Nu när pappa har det bra på sitt boende så har jag plötsligen fått tid över, sover på nätterna och kan tänka utanför geriatrik och omsorg. Vi skall ut i spenaten idag och hälsa på Anybody - det blir spännande! Mannen i mitt liv har inte så stor förtröstan när det gäller mig, min orienteringsförmåga och min skicklighet som bilförare och det har jag vetat länge. Hans packning för trippen innefattar allt för orientering. Vi har kartbok och GPS, utskrift från Hitta.se och själv är jag övertygad om att han nog packat ner vår jordglob från 1963. Karlar! Jag har själv packat ner extra strumpor om jag skulle kliva ned i ett blött dike, extra trosor har jag i handväskan (enligt kloka mormors tes om att man bör ha rent under om man blir överkörd) och så packar Ester ner sig själv förstås.
Det blir nog en bra utflykt och somnar maken bara vid Kristinehamn så räddar vi nog vårt äktenskap undan haveri. Vädret verkar lovande och livet ser ganska gott ut så jag ser fram mot dagen med tillförsikt. Följ den rafflande fortsättningen på mitt liv och leverne i en blogg nära dig.
lördag 30 november 2013
fredag 22 november 2013
Jag har hört det på riktigt och jag är djupt smickrad och förtjust - av några pojkvaskrar
Nomineringsstämman har kommit och gått och jag har landat i verkligheten igen (i alla fall i min verklighet). Jag har en hedrande 22dra plats på landstingslistan och är därför valbar. Nu är det upp till mig att få många som kryssar mig i valet men givetvis skall de göra det för att de tror på mig och vad jag brinner för, geriatriken, palliativa vården och självmordsprevention - inget annat skall göra att man tycker att jag är värd röster. Vi får se hur det hela utvecklar sig.
När stämman startade var det tillsagt att ingen fick tala mot någon bara för. När de första kandidaterna skulle utses surrade luften av vackra tillmälen över de man ville ha på första platserna. Etablerade namn inom lokalpolitiken bollades och listor fylldes sakta på då en politisk nestor klev upp och föreslog en idog arbetshäst på nästa plats - och sedan sa han mitt namn! Där efter klev en ung kille från Muf upp i talarstolen och berättade att jag var namnet han ville nämna för att jag lärt honom så mycket om åldringsvård och psykiatri som han tidigare inte haft en aning om. Han följdes av en annan ung man som ville meddela att jag var den han ville se på listan som nästa namn. Nu var jag rörd till tårar och så kom finalen som heter Artur - han är också från Muf. Där stod han i talarstolen och berättade om Stina han ville ha upp på listan. Det var en så vacker beskrivning han gjorde av mig - Stina är annorlunda, vi är inte alltid överens men alla behövs och Stina behövs på listan. Jag blev alldeles bedårad av denne smickrare på tjugotvå vårar men mest gillade jag att han använde vår nya slogan och på rätt sätt när han pratade om att "alla behövs". Hjärtevärmande var det att bli uppsatt på listan på sådana premisser.
Tänk att en del inte förstår min förtjusning i karlar - karlar är Jordens salt anser jag oavsett vilken ålder de är i.
För övrigt snurrar Jorden som den alltid gjort, vår far har fått ett fint demensboende som vi inrett åt honom. han är nöjd och glad fast lite förundrad över att någon köpt en så fin lägenhet till honom där det ingår en stor röd katt i hyran. Att pappa inte får ihop tanketrådarna gör inte så mycket längre, viktigast är att han mår bra och trivs. Den enda smolken i pappas glädjebägare är att det faktiskt finns några på boendet som blir matade, men det får han ingen som gör åt honom. Han grumsar lite om det vid måltiderna och tycker det är synnerligen orättvist med dessa bonusar som en del får men inte han. Han äter dock raskt upp sin portion på egen hand eftersom han i sann misstro är rädd att någon annan skall få tag i hans mat och äta upp den. När vi frågar om maten så säger pappa alltid att den är god men enligt honom så har han de senaste tre månaderna fått grönsakssoppa morgon, middag, kväll. Att matlistan på väggen och resterna på pappas tallrik säger något annat, det är oväsentligt tycker vi hans barn så länge pappa tycker det är gott.
