Jag har inte så mycket till övers för vår regering men för cirka en månad sedan så såg jag vår sjukvårdsminister Gabriel Wikström säga något som jag genast tog åt mig och tyckte var toppen. Han sa att 2 miljarder skulle läggas in för att snabba på inom cancervården. Från 2015 skulle man dela ut 500 miljoner om året för att komma till målet "från remiss till behandlingsstart inom fyra veckor". Vilken bra tanke men tyvärr så är det väldigt långt till den verkligheten för så mycket spelar in när det gäller sjukvård över huvud taget. Vad är det för sorts cancer man har? Hur skall den behandlas? Vilket skick är du i? Vart bor du? Vad för sorts behandling finns det att tillgå i den lokala sjukvården? Hur många patienter finns det i cancerkön och framförallt - finns det nog med personal som kan möta anstormningen?
Något annat jag undrar över är vad ministern menar med remiss - vilken av remisserna som snurrar runt patienten och vad menas med behandling? Alla diagnosticeringsbesöken är det behandling eller vad? Många laboratoriebesök har gjorts, biopsier (punktion av tumörer) för att få reda på vilken sorts tumör man har i kroppen. Röntgen på olika sätt för att kontrollera eventuell spridning av tumörer samt storlek och hur den sitter i förhållande till andra organ - är det behandling? Jag vill kalla dessa för processer för undersökningar inte behandling.
För att försöka beskriva vad jag tänker om den vackra idén som sjukvårdsministern har och varför jag inte tror den är realistisk som får ni nu läsa om mannen i mitt livs cancerresa med mig bredvid.
Jag var i Almedalen för tredje året i rad och vid telefonkvittret med maken på torsdagmorgon sa han att han hade så hemskt ont i ena benet. Han är ingen gnällspik men han hade så ont så han hade ringt vårdcentralen och fått tid med en gång - det är trevligt med en privat vårdcentral där man känner sina patienter och tar dem på allvar. Läkaren där undersökte maken noga och blodprov togs för att kolla blodbilden då det inte kunde uteslutas att det satt en blodpropp i benet. Doktorn skrev sedan en REMISS till akutmottagningen på sjukhuset. Där var gubben min både torsdag 4 juli och fredag 5juli, det skrevs många REMISSER till röntgen och ultraljudsundersökning samt fler blodprov . Undersökningar från topp till tå gjordes också vid dessa besök ändå var det bara början.
Tisdagen den 8 juli var det dags för ultraljud av makens spiror som mynnade ut i att han fick betyget "väldigt snygga vener" och inte en tillstymmelse till propp - otroligt skönt att få veta. För att kunna utesluta att en propp kanske passerat ändå så blev en datortomografiREMISS skickad. Den undersökningen gjordes av en rumänsk läkare den 29juli. Ett bifynd gjordes då - en tumör i höger lunga!
En REMISS gav en tid på Lungmedicin en vecka senare och vi fick träffa en lugn och fin läkare från Bulgarien som förklarade och visade bilder på den otäcka inkräktaren som slagit sig ner i makens lunga. För att kunna få bort tumören så var gubben tvungen att åka till Örebro och gå igenom en PET/CT på Nukleärmedicin där och även göra en lungbiopsi. REMISSER blev skriva till de två undersökningarna ,så den 26 augusti åkte vi till Örebro och var där en hel dag. När vi åkte därifrån hade jag en radioaktiv man i bilen som inte skulle umgås med små barn eller gravida på några dagar på grund av den injektion man givit under undersökningen med en isotop som var tumörkänslig.
Lungbiopsin gjordes den 2september av en lettisk läkare, men tyvärr kunde man inte få något bra cellprov för ett revben satt i vägen. Det gjorde jäkligt ont enligt en tapper man trots att läkare sa att det knappast kändes och ingen bedövning kunde ges in i lungan.
Åtta dagar efter biopsin var vi åter på Lungmedicin men fick en ny läkare då vår läkare hade semester och var i Bulgarien. Alla undersökningar var klara och nu skulle det bli behandling anpassad efter tumören och gubbens allmäntillstånd som gav vid handen att det skulle bli strålbehandling för han skulle inte klara att man öppnade bröstkorgen. En REMISS skickades samma dag den 10 september till Onkologmottagningen och vi skulle höra av dem inom 14 dagar.
Fjorton dagar kom och gick men ingen kallelse eller något hördes från den mottagningen. Jag började att ringa och efterlysa tid , kallelse eller ett livstecken men inget hände. Det var inte så roligt att höra att remissen inte fanns, att man väntade på provresultat eller fler undersökningar trots att vi visste att allt var gjort och fanns där. En dag tröttnade jag och på min vanliga morgonpromenad gick jag till sjukhuset och meddelade vem jag var och att jag ville ha tid för behandling åt min gubbe. Under över alla under så fick jag prata med en läkare och hon satte upp en tid under sin egen jour två dagar senare. Mera blodprover behövdes så det blev labREMISS och sedan var mannen i mitt liv inskriven för strålbehandling.
För att få denna högintensiva strålning behövdes en del förberedelser så 20oktober var maken på onkologen där man gjöt en specialvagga som han skulle ligga i under strålningen, punkter tatuerades på hans kropp och han vägdes och mättes. Sjukhusfysikern räknade ut stråldoser och i en broschyr med allt man kunde behöva veta (eller inte veta) om behandlingen stod tiden för första strålningen.
