Om döden - Till Bebest och Lotta och många andra.

När jag skriver om döden så skriver jag om min uppfattning hur den inträffar och påverkar mig. Jag har skrivit om hur jag tacklar den och mina känslor inför döden. De som förstår eller vill förstå begriper vad jag vill säga med mina ordbilder och vad det är som ger mig tröst när jag sörjer någon som dött.

Jag har i många år hört min döda dotter och även hennes fästman "skratta i vinden", skratt som aldrig åldras och som jag hör för att jag vill det.

Under långa tider har döden skildrats som ett kåpklätt skelett som med sin stora lie skördar oss. För en del är det skrämmande bilder - en livstråd som klipps av mot liens hårda och kalla stål är så oåterkallerlig i bildminnet vi nog alla har.

Jag är inte religiös så det stör inte heller hallucinerar jag (vad jag vet)men som jag känner det med och för mina döda är bra för mig.Officianten vid min väns begravning gav mig mer underbyggnad till min bild där jag beskriver min dotters skratt i vinden. Hon pratade inte om en skämmande benhög som högg ner oss och klippte av våra liv - hon sa "Så sveper vinden förbi"...Naturligtvis är det så - naturligtvis lyfts vi upp och förs bort av vinden - hur skulle vi annars kunna skratta i denna vind?

Många dödsannonser innehåller en dikt av en modern poet och jag tror att att den heter "Odalmannen".Den beskriver den gamle bonden som sår livets skördar och berättar om hur den lille rädde harungen lyfts upp i hans korg och blir lugn och trygg där.

Jag tror att vi måste ha våra egna bilder av livet och döden annars klarar vi inte att leva fullt ut.Jag blir glad då andra förstår vad jag fösöker förmedla med mina bilder eller försöker förstå mig.Jag vet att andra har andra sätt att se på döden och jag försöker förstå det också. Min bild ger mig trygghet och styrka andra har andra uppfattningar. Det känns bra när andra delar mina tankar oavsett om de är överens med mig eller ej. Ett vet jag man måste kunna leva för att kunna dö och jag vill göra det med människor runt mig - levande eller döda. Jag envisas med att tänka Ecce Homo = se människan. Tänker och önskar att jag var bättre att se människan men skall försöka att bättra mig.

Solen skiner ute och det verkar bli en vacker dag. Nu går jag ut på balkongen med mitt morgontea och där i från betraktar jag livet som pågår. Livet är viktigt och man måste vara med i livet för att en dag klara av att dö. Livet är fantastiskt och det skall levas just för att man skall kunna dö en dag.

Livet är mitt och nu skall jag leva fullt ut på mitt sätt för en dag sveper vinden förbi. Om det är en storm eller en stilla bris som sveper med mig är ointressant - en dag kommer min vind. Det viktigaste jag kan göra inför det är att leva - leva som mig själv.Det är lättare att både dö och leva om man har vänner - levande och döda.Jag ber bara en stilla bön i mitt liv, låt mig ha vänner och låt mig bli bättre som vän då kan man både leva och dö fullt ut.

.....döden tänker jag mig så.