Gott Nytt År eller nåt åt det hållet

Det är några dagar till jul och jag längtar till en öde ö utan kommunikation. Mannen i mitt liv orkar eller klarar inte så mycket fysisk tyvärr och jag har inte börjat med julförberedelser än. Jag har ingen hint om jag har tid med att göra köttbullar, koka julskinka och annat skojsigt men vet att man kan skippa det mesta eller köpa färdigt - men när skall jag springa och handla?

Vi skall ha dementa pappa hos oss under jul och hur positivt jag än försöker vara så klarar jag inte det trots att det är resterna av min far som kommer att vara här. Trots en kämpainsats av min bröder och en otroligt snäll tandläkare så kommer han inte ha sina nya tandproteser färdiga och på plats när han gästar oss. Han tycker inte om gröt eller mosad mat så det kommer att bli underbart när han göra som de sista veckorna när han äter. Maten stoppas in hel i munnen och sedan sväljer man, antingen får man kvävningar och hostar ut maten över sig eller trycker ner den och spyr upp den på studs. Det går inte att prata med pappa - han har inga problem med maten han.

Så deprimerande det är att få påringningar från människor nästan dygnet runt som söker mig som ideell ordförande i Röda Korset och man vill ha hjälp med gamla föräldrar, pengar, sällskap och upphållstillstånd för sig och sina släktingar. Jag skulle gärna hjälpa om jag kunde och jag vill också göra det - men jag är bara människa och varken gud eller bank. Det finns stunder då jag skulle vilja skrika högt och bara lägga på luren. Det är så konstigt när diakoner, sjukhuskuratorer eller hemtjänstpersonal och ringer ber om våra tjänster utförd av frivilliga ickeavlönade. Vad är det för samhälle vi har när man hänvisas hela tiden till oss frivilliga för att många gånger utföra tjänster långt från väntjänst då man behöver specialkunskaper vid vissa sjukdomstillstånd?

Kommunpolitiker pratar sig varma om god omvårdnad (med vissa nedskärningar). Hemtjänstens personal försöker springa gatlopp mellan sina klienter och göra storverk  med den tid och de medel de har ( de flesta i personalen är underutbildade eller har ingen utbildning alls). Sist i den så kallade vårdkedjan finns de som man minst pratar om d v s de så kallade klienterna och deras anhöriga om sådana finns. Varför är det så? Varför känns det hopplöst att veta att gamla och sjuka blir lämnade ensamma med sina krämpor , ångest och ensamhet? Hur står anhöriga ut för gammal kärleks skull, för att de är enda alternativet , och trots att de för länge sedan har förbrukat sina kraftreserver? Jag har ingen aning men det går en dag i taget och jag har inget svar på någon av frågorna tyvärr. Ett vet jag : man har glömt vad eller vem det till syvende och sist gäller nämligen de svagaste i kedjan, de som skall ha resurserna som samhället skall ställa upp med men som oftast ingen röst har. Det gäller alla som behöver någon omvårdnad eller stöd, min pappa, någon annans barn,make eller någons granne. Behovet av stöd och bistånd år oändligt men det räcker inte och kan vara helt hopplöst att få om man inte kan vägarna, skriker och fyller i blanketter och skriker igen. Finns ingen som höjer rösten så uteblir hjälpen. Det är ett kallt och känslokallt samhälle jag beskriver och tro mig det är så jag känner det. Vissa dagar så är känslan  jämförbar med att slå i en spik med en gummislang - det går inte och ingen tillhandahåller en hammare trots att de har en. Om jag orkar skulle jag lägga mig raklång på golvet och ge upp - jag orkar inte ens det.

Nu lägger jag tillbaka köttfärsen i frysen, går och lägger mig för att orka med det sista ideella jobben i morgon och sedan köper jag lite färdig julmat,lutar mig tungt mot mannen i mitt liv och hankar mig genom julen med avstängd telefon. Farsan skall få sin jul utan ensamhet och sedan åker vi till svågern och svägerskan över nyår och det blir underbart för då går mina bröder in och tar hand om pappa.

Jag säger inte God Jul till er därute men jag tror att ni förstår att jag menar det. När jag hinner och orkar hittar ni mig här i min garderob och så säger jag igen Gott Nytt År! Det kan förhoppnings vis inte bli jäkligare än i år eller också kanske jag blir mindre samvetsöm eller känslosam. I vilket fall så ses vi här.