I går den 6 november och gubben min gjorde debut i strålkanonen, det var en fantastisk känsla att äntligen vara framme vid BEHANDLINGEN. Tänk att stå utanför en dörr där en strålningsvarning lyser och tycka att det är skönt! Jag såg på en skärm där Kalle låg i vaggan med sina armar sträckta bakåt över huvudet i en timme medan strålkanonen cirkulerade runt hans bröstkorg. Det var vackert faktiskt och efter helgen är det ny strålning på måndag och onsdag.
Vilka människor vi har träffat och vad tacksamma vi skall vara för alla inom vården och i synnerhet för att så många med utländsk härkomst kommer och arbetar hos oss i Sverige - utan dem stod vi oss nog slätt.
Tänker ytterligare på Gabriel Wikström och hans visioner - kanske är jag extra känslig för ord eftersom jag är personligt engagerad. Jag vill nog ändå ha lite mer beskrivet vad han menar med remiss och vad han avser med ordet behandling. I övrigt skall all vård som är livsnödvändig och ger ett gott livsinnehåll givetvis få kosta.
Nu blir det en lugn helg om inte Surögda Ester hittar på något, men risken är inte så stor så ha det gott för det tänker vi ha. Bakar kanske en mjuk pepparkaka - men först steker jag strömming till gubben och katten.
fredag 7 november 2014
lördag 27 september 2014
Här slängs ingen handduk in!
I varje boxningsmatch har de två boxarna minst en sekonder i sin ringhörna. I pauserna smörjer, peppar och tar denne hand om sin adept. Sekondern har att se till att bevaka sin boxares välbefinnande så att i en ojämn match där inte domaren avbryter matchen när hans egen boxare får stryk för att motståndaren är så mycket starkare, se till att skydda sin kämpe - han kastar in handduken i ringen för att avbryta matchen. Det är ett bra sätt att se till att någon inte massakreras.
Mannen i mitt liv - Den Luggslitne Riddaren har fått en ful utmanare då Cancern kastat handsken och utmanat honom. Det finns inga bra val så vi har tagit emot utmaningen för att vi måste - alternativen är ändå sämre. Vi har varit på olika undersökningar, Mannen som den utmanade och jag som sekonder. Tur att vi är ett team och känner varandra och jag vet inte om vi har någon nytta av att jag är så sällsynt tjurskallig men det kan kanske vara till någon nytta i den här processen. Tumören sitter i lungan och behandlingen skulle bli strålning för kirurgi skulle inte vara möjlig.
Vi har väntat på tid på onkologen för remiss var skickad och besök där skulle vi få inom 14 dagar. De dagarna har kommit och gått så jag ringde igår och frågade varför inget hände. Först hittade man inte remissen sedan påstod man att man väntade på provsvar vilket inte är möjligt då alla prov är gjorda och svaren skickade med remissen. Jag blev sur, arg och ledsen när sköterskan förklarade att sådant här händer ibland. Tänk jag skiter fullständigt i om det sker, jag är så enögd och egoistisk så jag vill inte höra sådant när det gäller mannen i mitt liv. Tumören växer och tid är något som kan vara en bristvara så en tid då behandlingen kan påbörjas är faktiskt något som vi har rätt att kräva! Efter helgen kommer jag att ringa eller hemsöka onkologmottagningen och vara riktigt besvärlig . Vi tänker inte vänta tills nästa remissrond om någon vecka, ett besked är vad jag ska ha åt oss.
Jag är nog en konstig kropp men jag hamnar ofta i sekonderrollen både frivilligt , påtvingad eller för de känslor jag har för någon. Här ska det peppas pushas och stöttas - det gäller ju mannen i mitt liv. En dag i taget funkar fint som strategi så det kör vi i fortsättningen också. Vi har massor med saker vi skall göra i höst och till våren så nu behöver vi komma igång, inte bara stå i startblocken.
Hösten har kommit fort här så jag har planterat pelargonerna i krukor så de skall flytta in. Resterna av tomatbushen och bönrankorna är borttagna. Det börjar se lite kalt ut runt vår altan och snart skall utemöblerna ställas ihop under sin presenning. Träden runt oss är ännu gröna men det rör sig nog bara några dagar så faller löven. Med hösten så kommer snart Wermland Opera's stora program Trilogin och den skulle jag så gärna vilja se med maken. Får cykla förbi och kolla vid teaterkassan om det finns biljetter.
Nu skall jag kolla min ugn, då jag hade köttfärs i frysen och köpte billig vitkål blev det massor med kålpudding. Bra mat att frysa in för framtida måltider och gott är det också.
Mannen i mitt liv - Den Luggslitne Riddaren har fått en ful utmanare då Cancern kastat handsken och utmanat honom. Det finns inga bra val så vi har tagit emot utmaningen för att vi måste - alternativen är ändå sämre. Vi har varit på olika undersökningar, Mannen som den utmanade och jag som sekonder. Tur att vi är ett team och känner varandra och jag vet inte om vi har någon nytta av att jag är så sällsynt tjurskallig men det kan kanske vara till någon nytta i den här processen. Tumören sitter i lungan och behandlingen skulle bli strålning för kirurgi skulle inte vara möjlig.
