Upp som en sol, ner som en pannkaka

När man känner sig så där lagomt vacker och klok - då är det gott att leva. Jag startade min dag med att deltaga i kommunens kulturfrukost och fick mig ett intressant föredrag till tea och sovel. En hjärnforskare pratade om hur man gympar hjärnan för att inte bli svårt dement eller fördröja en Alzheimersjukdom. Kultur var ett viktigt verktyg för att hålla hjärnan i trim.

Stärkt till kropp och själ cyklade jag hem för att finna min man nyduschad och fin och läsande kyrkans tidning. Medan jag ordnade med min luggslitne riddares frukost så sminkade jag mig enligt Anybodys recept och satte på mig lite snygga kläder då jag måste ner och handla lite i centrum. Jag kände mig absolut lagomt vacker och bekväm då jag äntrade stadsbussen.

Två hållplatser längre fram klev en man i trettiofemårs åldern ombord - han var mycket snygg. Han lyfte in en sulky med en liten kille med Färjestadsmössa på huvudet.Grabben tvinnade sig runt i kärran och ställde sig upp och stirrade på mig.Plötsligt började han skrika - det lät förjäkligt och hans röstresurser var enorma, medan pappan försökte trösta sin telning.Alla i bussen blev berörda av den lilles hysteriska gråt.

När pappan försökte trösta frågade han ättelägget varför han var så ledsen och fick ett snörvlande svar:"Tanten är så jätteful".UNGJÄKELN pekade på mig när han sa det och ALLA såg vem den fula tanten var som skrämt barnet.Jag måste säga att jag kände mig mobbad utpekad och ful medan jag fortsatte min färd, det var en pina innan jag kunde kliva av.

När jag handlat färdigt gick jag hem med mina kassar. När jag tänker efter så var nog inte pappan snygg för en snygging kan väl inte han en sådan förgrymmad unge?