Att vilja är viktigt

Jag var med min demente far på vårdcentralen härom dagen. Demensen skulle följas upp med en liten test och jag fikade efter ett intyg för att kunna få en god man till honom. Pappa förvånade både mig och läkaren när han redigt förklarade varför han hade tid idag - han kom för att få en moped!Han verkade inte alltför ledsen när han fick information om att någon fordonsutlottning inte skedde där och inte skulle ske heller i framtiden. Demenstesten var inte heller så dum även om faderskapet kallade den för frågesport och körde kapitalt i den utan större sorg. När man inte kan återge tre ord som man ska komma ihåg i drygt en minut utan tappar två av dem så är det inte så mycket bevänt med närminnet. Vår far mår strålande, han möter nya grannar hela tiden och han har både snälla och vackra barn runt sig som tar smällarna hans och ser till att han mår bra - hur dåligt vi än mår.

Nu vet jag vad jag vill göra - jag vill öppna ett hospice!Den palliativa vården försvinner från sjukhus , liksom från kommuner och istället tar de palliativa teamen vid och åker ut till patienterna/kunderna/brukarna för den lekameliga vården. Omsorgen sköts efter regler och förordningar i det så kallade "palliativaregistret". Det är säker bra om man ute efter strukturerat döende och kroppen får säkert sitt - men vad görs med människan i den bräckliga kroppen? Många människor har inte längre släkt och vänner runt sig och när inte teamet finns där lämnas man ensam med sin sjukdom, sina tankar och ensamheten. Faktiskt känns det som om man inte ser hela människan utan bara är ute efter åtgärder mot delar av det människan  bär på, t ex dödlig sjukdom.

När jag började arbeta inom sjukvården 1970 började jag på en långvårdsavdelning med mycket blandat klientel. Döden var ständigt närvarande men det var ändå en mycket positiv anda på denna gamla tungrodda avdelning. Kanske eller det berodde säkert på avdelningssköterskan som var noga med vissa saker och främst att ingen skulle dö ensam. Jag och mina arbetskompisar satt vid många dödsbäddar där vi först och främst var närvarande för någon, man kanske höll en hand,smörjde en torr mun, pratade eller till och med skrattade med någon fram tills dödsögonblicket.

Jag tror att med rätt folk omkring sig så kan man nog ordna ett trevligt hospice med gott värde på livet för de gäster man har där. Jag tror att jag kan klara det och vet att mentalt kan jag göra det - ingen skall behöva dö ensam! Det finns bara ett problem med min plan: Döden får inte kosta pengar och jag vill inte selektera människor som kan betala privat från de som inga pengar har. Sobril är billigare än medmänsklighet men jag skall tänka vidare på min lilla verksamhetsdröm.

Ingen skall dö ensam!