Vi har väntat på tid på onkologen för remiss var skickad och besök där skulle vi få inom 14 dagar. De dagarna har kommit och gått så jag ringde igår och frågade varför inget hände. Först hittade man inte remissen sedan påstod man att man väntade på provsvar vilket inte är möjligt då alla prov är gjorda och svaren skickade med remissen. Jag blev sur, arg och ledsen när sköterskan förklarade att sådant här händer ibland. Tänk jag skiter fullständigt i om det sker, jag är så enögd och egoistisk så jag vill inte höra sådant när det gäller mannen i mitt liv. Tumören växer och tid är något som kan vara en bristvara så en tid då behandlingen kan påbörjas är faktiskt något som vi har rätt att kräva! Efter helgen kommer jag att ringa eller hemsöka onkologmottagningen och vara riktigt besvärlig . Vi tänker inte vänta tills nästa remissrond om någon vecka, ett besked är vad jag ska ha åt oss.
Jag är nog en konstig kropp men jag hamnar ofta i sekonderrollen både frivilligt , påtvingad eller för de känslor jag har för någon. Här ska det peppas pushas och stöttas - det gäller ju mannen i mitt liv. En dag i taget funkar fint som strategi så det kör vi i fortsättningen också. Vi har massor med saker vi skall göra i höst och till våren så nu behöver vi komma igång, inte bara stå i startblocken.
Hösten har kommit fort här så jag har planterat pelargonerna i krukor så de skall flytta in. Resterna av tomatbushen och bönrankorna är borttagna. Det börjar se lite kalt ut runt vår altan och snart skall utemöblerna ställas ihop under sin presenning. Träden runt oss är ännu gröna men det rör sig nog bara några dagar så faller löven. Med hösten så kommer snart Wermland Opera's stora program Trilogin och den skulle jag så gärna vilja se med maken. Får cykla förbi och kolla vid teaterkassan om det finns biljetter.
Nu skall jag kolla min ugn, då jag hade köttfärs i frysen och köpte billig vitkål blev det massor med kålpudding. Bra mat att frysa in för framtida måltider och gott är det också.
torsdag 18 september 2014
Jag är inte död - det är min dator som avlidit i koffeinchock
Jag har varit valstugekommandora hela den långa valsäsongen och det har varit mycket intressant, jobbigt och givande. Hur valet gick eller kanske inte gick och vad det blir av den här virriga soppan som nu är vete fåglarna så jag tänker inte ge någon analys från min synvinkel på politiken. Här kommer på en lånad dator drapan om vad som kan hända i och runt en blå valstuga på torget i min stad.
Jag flyttade in en regnig dag och startade omedelbart ett blocköverskridande samarbete med S. Partiet ägde nämligen torgets enda piassavakvast som var guld värd men gärna lånades ut. Första dagen byggde dessutom S sin friggebod på plats och det regnade verkligen "dogs and cats" så jag servade med kaffe från vår stuga. För den gesten fick vi överjordiskt goda bullar som byggnadsombudsmannens fru bakat. Skam att säga hade S godare godis också - mjuk kola doppad i choklad går inte av för hackor.
Till vänster om oss hade Kommunistiska arbetarpartiet hyrt en marknadsbod som de aldrig använde så den brukade jag torka våra blöta mattor i under nätterna. Kommunisterna dök dock upp och intog den gemensamma scenen då och då. Floskler och klyschor haglade över oss med beskrivningar på oss som överklassvin, gödda av bidrag och arbetares svett. Fredrik Reinfeldt liknades vid en rabiessmittad hund och andra trevligheter, man undrade till slut över att de bara iddes hålla på. Sista veckan satte man upp ett partytält och kurade i , strömmen av väljare trampade inte ner dem där de satt och försökte se ilskna ut.
Stugor växte upp runt torget och snart var alla partier representerade i olika byggen även Fy men de hade en rosa husvagn. De lokala partierna SiV (sjukvård i Värmland) och Kvastpartiet var där också.
Så många fantastiska människor jag har pratat med, statsråd dök upp och talade eller hjälpte till med valarbete och mycket gamla vänner och ovänner dök också upp. Jag har delat ut broschyrer, nyckelband eller sadelskydd till cyklar, öst ut kaffe och karameller - och pratat politik och annat. Med valarbetarna i vår stuga tog vi emot massor av skolklasser som skulle ha svar på frågor för sitt arbete om valet. Till slut kunde man på frågorna dra slutsatsen från vilken skola de kom från. Från vanliga väljare kom frågor ur hela registret - ekonomin, pensioner, skolor, vård och det som berörde deras liv och tankar. Ibland kunde man förklara eller reda saker som missuppfattats. Alla blev kanske inte övertygade om att vi hade rätt åsikter men vi pratade med alla som ville prata med oss. Jag blev bara rädd en gång och då var det en välklädd man som med iskall lugn stämma talade om vad han skulle vilja att jag skulle råka ut för med vår syn på flyktingmottagande. Han röstade säkerligen på Svenskarnas parti utgår jag ifrån efter det samtalet.
