lördag 10 april 2010

Åldringsvård i Sverige nu och här

De sista åren av sitt liv så blev min svärmor oroligare och oroligare för stort och smått som inträffade eller kunde inträffa.Hon bodde på ett servicehem och genom läkaren på vårdcentralen som var knuten till hemmet så fick hon en antidepressiv medicin. Hon fick börja med en minidos som skulle höjas försiktigt men det skedde aldrig utan hon hade samma dos av det medlet till sin död.Svärmor hade en liten önskan att Jesus skulle ta henne till sig snart för hon tyckte hon hade levt färdigt och att det inte fanns någon glädje i livet bara oro.

Med tilltagande oro så medicinerade man svärmor med nya ordinationer hela tiden via vårdcentralen och dess olika läkare och jag tvivlar stark över att svärmors medicinlista kollades upp för nya mediciner ordinerades hela tiden men inga eller få togs bort.Svärmor förlorade skärpan och föll flera gånger för hon blev yr och klagade på balansen. Då monterades sänggrindar på hennes säng och en larmmatta lades på golvet. Detta var ett stort besvär för den gamla damen som hon var (nästan 90 år)och som inte ville störa flickorna bara för att hon ville gå på toaletten eller hämta några kakor i sitt lilla pentry.Hon klättrade därför över fotgaveln ur sängen för att gå på toa där ingen matta eller grind satt i vägen. En natt föll hon och bröt lårbenshalsen och operationen för att spika ihop den klarade hon inte utan hon somnade in på operationsbordet.

När vi städade svärmors boende läste jag hennes medicinlista och tog bort hennes apodos och jag begrep överhuvudtaget inte att hon klarade att lyfta huvudet med den medicineringen - det var som en lista över sortimentet på Psykakuten där jag jobbade.

En liten dam på 50 kilo fick varje dag dessa mediciner och en del kunde man ge mera vid behov.Jag tar bara upp de medicinerna som används inom psykiatrin för olika tillstånd inom den sektorn - nu startar vi: Sobril, Stesolid, Valium, Anafranil, Fluanxol, Heminevrin, Stilnoct, Haldol, Propavan och Nitrazepam.Det är lugnande antidepressivt sövande och psykoshämmande i en salig röra. Tänk om hon ordinerats sällskap istället för alla dessa piller när vi inte var där. En pratstund med någon eller en katt eller hund . Det boendet hade iof inte en sådan tanke för de hade allergisk personal som man måste ta hänsyn till.Jag hoppas att min svärmor har fått den ro hon önskade men jag vill inte att fler gamlingar skall medicineras in i ickevärld för deras oro.

Min 80-åriga mamma bröt foten vid juletid och det påverkade min pappa mycket . Han började grubbla hur det skulle sluta, han kände sig onyttig eftersom han inte klarade att hjälpa sin fru i det läge som uppstått. Jag skulle nog beskriva min gamla far som deprimerad där han blev sittande och kände efter om han inte hade yrsel,hjärtat slog för tungt och magen inte fungerade som han ansåg den skulle.

Pappa ville inte söka för dessa symtom för det var ingen ide och dessutom var han så gammal så han skulle snart dö i alla fall. Sedan två månader har min pappa en fyrbent terapeut som heter Jojje och är en kinesisk nakenhund. Matte till Jojje bad pappa vara extra husse när hon arbetar och hans passning inte kan ordnas på annat vis.Minst ett dygn i veckan är pappa upptagen och har betydelse för en levande varelse som älskar honom reservationslöst.Pappa har glömt bort att känna efter om yrsel finns ,hans mage diskuteras inte heller och det är med lätta steg pappa och Jojje tar sina promenader. Farsgubben min sitter inte längre och väntar på att döden skall ta honom eller hans fru. Min pappa planerar för nästa gång han skall få besök av vovven och promenadkompisen. Mina föräldrar mår bra tack vare en liten ful hund och utan medicin.

Tänker på svärmor och om hon kunde ha fått ha det så här som mamma och pappa har det bara för att ett litet djur kommit in i deras liv

Läs debattartikeln i Aftonbladet på debattsidan10/4 tyvärr funkar inte länkningen för mig idag.