Resa vi tänkte göra sista veckan i januari blir inte av för folk har bokat upp sig så dåligt så vi får återbetalning på allt och så får vi se oss om efter nytt resmål lite längre fram. Det var nog inte meningen att vi skulle till Teneriffa. Nya djärva mål hägrar längre fram och jag tror på en vår om några månader - gör inte ni?
När stämman startade var det tillsagt att ingen fick tala mot någon bara för. När de första kandidaterna skulle utses surrade luften av vackra tillmälen över de man ville ha på första platserna. Etablerade namn inom lokalpolitiken bollades och listor fylldes sakta på då en politisk nestor klev upp och föreslog en idog arbetshäst på nästa plats - och sedan sa han mitt namn! Där efter klev en ung kille från Muf upp i talarstolen och berättade att jag var namnet han ville nämna för att jag lärt honom så mycket om åldringsvård och psykiatri som han tidigare inte haft en aning om. Han följdes av en annan ung man som ville meddela att jag var den han ville se på listan som nästa namn. Nu var jag rörd till tårar och så kom finalen som heter Artur - han är också från Muf. Där stod han i talarstolen och berättade om Stina han ville ha upp på listan. Det var en så vacker beskrivning han gjorde av mig - Stina är annorlunda, vi är inte alltid överens men alla behövs och Stina behövs på listan. Jag blev alldeles bedårad av denne smickrare på tjugotvå vårar men mest gillade jag att han använde vår nya slogan och på rätt sätt när han pratade om att "alla behövs". Hjärtevärmande var det att bli uppsatt på listan på sådana premisser.
Tänk att en del inte förstår min förtjusning i karlar - karlar är Jordens salt anser jag oavsett vilken ålder de är i.
För övrigt snurrar Jorden som den alltid gjort, vår far har fått ett fint demensboende som vi inrett åt honom. han är nöjd och glad fast lite förundrad över att någon köpt en så fin lägenhet till honom där det ingår en stor röd katt i hyran. Att pappa inte får ihop tanketrådarna gör inte så mycket längre, viktigast är att han mår bra och trivs. Den enda smolken i pappas glädjebägare är att det faktiskt finns några på boendet som blir matade, men det får han ingen som gör åt honom. Han grumsar lite om det vid måltiderna och tycker det är synnerligen orättvist med dessa bonusar som en del får men inte han. Han äter dock raskt upp sin portion på egen hand eftersom han i sann misstro är rädd att någon annan skall få tag i hans mat och äta upp den. När vi frågar om maten så säger pappa alltid att den är god men enligt honom så har han de senaste tre månaderna fått grönsakssoppa morgon, middag, kväll. Att matlistan på väggen och resterna på pappas tallrik säger något annat, det är oväsentligt tycker vi hans barn så länge pappa tycker det är gott.
Resa vi tänkte göra sista veckan i januari blir inte av för folk har bokat upp sig så dåligt så vi får återbetalning på allt och så får vi se oss om efter nytt resmål lite längre fram. Det var nog inte meningen att vi skulle till Teneriffa. Nya djärva mål hägrar längre fram och jag tror på en vår om några månader - gör inte ni?
fredag 15 november 2013
Trivialiteter och livsskrällar
Jag vimsar runt som en tossig höna och stundtals så undrar jag faktiskt vad jag har givit mig in på. Hur många presentationer av mig själv som hamnat i papperskorgen det har jag helt tappat kollen på. I morgon är det nomineringsmöte för oss moderater i Värmland och efter provvalet så skall jag alltså nu presentera mig på ett vettigt och intelligent sätt. Jag har läst alla utkast jag gjort men slås av förvåning varje gång jag läser igenom det skrivna - min personbeskrivning är över en fullständigt okänd kvinna - med mitt namn och utskriven av mig själv.