Kuriosa frågor fanns det en hel del också - en röst hängde på om en av våra riksdagskandidater möjligen var barnbarn till en prost. Så var fallet och där satt en röst. En liten fin dam ville ha svar på om Reinfeldt var turk? Hon hade noterat att han rakat sitt huvud - troligen för att dölja sitt svarta, vågiga hår som var typiskt för turkar, samt att han hade turkiska ögon. Jag förklarade att det var mer sannolikt att han rakade bort håret helt enkelt för att det såg bättre ut att ta bort allt då han var tunnhårig i övrigt. Hon gick inte att övertyga om att inte vår statsminister är turk utan avslutade med att han var nog adopterad från Turkiet. Var och en blir salig på sin tro sa mormor så man får hoppas att tanten blev nöjd i alla fall.
Något som man ser i valrörelsen är alla de ensamma, de som kommer varje dag sitter två timmar, dricker kaffe och länsar karamellskålen och mal på tomgång med alla som orkar höra på. Jag hade en äldre kvinna som kom två gånger varje dag under EU-valet och krävde uppassning på alla sätt - hon fanns på torget nu också men hon hade fler att sprida sina gracer hos nu. Det är sorgligt när några valstugor skall vara platsen för ensamma att bli sedda på. Det är också sorgligt att man till slut varken kunde känna empati eller sympati för dessa varelser som gick emellan, lade sig i samtal man förde bara för att de var så ensamma.
Idag har jag avslutat min tjänstgöring med att knäskura valstugan, jag fick till och med bort kaffefläcken som bevisade att någon råkat hälla kaffe i min dator. Jag kommer aldrig mer att knäskura ett golv som är obehandlat - aldrig. Mina knän är inte gjorda för det inte heller mina naglar som jag fått så fin fason på.
Nu skall jag lämna tillbaka datorn och ila iväg till kommunfullmäktige (som åhörare). Ni hör snart av er Granntanten - ni blir aldrig av med mig.
Jag flyttade in en regnig dag och startade omedelbart ett blocköverskridande samarbete med S. Partiet ägde nämligen torgets enda piassavakvast som var guld värd men gärna lånades ut. Första dagen byggde dessutom S sin friggebod på plats och det regnade verkligen "dogs and cats" så jag servade med kaffe från vår stuga. För den gesten fick vi överjordiskt goda bullar som byggnadsombudsmannens fru bakat. Skam att säga hade S godare godis också - mjuk kola doppad i choklad går inte av för hackor.
Till vänster om oss hade Kommunistiska arbetarpartiet hyrt en marknadsbod som de aldrig använde så den brukade jag torka våra blöta mattor i under nätterna. Kommunisterna dök dock upp och intog den gemensamma scenen då och då. Floskler och klyschor haglade över oss med beskrivningar på oss som överklassvin, gödda av bidrag och arbetares svett. Fredrik Reinfeldt liknades vid en rabiessmittad hund och andra trevligheter, man undrade till slut över att de bara iddes hålla på. Sista veckan satte man upp ett partytält och kurade i , strömmen av väljare trampade inte ner dem där de satt och försökte se ilskna ut.
Stugor växte upp runt torget och snart var alla partier representerade i olika byggen även Fy men de hade en rosa husvagn. De lokala partierna SiV (sjukvård i Värmland) och Kvastpartiet var där också.
Så många fantastiska människor jag har pratat med, statsråd dök upp och talade eller hjälpte till med valarbete och mycket gamla vänner och ovänner dök också upp. Jag har delat ut broschyrer, nyckelband eller sadelskydd till cyklar, öst ut kaffe och karameller - och pratat politik och annat. Med valarbetarna i vår stuga tog vi emot massor av skolklasser som skulle ha svar på frågor för sitt arbete om valet. Till slut kunde man på frågorna dra slutsatsen från vilken skola de kom från. Från vanliga väljare kom frågor ur hela registret - ekonomin, pensioner, skolor, vård och det som berörde deras liv och tankar. Ibland kunde man förklara eller reda saker som missuppfattats. Alla blev kanske inte övertygade om att vi hade rätt åsikter men vi pratade med alla som ville prata med oss. Jag blev bara rädd en gång och då var det en välklädd man som med iskall lugn stämma talade om vad han skulle vilja att jag skulle råka ut för med vår syn på flyktingmottagande. Han röstade säkerligen på Svenskarnas parti utgår jag ifrån efter det samtalet.
Kuriosa frågor fanns det en hel del också - en röst hängde på om en av våra riksdagskandidater möjligen var barnbarn till en prost. Så var fallet och där satt en röst. En liten fin dam ville ha svar på om Reinfeldt var turk? Hon hade noterat att han rakat sitt huvud - troligen för att dölja sitt svarta, vågiga hår som var typiskt för turkar, samt att han hade turkiska ögon. Jag förklarade att det var mer sannolikt att han rakade bort håret helt enkelt för att det såg bättre ut att ta bort allt då han var tunnhårig i övrigt. Hon gick inte att övertyga om att inte vår statsminister är turk utan avslutade med att han var nog adopterad från Turkiet. Var och en blir salig på sin tro sa mormor så man får hoppas att tanten blev nöjd i alla fall.
Något som man ser i valrörelsen är alla de ensamma, de som kommer varje dag sitter två timmar, dricker kaffe och länsar karamellskålen och mal på tomgång med alla som orkar höra på. Jag hade en äldre kvinna som kom två gånger varje dag under EU-valet och krävde uppassning på alla sätt - hon fanns på torget nu också men hon hade fler att sprida sina gracer hos nu. Det är sorgligt när några valstugor skall vara platsen för ensamma att bli sedda på. Det är också sorgligt att man till slut varken kunde känna empati eller sympati för dessa varelser som gick emellan, lade sig i samtal man förde bara för att de var så ensamma.