10 kommentarer:

  1. Vist är det fruktansvärt att läsa om hur våra gamla behandlas, på 80 talet var det på tapeten att man skulle granska medicinlistorna hos dom gamla, men det löftet har det inte blivit mycket av. Vi lär väl inte glömma tanten som var döende enligt vårdpersonalen, där tog dom bort medicinen för att hon var döende,hon vaknade till liv, och blev en relativt pigg gumma. det är hemskt att säga, men jag tror inte på någon förändring. Man skulle lägga lite ansvar på läkarna,och pricka dom som skriver ut medicin utan att gå igenom vad patienten har för mediciner tidigare.
    Anne-Louise

    SvaraRadera
  2. Du har rätt, det borde vara en mänsklig rättighet för alla att man gör den kontrollen i medicinlistor.Det skulle vara ännu bättre om man kollade så att medicinerna reagerade på ett ogynnsamt sätt med varandra eller har annan effekt än avsedd för att det är en äldre människa det gäller.Varje medicinändring skulle egentligen inte få göras utan att läkaren träffat sin patient och drömmen vore perfekt om denne läkare vore geriatriker d v s specialist på äldre och deras sjukdomar.
    Tyvärr är det en dröm som jag inte kommer att realiseras.

    SvaraRadera
  3. Jag läser den del av medicinlistan du citerar med förskräckelse. Ojojoj.
    Dessvärre är det ofta så att såna mediciner skrivs ut i mängder, för då blir patienterna "lugna" och lättare att hantera, de ställer inte samma krav på uppmärksamhet eftersom de blir slöa och går som i en dimma - om de överhuvud taget orkar gå.
    Själv har jag förmånen att bo i en kommun där läkarna ligger bäst till i landet när det gäller att INTE skriva ut för mycket mediciner till äldre.
    Hoppas att den trenden håller i sig - och sprider sig.
    Och tänk vad ett litet djur och känslan av att vara behövd kan betyda för en människas välbefinnande.

    SvaraRadera
  4. Stackars svärmor, istället för någon som lyssnade på hennes oro och såg hennes kontaktbehov så fick hon piller och mera piller. Troligen bidrog hennes mediciner till hennes dålig tillstånd och då gav man henne mera mediciner. Hemskt är det.

    SvaraRadera
  5. I grunden handlar den medikamentella vanvården av din svärmor om bristande resurser och en övertro på formell utbildning.

    Den bristande resursen är pengar, övertron handlar om politiker som tror mera på läkarnas legitimation än människorna som är satta att ha daglig hudkontakt med de gamla.

    I ett försök att få knappa resurser att räcka till begränsas idag den tid en undersökning får ta från det patienten möter läkaren till journalanteckningen är utförd/intalad på diktafon. Tiden är kort tilltagen. Det gäller att producera kvantitet och en legitimerad läkare, vem som helst, anses garantera kvaliteten. Många unga läkare väljer att jobba som ambulerande stafettläkare eftersom de då relativt snabbt kan tjäna in stora belopp.

    Vårdgivarna är i händerna på dessa löshästar. Utan läkare på vårdcentralen kan ingen akut öppenvård bedrivas. Man tvingas alltså tillgripa dessa dyra lösningar och det angivna tidsschemat medger inte att den ambulerande läkaren ska hinna sätta sig in i de tidigare ordinationerna och den verkan de kan ha eller ha haft. Istället skriver man ut sin egen patentlösning. Ordinationen kommer inte att baseras på lång egen erfarenhet utan av läkemedelstillverkarnas konsulters rekommendationer. Om patienten inte förstår/kan gissa hur läkemedlen ska intas/inte intas då finns uppenbara risker för felbehandling.

    Ökat antal personal med tid att umgås med de gamla skulle kräva stora omdisponeringar av samhällets resurser eller ökat skatte- eller avgiftsuttag. Lusten att betala till samhällets kostnader är nog samhällets minsta resurs. Då återstår att omfördela de pengar som i dagsläget sipprar in. Man kan tänka sig att främst hårda sektorer som vägar och parker får minskade resurser men det troliga är att det blir anslagen till kultur och fritid som krymper först till 0.

    Då det skulle vara politiskt självmord att sänka samhällets kostnader för kommunikation av alla slag återstår att finna andra och billigare lösningar. Personalen är den mest intelligenta ”tabletten” men Sobril är billigare. Man får många Sobril för kostnaden av en undersköterska. Patienten riskerar livet. Det är den krassa verkligheten.

    I stunder av stor svartsyn undrar jag om inte de styrande mellan skål och vägg, oavsett vilken kulör de vill beskriva sin politiska ideologi med, önskar att patientomsättningen i åldringsvårdenheternas sängar ökar.

