Uniformer och andra grupperingsmarkeringar

Vi har kommit hem efter några fantastiska dagar på Sicilien. Utsikter, minnesvärda platser och andra måsten är alltid spännande att se men jag tycker ändå att människorna är de som gör upplevelserna.

Vilken kategori människor tillhör visas oftast i någon sorts uniform, i alla fall vilket yrke som är deras levebröd. På hotellet vi bodde hade rumsstäderskorna blekrosa nylonrockar, servitörerna,piccolon och receptionspersonalen hade röda jackor med svarta tränsar och svarta byxor till. De kvinnor som arbetade där var klädda i svart kjol och vit blus och hade sitt hår uppsatt. Ingen kunde ta fel på att de var anställda på Hotel Vittoria för till sin uniform bar de en namnbricka på bröstet med hotellnamnet och sitt eget namn. Alla var lika trevliga trots att språkförbistringen var total i vissa fall mellan oss och personalen.

Vår helg började med att hotellet invaderades och det var inte turister som fyllde rummen.Polisens mobila insatsstyrka anlände i bilar och bussar och det var verkligen många tuffa män som trampade in hos oss.Alla hade svarta dräkter, kängor på fötterna, keflarväst med blodgrupperingen påtryckt, batong och två pistoler ingick också i utrusningen. Många hade också en hjälm hängande i bältet.

Ingen behövde fundera över varför de gjorde hotellet till tillfällig bas om man visste att vi bodde i närheten av en byggnad med en mycket diskret skylt att där höll "polisens statliga enhet för arbete mot maffian till." Den helgen grepps några maffiabossar efter tillslag på olika platser fick vi reda på i efterhand. Det var både spännande och framför allt skrämmande att se dessa uniformerade män (det var inga kvinnor med i gruppen)där de satt i sällskapsrum, matsal eller i foajen och väntade. De uppfyllde vår tillvaro vart man än gick - sedan var de bara borta. Deras insats var slutförd och de försvann till nästa operation mot våld och brottsbekämpning.

Den grupp "uniformerade" som rörde vid mitt hjärta mest var de cirka 30 cyklister som kom till vårt hotell på måndagen.På fina tävlingscyklar och klädda i ljusblå tröjor och blå cykelbyxor anlände de eskorterande av följebuss och en liten vit polisbil. Texten på bröstet berättade att de cyklade för livet. Man såg att många av dem definitivt inte var tävlingscyklister och en del var väl runda för att vara knappt motionärer en gång.

I Italien har man samma problem som i Sverige med att det är dåligt med donatorer till transplantationer. Många människor dör i väntan på nya organ så cyklisterna som kom till hotellet gjorde en demonstation. Samtliga cyklister utom två hade fått nya organ transplanterade till sig - de två andra hade skänkt varsin njure. På tröjryggen kunde det stå "jag har fått nya lungor" "tack för ditt hjärta" eller "levermottagare".Donatorena stod det bara Donator på ryggen. Den här gruppen av kvinnor och män cyklade igenom hela Italien för att sätta ljuset på att man bör ta ställning till sin egen organdonation här och nu. De visade verkligen att de fått livet igen med sina nya organ och pekade på vad man borde göra som medmänniska.

Alla cyklade inte alla etapper av denna fantastiska skara, man byttes av på cyklarna och åkte i bussen då och då, men samtliga cyklar var igång hela tiden. Så mycket skratt och pikningar av snäll variant har jag aldrig hör som från det här gänget - de transplanterades eget Giro d´Italia. De vann mitt hjärta redan innan jag har donerat det - hoppas många berörs av deras budskap och anmäler sig till donationsregistret.

Undrar ni varför jag inte skriver en reseberättelse? Jo jag kanske gör det en annan gång - men vackra hus och solnedgångar finns massor att se i böcker. Jag berörs och kittlas av att se människor så därför skriver jag om några av de jag mött på min resa genom livet.Människor är märkliga varelser.