Idag har jag avslutat min tjänstgöring med att knäskura valstugan, jag fick till och med bort kaffefläcken som bevisade att någon råkat hälla kaffe i min dator. Jag kommer aldrig mer att knäskura ett golv som är obehandlat - aldrig. Mina knän är inte gjorda för det inte heller mina naglar som jag fått så fin fason på.
Nu skall jag lämna tillbaka datorn och ila iväg till kommunfullmäktige (som åhörare). Ni hör snart av er Granntanten - ni blir aldrig av med mig.
fredag 1 augusti 2014
På rymmen!
Mannen i mitt liv fyller 70 år på måndag så nu rymmer vi. En lagom stor resväska, rollator och gåstavar plus en väska med blandat kollijox blir vårt bagage när vi med en fräsch bilatlas kör iväg mot nya äventyr. Några utsorterade spännande saker skall vi beskåda och samla in tankeglitter från att njuta längre fram. Det skall bli underbart att tanka positiv energi och njuta av det som livet ger även om vi inte är på rymmen många dagar.
Surögda Ester har öm omvårdnad av sin ordinarie kattvakt och allt annat i vår värld sköts av vår nya inneboende - han tar ingen plats utan ger oss utrymme för det lilla i vardagen som är så viktigt. Att andäktigt sätta i sig skörden av sockerärter (4 ärtbaljor) i skymningen på altanen eller skörda körsbärstomater i mängd är underbart. Igelkottsspaning eller att kolla bäverns simning är rogivande liksom att se alla spänstfenomen ta ut sig på utomhusgymmet på andra sidan älven med oss som åskådare är precis lagom träningsinsats för oss.
Inneboende går under namnet "De små tingens gud" eller Herr Positiv och han tar över ruljansen med trygg hand. Vi åker i gryningen och vet att när vi kommer hem så sitter säkert vår osynlige vän på altanen med bäver- och igelkottskoll, alla blommor blommar lite extra och ännu fler tomater lyser röda.
Vi hörs om några dagar om inte vi ser något remarkabelt på vår resa som jag måste berätta om - nu börjar vårt äventyr.
Surögda Ester har öm omvårdnad av sin ordinarie kattvakt och allt annat i vår värld sköts av vår nya inneboende - han tar ingen plats utan ger oss utrymme för det lilla i vardagen som är så viktigt. Att andäktigt sätta i sig skörden av sockerärter (4 ärtbaljor) i skymningen på altanen eller skörda körsbärstomater i mängd är underbart. Igelkottsspaning eller att kolla bäverns simning är rogivande liksom att se alla spänstfenomen ta ut sig på utomhusgymmet på andra sidan älven med oss som åskådare är precis lagom träningsinsats för oss.
Inneboende går under namnet "De små tingens gud" eller Herr Positiv och han tar över ruljansen med trygg hand. Vi åker i gryningen och vet att när vi kommer hem så sitter säkert vår osynlige vän på altanen med bäver- och igelkottskoll, alla blommor blommar lite extra och ännu fler tomater lyser röda.
Vi hörs om några dagar om inte vi ser något remarkabelt på vår resa som jag måste berätta om - nu börjar vårt äventyr.
tisdag 8 juli 2014
Jag tror jag lider av posttraumatisk Almedalssyndrom om den diagnosen är uppfunnen
Nu är jag hemma och har även slagit ner i verkligheten med ett magplask, det är helt underbart! Vad är en interimsambo i Almedalen mot min egne luggslitne riddare i Karlstad - det går inte att jämföra hur trevlig den tillfällige sambon än är. Toppar man Karlstadfalangen med en sällsynt sur gammal katt då blir det solklar hemmaseger. Ni tycker nog att jag är tokigare än vanligt när jag nämner vad som var det skönaste att få se i lägenheten men det var dörrarna in till våra två toaletter! Efter att under en vecka stått i olika köer till många sorters toaletter för att när man äntligen fick en sittplats upptäcka att det saknades kanske toapapper, tvål eller pappershanddukar eller samtliga tre. Som småbarnsmamma en gång sitter ränderna ännu i så i min handväska finns såväl pappersnäsdukar som våtsavetter så jag klarade mig. Hemma har jag egen tvål och handduk men inte förrän nu uppfattar jag det som lyxigt. Tjusigaste bekvämlighetsinrättningen i Visby finner man vid stranden på den stora kongress och eventbyggnadens bottenplan, dörrarna lyser rosa när det är upptaget och det finns levande blommor på bänken. Tråkigt nog stänger man oftast där kl.18.00
Maken tittade på Annie Lööf sista Almedalsdagen på tv medan jag satt på färjan mot fastlandet. Han sa att hon gjorde det bra så det tror jag på. Hennes del i Alliansens presentation var utmärkt när de stod Östra centrum och pratade om de satsningar som skulle göras inom infrastrukturen och byggandet bland annat. Det var synd om henne som hade sista dagen för sitt tal för när jag såg Almedalen de sista två dagarna av min vistelse kunde jag höra Olle Adolphsson sjunga: "Jag går omkring i mitt Pompeij i bland ruiner.....". Det här var förstås Visby och rosorna doftade - men öde och full av ruiner är staden.