    SvaraRadera
  6. Jag delar din svartsyn när det gäller äldrevårde.Längst ner på omvårdnadsskalan där är fotfolket och där råder en anarki med dåliga arbetstider outbildad personal och springvikarier.Läkare som inte ser någon patient utan går efter någons uppgift om patient med oro. Vårdtagaren betalar stora eller hela delar av sin pension för att få förmånen av att förvaras på ett äldreboende.Få av sjuksköterskorna är utbildade i geriatrik och är mer och mer administratörer med rätt att dela ut medicin. Kommun och i förekommande fall landstingen är inga bra huvudmän - i slutänden är det de äldre som kommer i kläm. De äldre som det här systemet skall gagna, gagnar ingen och jag ser inte framtiden an med tillförsikt - framtiden ser mörk ut för oss som oundviklingen blir det vi blir - gamla.
    Jag vill ha geriatriker på varje vårdcentral, jag vill ha personal som är trygga i sin yrkesroll för att de har adekvat utbildning och sina arbetsgivares stöd i ryggen. Jag tycker inte att åldringsvården skall vara ett ställe där studerande skall gå in för att tjäna extra pengar bredvid CSN - nästan alltid så utbildar man sig till något helt annat än ett yrke inom vården. Jag har inget emot dessa juridikstuderande, läraredito eller designstuderande som dyker upp för de har varit treviliga, men det är svårt att sätta sig in i en åldrandes behov när man precis gått ut gymnasial musiklinje.
    Kontinuitet utbildning och en värdig ålderdom skall alla ha rätt till oavsett vem man är och vem som skall se till min välfärd sitta åren av livet.

    SvaraRadera
  7. Så bra skrivet, även om det hela är mycket tragiskt. Det gör mig ont att läsa, mycket för att jag själv arbetat inom vården och sett med egna ögon hur det fungerar (eller snarare då INTE fungerar)Sedan börjar ju de egna föräldrarna bli äldre och skraltigare. Känner så väl igen det du skriver om din pappa och hunden. Mammas väninna var hundvakt och tog dagliga promenader förbi min mor. Mamsen blev så förtjust i hunden och de blev riktigt goa vänner. Den bästa stunden på dagen för min mamma! Jag har även jobbat på två boenden (trots allergi!)där man haft katter. Min rinnande näsa sket jag helt i när jag såg vilken effekt katterna hade på de boende. För övrigt vill jag bara säga, sådär lagom pessimistiskt, att jag är livrädd för att bli gammal och sjuk. Livrädd!/Lina

    SvaraRadera
  8. Ja du Lina, det är inte bister när det gäller kontakter mellan människor och människor eller människor och djur - det är iskallt. Mera geriatriskt utbildade personer till geriatriken!!
    Förut fanns det klassmorfar ute i skolorna och det var en arbetsmarknadsåtgärd för de utförsäkrade som ville ha någon sysselsättning. Det var mycket uppskattat av eler och personal. Nu är det många som man testar efter många år som sjukskriven/sjukpensionär och finner att man har någon eller några timmars arbetsförmåga. Varför skulle det inte kunna bli resurspersoner i äldrevården. Inga tunga arbeten menar jag men göra det lilla extra som ingen hinner med. Gå ut och sitta i parken med gamla Gösta en stund ,eller lägga puzzel med Elsa. Kanske kan man sätta i några spolar i Annas hår eller gå igenom Folkes album och hjälpa honom minnas. Det är viktiga kvalitativa arbeten som alla med det minsta empati kan utföra - vi blir äldre och de som sitter i tidsbristklämman kan få mycket mer kvalitet i sitt liv till kostnad av mindre sedering. Önskar att man kunde göra så istället som man tidigare hittade på åtgärder som var helt meningslösa. Nu kan man ge många massor med det viktigaste för alla - en bit av sin tid och medmänsklig kontakt.De som kan komma ut på ett sådant här arbete som resursperson tror jag också skulle trivas med arbetet och det är mycket stimulerande att vara en del i ett mänskligt möte.

    SvaraRadera
  9. Menar du riktiga lönearbeten då är jag med. Dom åtgärder som man har pådyvlat, sjuka, och arbetslösa, måste ha kosta skjortan,och i slutändan bidde det ingenting .Jag tycker oxå att det är viktiga jobb, just därför ska dom lönas,med riktiga löner. Först och främst ska man hjälpa dom unga arbetslösa, det är ju dom som är våran framtid.

    Men jag tycker att man kan kolla i sin omgivning, där sitter det nog många gamla och ensamma, ge dom en timma i veckan av mänsklig kontakt Under mej så bodde det en gammal tant hon hette Rut 86år och min stuggranne heter sigrid 96. Med dom två damerna har jag druckit mycke kaffe, och inte bara det, att bara få lystna på vad dom har upplevt i sin livsresa, det är värt mycke ,
    Jag har aldrig sett det som en insats, det är som du tycker, den mänskliga kontakten är guld värd. Känner ni till någon ensam gamling där ni bor, ring på och bjud på kaffe.

    Hade
    Anne- louise

    SvaraRadera
  10. Klart jag menar riktiga arbeten inga konstgjorda bara för sakens skull - viktiga empatiska och stimulerande arbeten efter var och ens ork och arbetsförmåga. Att vara till för en medmänniska.

    SvaraRadera