Att sitta på kyrkogårdsmuren mitt i natten och längta efter djupfrysta grönsaker

I kväll var kvällen då jag skulle väljas in i det fina Gillet. Rustad till tänderna och med vackra kläder försedd var jag på rätt plats i rätt tid. Efter en högtidlig ceremoni var jag fullvärdig medlem och hade fått ett sigillförsett diplom och ett silveremblem att fästa på till exempel ett kavajslag.

Vi som deltog i detta vårting tågade efteråt till Stadshotellet för vårsupé.Festvåningen var dukad och och vi nybliva medlemmar placerades vid honnörsbordet. Samkväm under en trerätters middag är mycket underhållande om man hamnar vid rätt bord och det hade jag.God mat var det men jag drack bordsvatten genom hela måltiden för att jag skulle köra bil under lördagen.Allt vattenpimplande gjorde mig tvungen att uppsöka damrummet och då skedde olyckan.

Gamla stadshotell byggs då och då till och på och vårat hotell utgör inget undantag -på ett ställe i korridoren fanns en skarv mellan huskropparna som gav en nivåskillnad på ca 5-6 cm. Den var osynlig då man bara lagt blå heltäckningsmatta över den. Jag föll som en fura när jag trampade på den på väg till toaletten. Jag slog upp höger knä och fick ett hål på tightsen där. Vänster fotled stukade jag liksom vänster handled.

Resten av kvällen tillbringade jag hängande på Åldermannens stödjande arm och alla var så gulliga.När uppbrottet skedde så försökte jag linka till bussen som jag missade med ungefär 20 sekunder.Taxi skulle dröja nästan en timma så jag beslöt att försöka ta mig hem på egen hand.

Det är bara två kilometer hem men oj vad långa de är när man inte kan gå ordentligt. När det bara var några hundra meter kvar tog orken slut och jag klarade inte ett steg längre så jag satte mig på kyrkogårdsmuren och begrundade mitt öde. Vänster fotled var så svullen och dunkade av smärta så jag kom fram till att den borde kylas ned. Ville inte hasa ned till älvkanten för det så jag bestämde mig för att ta mig hem och sedan lägga på något ur frysen.

På något märkligt sätt tog jag mig hem och in i lägenheten. Jag mötes av snarkningar från mannen i mitt liv och en yrvaken katt.

Nu sitter jag här med foten i högläge och med en storförpackning spenat på den som kylomslag medan jag skriver ner min elegi. Mina gamla ortosskydd sitter skönt på händerna och på höger knä har jag ett stort plåster. Tightsen har fått gå till den sista vilan och jag skall strax också vila,

Jag hade en väldig tur ändå att jag inte bröt armar eller ben - men jag behöver troligen lindas när jag kliver upp. Att jag säkert kommer att vara stel då får jag ta som en ovälkommen bonus. Sånt är livet.