Jag har minglat med riksdagsmän och fikat med både kommunala och landstingsvalda från olika delar av Sverige men lik förbaskat så är det de vanligt ovanliga människorna som stannar i mitt sinne, därför vill jag berätta om dem. Det är troligen för deras skull som Almedalen har en sådan dragningskraft på mig och för att vi nördar hittar varandra i alla lägen.
Dagny Carlsson denna krutgumma på 102 år är en underbar liten dam och som världens äldsta bloggerska är hon inbjuden av Bloggplats H12 som hedersgäst nästa år och henne vill jag gärna träffa igen.
Den mycket vänlige men bestämde vakt som kollade mig skall jag inte beskylla för att vara från SÄPO när jag tänker på vart vi var - så klart att han var från Gotland Yard.
Tänk en eftermiddag tillsammans med "Grodmannen" på ms Sigrid och att utveckla våra intressen om Gölgrodor vs Bombina-grodor (klockgrodor) det kan bli hur spännande som helst, eller vad tror ni?
Kenneth Winsborg och hans fru hade varit kul att umgås med länge i Almedalen men med deras engagemang när det gäller bilismen och kommunikationer för alla vart man än bor fanns inte tiden, vi får fortsätta umgås på facebook.
Min märkligaste bekantskap var i slutändan den cyklande brittiske gentlemannen som prydde huvudknoppen med en riktig cykelhjälm i tovad ull. Han var helt lyrisk över denna ekologiska skapelse om än något excentrisk - en trevlig man att fika med som jag kanske träffar fler gånger.
Min "bror" som jag skrattat mig hysterisk med och åt när vi jämfört vår egen nördighet med varandra.
Man kan inte heller glömma att ta med två starka kvinnor som verkligen bjöd till, Beatrice Ask bjöd på hemlagade våfflor och Marit Paulsen egna köttbullar. Jag gillar båda dessa damer.
Nu är jag i det stadie då jag skulle utbrista i ett "Aldrig mer!" när jag tänker tillbaka på det oändliga promenerandet på Visbys trånga och backiga kullerstensgator samtidigt med en miljon andra besökare.De von oben- politiker jag råkat bumba in i har jag inte heller någon längtan efter eller långa cykelturer på oanatomiska velocipeder.
Troligen är jag tillbaka i Almedalen nästa år för man skall aldrig säga aldrig men precis nu så känns en utfärd till ICA som nästan en oöverkomlig utfärd. Jag tror faktiskt att jag inte är unik när jag säger att Almedalen är stället jag älskar att hata.Viktigast är nog ändå att Almedalen skall njutas i små doser annars blir man förgiftad.
Snälla Anybody följer du med till Gotland under Almedalsveckan ? Vi njuter den i minimala doser och jag lovar att vi inte skall tälta på Donners plats.
Maken tittade på Annie Lööf sista Almedalsdagen på tv medan jag satt på färjan mot fastlandet. Han sa att hon gjorde det bra så det tror jag på. Hennes del i Alliansens presentation var utmärkt när de stod Östra centrum och pratade om de satsningar som skulle göras inom infrastrukturen och byggandet bland annat. Det var synd om henne som hade sista dagen för sitt tal för när jag såg Almedalen de sista två dagarna av min vistelse kunde jag höra Olle Adolphsson sjunga: "Jag går omkring i mitt Pompeij i bland ruiner.....". Det här var förstås Visby och rosorna doftade - men öde och full av ruiner är staden.
Jag har minglat med riksdagsmän och fikat med både kommunala och landstingsvalda från olika delar av Sverige men lik förbaskat så är det de vanligt ovanliga människorna som stannar i mitt sinne, därför vill jag berätta om dem. Det är troligen för deras skull som Almedalen har en sådan dragningskraft på mig och för att vi nördar hittar varandra i alla lägen.
Dagny Carlsson denna krutgumma på 102 år är en underbar liten dam och som världens äldsta bloggerska är hon inbjuden av Bloggplats H12 som hedersgäst nästa år och henne vill jag gärna träffa igen.
Den mycket vänlige men bestämde vakt som kollade mig skall jag inte beskylla för att vara från SÄPO när jag tänker på vart vi var - så klart att han var från Gotland Yard.
Tänk en eftermiddag tillsammans med "Grodmannen" på ms Sigrid och att utveckla våra intressen om Gölgrodor vs Bombina-grodor (klockgrodor) det kan bli hur spännande som helst, eller vad tror ni?
Kenneth Winsborg och hans fru hade varit kul att umgås med länge i Almedalen men med deras engagemang när det gäller bilismen och kommunikationer för alla vart man än bor fanns inte tiden, vi får fortsätta umgås på facebook.
Min märkligaste bekantskap var i slutändan den cyklande brittiske gentlemannen som prydde huvudknoppen med en riktig cykelhjälm i tovad ull. Han var helt lyrisk över denna ekologiska skapelse om än något excentrisk - en trevlig man att fika med som jag kanske träffar fler gånger.
Min "bror" som jag skrattat mig hysterisk med och åt när vi jämfört vår egen nördighet med varandra.