Jag har givit upp och nu slutar jag skriva och kör med en liten lapp med stolpar för mig själv när jag beskriver en liten tjock tant som tror hon kanske kan göra skillnad i ett landstingsval. Trots allt är jag , jag och personkännedomen borde vara någorlunda om jag beskriver mig själv verbalt. Lite nervöst är det , men man kan inte göra mer än sitt bästa så jag kör på. Jag älskar inte hela Världen men det är det samma med Världen och förhållandet till mig. Vi är vuxna människor som går till val och ingen av oss kommer att gå under om man inte blir vald till en topplats. Livet går vidare och livet kan vara vackert och underbart emellanåt så det skall jag ta tillvara hade jag tänkt.
En dag utan entusiasm och spänst gick jag håglöst mellan kyl- frys- och skafferi för att under vånda bestämma vilken kulinarisk rätt som skulle hamna på lunchbordet - inget var särskilt lockande så jag funderade på om gröt kunde duga. Telefonen ringde och en väninnas röst hördes i mitt öra. Himmelen hade ramlat ned på henne - hon hade precis fått reda på att hon hade bröstcancer. Så trivialt att stå och gnälla över att ingen mat verkade spännande när en vän vet att hon måste opereras för att bli av den djävul som huserar i bröstet.
Efter ett långt samtal återvände jag till köket och började med maten. Det blev dillstuvade fiskbullar med sällsynt surt vitt vin men kära maken åt och drack medan jag blängde ilsket på honom. Han hade vett att äta och tiga för att inte irritera mig.
Min kamrat är opererad nu och hon är pigg trots att hon nu måste vänta tre veckor för att få svar på proverna - sedan skall cytostatikan sättas in. Hon är en tuff brud min kompis så hon kommer att klara sig det vet vi runt omkring henne - men väntan på besked på proverna måste vara vidrig . Ett landstingsval är inget livsviktigt vet jag, det är livet som är viktig så det ska jag leva för utan att min listplacering skall få inverka. Fast jag vet att jag är med på listan så det är ingen fara vart jag hamnar på den, "dä ôrner säj" som man säger i min bit av Världen. I morgon talar jag för mig och det går säkert finfint och i vilket fall så hör jag av mig och berättar för er om min Värld så som jag upplever den.
Jag har givit upp och nu slutar jag skriva och kör med en liten lapp med stolpar för mig själv när jag beskriver en liten tjock tant som tror hon kanske kan göra skillnad i ett landstingsval. Trots allt är jag , jag och personkännedomen borde vara någorlunda om jag beskriver mig själv verbalt. Lite nervöst är det , men man kan inte göra mer än sitt bästa så jag kör på. Jag älskar inte hela Världen men det är det samma med Världen och förhållandet till mig. Vi är vuxna människor som går till val och ingen av oss kommer att gå under om man inte blir vald till en topplats. Livet går vidare och livet kan vara vackert och underbart emellanåt så det skall jag ta tillvara hade jag tänkt.
En dag utan entusiasm och spänst gick jag håglöst mellan kyl- frys- och skafferi för att under vånda bestämma vilken kulinarisk rätt som skulle hamna på lunchbordet - inget var särskilt lockande så jag funderade på om gröt kunde duga. Telefonen ringde och en väninnas röst hördes i mitt öra. Himmelen hade ramlat ned på henne - hon hade precis fått reda på att hon hade bröstcancer. Så trivialt att stå och gnälla över att ingen mat verkade spännande när en vän vet att hon måste opereras för att bli av den djävul som huserar i bröstet.
Efter ett långt samtal återvände jag till köket och började med maten. Det blev dillstuvade fiskbullar med sällsynt surt vitt vin men kära maken åt och drack medan jag blängde ilsket på honom. Han hade vett att äta och tiga för att inte irritera mig.
Min kamrat är opererad nu och hon är pigg trots att hon nu måste vänta tre veckor för att få svar på proverna - sedan skall cytostatikan sättas in. Hon är en tuff brud min kompis så hon kommer att klara sig det vet vi runt omkring henne - men väntan på besked på proverna måste vara vidrig . Ett landstingsval är inget livsviktigt vet jag, det är livet som är viktig så det ska jag leva för utan att min listplacering skall få inverka. Fast jag vet att jag är med på listan så det är ingen fara vart jag hamnar på den, "dä ôrner säj" som man säger i min bit av Världen. I morgon talar jag för mig och det går säkert finfint och i vilket fall så hör jag av mig och berättar för er om min Värld så som jag upplever den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)