Det kära gamla ekorrhjulet snurrar vidare

Pappa är på sjukhuset igen. Hemtjänsten såg att han inte orkade sitta upp utan när han blivit satt i sin soffa (på blöjor) så vek sig hans kropp och han föll på sida i soffan utan att orka upp. Hemtjänsten ringde mig och en ambulans så blev det som vanligt att vi skulle sammanstråla på akutmottagningen. Min syster som bor närmast lyckades få tag i en bil och hämtade upp mig. Pappa var mer än dålig och vad hemtjänsten inte nämnt var att hans ena hand var röd och svullen och gjorde så ont att han skrek rakt ut bara man tittade på den . Högra ljumsken gör så ont så att han inte klarar att röra benet och han har stora sväljsvårigheter.

Pappa är scannad och man hittar ingen ny propp eller blödning, däremot har han någon ordentlig infektion i kroppen så han får antibiotika intravenöst och smärtstillande därtill. Igår satt han uppe en stund men i övrigt har man vändschema med vändning varje halvtimme. Efter helgen räknas pappa som MFB (medicinskt färdigbehandlad) och då blir det kommunen som åter får ta ansvaret. Det är uteslutet att pappa kan klara sig hemma oavsett om någon flyttar hem till honom(nej det gör jag inte) så då blir det väl akutboende och nästan med hundra procent på boendet dit ingen vill - och ingen anhörig vill ha sin anförvant. Katten får inte heller följa med dit, fast honom har jag fått flera som erbjudit sig att skjuta trots att jag inte bett om det. Jag tillbringa för övrigt ca 3 timmar om dagen på buss för att mata, klappa och borsta katten Gottfrid som ingen rör så länge pappa är i livet - och det är mitt bekymmer ingen annans.

Min pappa skall dö som alla andra men det tar en onödigt lång tid för honom att göra det , hans kropp som är i uruselt skick vill inte släppa taget om det lilla förvirrade liv han har. Själv sitter jag på kvällen och planlägger nästa herrmiddag. Många tycker nog att jag är helt känslokall och det är ingen idé att förklara att jag måste göra så för att koppla av och bevara mig själv från livets vansinne. Hemskt eller hur? Jag måste räcka till för min man , min förvisso vuxna dotter och mig själv så då gör jag som jag gör.

Nu skall jag snart ringa kommunkontoret i pappas hemkommun och tjata om boendet - jag börjar bli bra på det.