av systrarna Graaf.
Tiger Woods har gått från att peta något i alla befintliga hål på alla fala kvinnor som ställde upp till att göra hole-in-one inom golfen. Fantastiska nyheter får jag lov att säga.
Wags är också kartlagda och man får till och med instruktioner om man eventuellt vill bli en. En wag är alltså en kvinna som är gift eller sambo med en (oftast) engelsk fotbollsspelare.När du nått den positionen så är "wagens" viktigaste uppgift att vara dekorativ och shoppa loss till max. Har du intension att bli en wagg så ser du till att betala avgiften till den intimare klubbkärnan som håller till vid sitt eget vattenhål en exclusiv klubb. Du ser till att modellera om dig med med silikon, inlägg och utlägg av alla arter. Efter det så sätter du på dig något raffigt och ser till att bli insläppt på klubben.Där hånglar du upp en spelare som du vet har sanslöst betalt och du bryr dig inte om ett dugg om han är gift eller ej.När du fått upp hans intresse se till att han gifter sig med dig, annars ser du till att bli med barn med denna fotbollsstjärna. Din framtid som storshoppare med guldkreditkort är säkrad om du följer detta koncept enligt Sportbladet.Min framtid som wag är nog inte så stor för det är ont om storklubbar häromkring och ännu sällsyntare är stormrika spelare med en fablesse för 58-åriga tjocka tanter. Om min man tillåter så kanske jag kan börja raggga borta vid PROs boulebana men det är antagligen tunnsått med miljardärer där också.
Alla dessa spännande saker har jag fått reda på genom att läsa en tidningsdel som skall innehålla fakta om sport och idrott under den gångna helgen men den uppgift som jag sökt har jag inte hittat. En uppgift som trodde skulle vara självklar i en sportdel:Tingsryds hockeylag TAIF har spelat in sig i Allsvenskan!Bonussonen Tomas som spelar där och dessutom är lagkapten spelar i Allsvenskan - hör ni det? Om detta skrevs det inte en rad, men det kanske inte är någon sport även om jag tycker det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)