fredag 16 april 2010

Så sveper vinden förbi.......

Vi var många som var där denna fredagsförmiddag. Vi var så olika , så unika och ändå hade vi så mycket gemensamt. Vi hade alla åkt långa vägar för att sammanstråla i den medeltida kyrkan och alla hade vi gjort det för att vi hade haft förmånen att vara vän med den kvinna som nu låg i en enkel kista framme i koret. Vi var var där för att visa att vi var tacksamma för att vi fått ha henne och hennes man som vänner.

Så många var vi och en så brokig samling där till - ansikten som innehöll hela levnadssagor - ansikten som log stilla eller som lät sig översköljas av tårar. I vår bänk satt den framstående forskaren som oavbrutet grät så han skakade. Där näst satt ett mycket gammalt par som höll varandras händer. Hon hade klätt sin något vissnande kropp i en svart fotsid galaklänning i sammet och den hade ett djupt dekolltage och det såg lite ovanligt ut bredvid hennes make där han satt i en gammal svart kofta över den skjorta vars knappar givit upp kampen mot hans stora mage.Sedan kom vi, en liten tjock ledsen tant med sin luggslitne riddare.
Vid min andra sida satt en man i femtioårs åldern i ärtgrön tröja, byxor som hängde under rumpan (så som tonåringar har nu) hängslen som hängde ner på sidorna och höga snörda kängor. Ytterst på bänken satt paret som jag aldrig tyckt om varken till utseende eller personlighet. De brukar se igenom de flesta i omgivningen när de tågar fram och jag slutade för länge sedan att försöka få våra personkemier att gå ihop.

Jag satt där och skämdes plötsligt över att jag satt och jämförde de som satt runt mig och försökte klassa dem efter mina värderingar. Vi var faktiskt där för en enda sak och det var det viktiga - vi tillhörde de som fått vara Juttas vänner och vi var där för att gemensamt minnas henne och visa hennes man att vi hade insett vilken enastående kvinna hans hustru var.

Vi lyssnade till preludie av Johann Sebastian Bach och sedan talade den kvinnliga officianten som också var en vän till många av oss där över ämnet "När börjar livet?".Det var oväntat för griftetal skall väl handla om döden och den döda tänkte jag i mitt sinne. Sedan förstod jag plötsligt en massa som varit dolt för mig eller som jag helt enkelt inte kunnat förstå eller länkat ihop med annat i tillvaron. Prästen behandlade bibelord för att skapa våra inre bilder på ett ljust och enkelt sätt. Hon talade om att våra liv är som blommor på marken . . . så sveper vinden förbi, och tar med dem.

Så dum jag har varit! Jag har vetat allt detta så länge och inte tänkt på det i ett större sammanhang. Så klart att vinden tar oss med - min dotter och henns Peter skrattar ju i vinden när jag lyssnar. Jag kan hädanefter nog höra min vän i den skrattande kören när jag vill det.

En cellist framförde två olika sarabander (av Bach) en i moll och en i dur innan vi följde efter kistan ut till graven.

Vid det sista farvälet såg jag hur illa det gamla paret framför oss gick.Kvinnan frös så hon skakade i sin vackra långa sammetsklänning och hennes man hade all möda i världen med att ta sig fram på sina tunga fötter samtidigt som han stöttade sin fru. Jag och mannen i mitt liv klarade den korta promenaden mycket bättre än jag trodde vi skulle och vi klarade att niga och bocka efter att vi lagt ner våra handbuketter i graven.

Vid minnesstunden i församlingshemmet var det lättsamt och trevligt och vi skrattade och pratade om vår vän. Vi bytte minnen och en del frågor fick man svar på där också. Damen i den eleganta klänningen bar den helt enkelt därför att vår gemensamma vän en gång talat om för henne hur vacker hon var i just den klänningen. Klänningen blev viktig att bära för att hon ville vara vacker för sin vän den sista gången hon var i hennes närhet.
Mannen i den gröna tröjan han bar den helt enkelt för att han tyckte om den och gillade färgen.

Det ignorerande lite vonobenparet de var likadana som alltid men jag skall försöka att revidera min uppfattning om dem. Det är kanske inte jag som är tillräckligt klarsynt eller inkännande och därför inte tycker om dem. De kan inte vara rakt igenom otrevliga det är otänkbart - har vi haft denna härliga vän gemensamt så måste de ha massor av trevliga förtjänster som människor det är helt klart.Vår vän var sparsmakad i sitt umgänge - trots det inbjöd hon oss att vara hennes vänner.

Medan jag grubblar över mig själv, andra människor och vårat sätt att vara till, så skall jag gå ut och gå. Kanske sveper vinden förbi och har svaret på mina frågor med sig. Kanske får jag höra en ny stämma skratta i vinden. Hör jag det hoppas jag hennes sörjande make kan höra det också.

6 kommentarer:

  1. Detta var en underbar läsning!
    Tack Granntanten för den!
    :O)

    SvaraRadera
  2. Det var inget märkvärdigt med den skrivningen - det fanns i min läsares tanke. Men tack för berömmet, det uppskattar jag.

    SvaraRadera
  3. Det var ett vackert och fint inlägg. Mycket målande och beskrivande om livet, döden och människorna omkring oss, vi både måste acceptera, hantera och på något sätt ta till oss..

    .."skratt i vinden", så vackert. Ja nog kan man höra röster från de sina omkring sig om man stannar upp..Och de har det nog många gånger troligen bättre än vi dödliga krakar.

    Ha en mysig lördag afton och en fullt kravmärkt och äkta kram till dig Granny:-)

    SvaraRadera
  4. Döden är något naturligt och något som vi alla vet kommer att inträffa. Den är ofta obekväm för att den kommer när den kommer och drabbar den den gör. Men som sagt den avslutar våra jordiska liv och så här känner jag det. En riktig kravmärkt kram tar jag emot med förtjusning.

    SvaraRadera
  5. Sender deg et vakkert dikt av den norske poeten Olav H.Hauge. (på dialekt)

    Det er den draumen me ber på at noko vedunderlig skal skje,
    at det må skje --
    at tidi skal opna seg,
    at dører skal opna seg,
    at kjeldor skal opna seg,
    at draumen skal opna seg,
    at me ei morgonstund skal glida inn på ein våg
    me ikkje har visst um.

    SvaraRadera
  6. Så vackert Björg, det var en underbar dikt. En dikt att stoppa i minnesarkivet under värme och glädje om döden.Tack.

    SvaraRadera