Man kan inte heller glömma att ta med två starka kvinnor som verkligen bjöd till, Beatrice Ask bjöd på hemlagade våfflor och Marit Paulsen egna köttbullar. Jag gillar båda dessa damer.
Nu är jag i det stadie då jag skulle utbrista i ett "Aldrig mer!" när jag tänker tillbaka på det oändliga promenerandet på Visbys trånga och backiga kullerstensgator samtidigt med en miljon andra besökare.De von oben- politiker jag råkat bumba in i har jag inte heller någon längtan efter eller långa cykelturer på oanatomiska velocipeder.
Troligen är jag tillbaka i Almedalen nästa år för man skall aldrig säga aldrig men precis nu så känns en utfärd till ICA som nästan en oöverkomlig utfärd. Jag tror faktiskt att jag inte är unik när jag säger att Almedalen är stället jag älskar att hata.Viktigast är nog ändå att Almedalen skall njutas i små doser annars blir man förgiftad.
Snälla Anybody följer du med till Gotland under Almedalsveckan ? Vi njuter den i minimala doser och jag lovar att vi inte skall tälta på Donners plats.
lördag 5 juli 2014
Men hur tänkte du nu Janne?
Som jag tänkt så var jag i Almedalen i tid för att höra på Jan Björklund men innan dess var det återlämning av cyklar och en liten tackturne till Bloggplats H12 och Telias Glashus som blivit små favoritställen att ladda upp/ner både sig själv och mobilen och datorn. Som vanligt blev jag lurad av Aftonbladet med deras annons i gratistidningen Almebladet. På grund av det fina vädret så bjöd de på gratis glass från GB mot en kupong på sidan 24. Trevligt tyckte jag och tog en tidning och rev ur sagda kupong. Snart hoppade sig bekymren sig över hur man skulle få denna glass för ingen kiosk ville göra det. Ett gäng från KRIS sonderade terrängen och det visade sig vara så att man skulle uppför den djävulska backen som går från Donners plats, vidare hela Hästgatan upp, ut genom Öster port och in i Öster Centrum och DÄR KÖPA EN NY AFTONBLADET för att få en glass. Jag vill inte ha någon Aftonbladet och en glass som inte är gratis utan en sorts bilaga till tidningen, det blev ett besök på Guteglass för en ärligt köpt glass istället.
Såg ni Jan Björklund idag - live eller på tv? Han gav oss en gripande kvinnohistorisk lektion när han berättade om sin farmor född för 130 år sedan och om Selma Lagerlöf som första svenska kvinna att få Nobelpriset. Han berättade om Irina som startade sin firma "Hemänglarna" i Karlstad och mottot för detta var Feminism utan socialism. Fyndigt och väl pratade han i ämnet men jag är lite trött på pratet om feminism, det står mig upp i halsen faktiskt. Det känns nu som ett rent modeord som skall anammas av allt och alla utom tack och lov Fredrik Reinfeldt,
Efter det så föll det sig naturligt för talaren att prata skolfrågor och vad Alliansen uppnått eller tänker sig uppnå i framtiden. Ett riktigt bra tal och väl framfört men vart tog era ord i Fp vägen om försvaret? Vårt försvar har ni alltid haft på agendan, men inte nu - varför då? En sak till käre talare hur kan man stå och tala om den rödgröna röran iförd en skjorta som just var en rödgrön röra?
I morgon lämnar jag ett nästan öde Almedalen , kvar är nästan bara Annie Lööf och hennes tappra skara. Jag längtar hem till gubben och katten, bort från den plats som kallas "det årliga kosläppet för politiker". När jag är hemma skall jag blogga om intressanta människor jag mött under veckan, men nu släcker jag lampan och sover.
Kom ihåg att: Vi består till 70% av vatten så troligen är vi bara gurkor med ångest.
Såg ni Jan Björklund idag - live eller på tv? Han gav oss en gripande kvinnohistorisk lektion när han berättade om sin farmor född för 130 år sedan och om Selma Lagerlöf som första svenska kvinna att få Nobelpriset. Han berättade om Irina som startade sin firma "Hemänglarna" i Karlstad och mottot för detta var Feminism utan socialism. Fyndigt och väl pratade han i ämnet men jag är lite trött på pratet om feminism, det står mig upp i halsen faktiskt. Det känns nu som ett rent modeord som skall anammas av allt och alla utom tack och lov Fredrik Reinfeldt,
Efter det så föll det sig naturligt för talaren att prata skolfrågor och vad Alliansen uppnått eller tänker sig uppnå i framtiden. Ett riktigt bra tal och väl framfört men vart tog era ord i Fp vägen om försvaret? Vårt försvar har ni alltid haft på agendan, men inte nu - varför då? En sak till käre talare hur kan man stå och tala om den rödgröna röran iförd en skjorta som just var en rödgrön röra?
I morgon lämnar jag ett nästan öde Almedalen , kvar är nästan bara Annie Lööf och hennes tappra skara. Jag längtar hem till gubben och katten, bort från den plats som kallas "det årliga kosläppet för politiker". När jag är hemma skall jag blogga om intressanta människor jag mött under veckan, men nu släcker jag lampan och sover.
