torsdag 26 april 2012
Gud är god-farsan åker inte till Turkiet
-han köpte en resa till Rhodos istället.Då ingen berättat att hans äldsta dotter(jag) fyller år i början av maj så åker han då.Han skyddar sig mot faror genom att ta rollatorn Karl-Oskar med sig och tycker att han är riktigt smart.
Tanken har inte föresvävat honom att det är svårt på en stenig ö att ta sig fram med 85årig skraltig kropp en käck demens som gör att han går vilse i sin egen hemstad. Att han förlorat sin fru för några månader sedan och att han haft både en stroke och en infarkt nyligen saknar betydelse just nu.Vi barn som bryr oss orkar inte kämpa med det envisa faderskapet som med en dåres tjurskallighet säger att han behöver komma bort - han kommer bort titt som tätt här hemma och det kostar inte ett dugg. Här hemma känner folk igen honom så när han är tillräckligt bortkommen så hittar i allmänhet någon honom så han blir hemskjutsad.
Just nu så är det omkring 23 grader på Rhodos så risken är överhängande att pappa blir uttorkad eftersom han försöker motverka sina urinträngningar med att inte dricka så mycket - en utmärkt metod särskilt för en diabetiker som far.
Vi syskon måste låta honom fara tyvärr och ingen av oss har en möjlighet att åka med - det är definitivt inte av ovilja, det går bara inte.Reseförsäkring har han inte och blir han sämre där nere i solen och behöver akutvård eller hjälp med hemtransport via SOS Alarm så kan det gå på många hundra tusen.Det känns rätt tufft faktiskt nu.
Far i frid farsan - jag tar hand om katten Gottfrid. Idag köpte jag mig en egen 60års present, en fullständigt sanslöst dyr reseförsäkring till min pappa. Han kommer inte att uppskatta eller inse varför jag gjort det men det är så.Hoppas att den inte behövs kan man göra men jag fredar mitt samvete. Gubbe är min pappa och hem vill jag ha honom i vilket skick det än må vara.
Nu tar jag natten och hoppas få sova,I morgon skall vi gå till vår läkare jag och mannen i mitt liv för en koll. Min luggslitne riddare går sämre och har svårt med balansen så han har plockat fram rullatorn igen. Själv tror jag att varenda led har krackelerat.Arbetsterapeuten har skrivit ut hjälpmedel som är bra men värken är jobbig till max.
God natt till er alla som läser min blogg - nya lägenheten är toppenfin och blir nog ännu bättre när inflyttningen är klar.
'
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj... ja, vad ska man säga??
SvaraRaderaVilket dilemma du och dina syskon hamnar i!
Jag har ingen aaaaning om hur jag hade klarat av att hantera samma situation. (Om man ser det krasst så är det ju visst jobbigt att förlora sina föräldrar när man är ung, men å andra sidan slipper man ju "besväret" och oron när man blir äldre och har åldriga/sjuka föräldrar!!)
Bra där att du köpte till försäkringen!!
Och bra att du trivs i nya lyan!
Kram!
Kära nån, vilken rysare!
SvaraRaderaDet var nog klokt att köpa en reseförsäkring, men borde inte dina syskon dela den kostnaden med dig? Antar att de inte heller vill, att er pappa ska hamna i en situation med dyr sjukvård och kanske ännu dyrare hemtransport!
Vad skulle hända, ifall ni avbokar resan, med hänvisning till att han är dement?
Är han tillräckligt klar för att förstå vad som hänt, om den resan "råkar" bli inställd?
Det här är sannerligen de anhörigas sjukdom!
Trevligt att det i alla fall känns bra med den nya bostaden!
Håller med Tizzel, även om hon inte säger det direkt ut, det är mer praktiskt med föräldrar som dör innan de blir så skröpliga, speciellt om de dessutom är envisa som denne man verkar vara. Klart jag saknade både min mor och min far (far mindre eftersom han gick och gifte om sig efter mammas död), men jag har inga sådana bekymmer nu när jag också är 61. Räcker bra med att ha barnbarn som man tar hand om ibland.
SvaraRadera