Kom ihåg att: Vi består till 70% av vatten så troligen är vi bara gurkor med ångest.
fredag 4 juli 2014
Om någon säger Vinster-I-Välfärden, Riskkapitalist eller Feminist så skriker jag
Alla media har tagit upp gårdagens tal av Reinfeldt medan min dator lekte med "error"- Det känns som om det kan kvitta att jag också skall skriva om honom, nu drygt ett dygn efter talet. Allt av intresse är redan skrivet så jag kör igång med dagens alla bu och bä.
Vi cyklade ner till Almedalen efter att vi givit oss själva en hel timmas sovmorgon och det var inte dumt alls. Vi skippade gratisfrukost för en hemmadito på mjukost och torra bullar med kaffe till. Målet för vårt trampande var Anders Borgs ekonomiska seminarium. Rustad till tänderna tog jag plats och hörde på finansministern, en dansk ekonom Per K? och Nordeas Annica Winth när de förklarade och spekulerade om många olika aspekter på det med finanser och ekonomi. Hade tänkt mig att nypa en kram av finansministern efteråt men då nöp Säpo mig istället så jag fick legitimera mig och berätta var jag kom ifrån och sedan gick jag därifrån. Blir nog inga fler kramar där.
ms Sigun har fått en syster som heter ms Sigrid och nu har jag tittat noga på det skepp som skall frakta kärnavfall. Det var ett mäktigt fartyg med dubbla skrov och rigorösa bestämmelser. Vet ni att den sällsynta gölgroda bara finns på ett ställe i Sverige? Det lärde jag mig i dag och platsen är där nya Forsmark skall anläggas. För att inte utrota grodorna har man byggt nya gölar och även vägar dit så att grodorna tar sig dit för man får inte handgripligen förflytta dessa amfibier. För övervintringen har man byggt grodhotell - alltihop funkar jättebra både för tekniker och grodor. Jag hade en jättespännande jämförelse med en man som arbetade där om just grodor men jag slog ett slag för klockgrodorna i Skåne som han också visste mycket om. Man kan allt ombord på Sigrid.
Kvällens talare Jonas från V eldade sig inte lika varm om staten och kapitalet i år som det förra men jobbig med sitt manta om riskkapital och vinster i välfärden är han verkligen. Jag vet inte vad han saggar om när han pratar om kollektiv som skall driva vård och omsorg t ex. Ska vi ha vårdkolchoser och skolkolcher eller vad menar han? Har han inte sett hur bra det går för kollektivet COOP eller konsum - drivs med förlust år efter år av sina medlemmar, det vill säga av alla oss som har ett medmerakort. V tror jag konstigt nog har de yngsta anhängarna om man ser i publiken runt scenen, och fullaste. Något som de kan är att tjata om vinsterna i välfärden och riskkapitalister men jag tror inte de lyssnar på vad de säger själv för då skulle de själva inse orimligheten i sina ord. Jag klarar mig utan någon rödgrön röra men vi lever i en demokrati så vi ser hur det går till hösten - jag tror vi vinner om än knappt.
Om ni visste hur lugnt och stilla Visby är när de stora elefanterna har dansat färdigt, dessutom är den mycket vacker denna Hansastad men ack så backig. När Reinfeldt talat färdigt i torsdags så packade man ner otroligt många montrar och stånd för olika föreningar och intresseförbund och folk bara försvann från gatorna. Idag skall vi höra på Jan Björklund och sedan gå på Fornsalen. Det blir en varm dag.
Vi cyklade ner till Almedalen efter att vi givit oss själva en hel timmas sovmorgon och det var inte dumt alls. Vi skippade gratisfrukost för en hemmadito på mjukost och torra bullar med kaffe till. Målet för vårt trampande var Anders Borgs ekonomiska seminarium. Rustad till tänderna tog jag plats och hörde på finansministern, en dansk ekonom Per K? och Nordeas Annica Winth när de förklarade och spekulerade om många olika aspekter på det med finanser och ekonomi. Hade tänkt mig att nypa en kram av finansministern efteråt men då nöp Säpo mig istället så jag fick legitimera mig och berätta var jag kom ifrån och sedan gick jag därifrån. Blir nog inga fler kramar där.
ms Sigun har fått en syster som heter ms Sigrid och nu har jag tittat noga på det skepp som skall frakta kärnavfall. Det var ett mäktigt fartyg med dubbla skrov och rigorösa bestämmelser. Vet ni att den sällsynta gölgroda bara finns på ett ställe i Sverige? Det lärde jag mig i dag och platsen är där nya Forsmark skall anläggas. För att inte utrota grodorna har man byggt nya gölar och även vägar dit så att grodorna tar sig dit för man får inte handgripligen förflytta dessa amfibier. För övervintringen har man byggt grodhotell - alltihop funkar jättebra både för tekniker och grodor. Jag hade en jättespännande jämförelse med en man som arbetade där om just grodor men jag slog ett slag för klockgrodorna i Skåne som han också visste mycket om. Man kan allt ombord på Sigrid.
Kvällens talare Jonas från V eldade sig inte lika varm om staten och kapitalet i år som det förra men jobbig med sitt manta om riskkapital och vinster i välfärden är han verkligen. Jag vet inte vad han saggar om när han pratar om kollektiv som skall driva vård och omsorg t ex. Ska vi ha vårdkolchoser och skolkolcher eller vad menar han? Har han inte sett hur bra det går för kollektivet COOP eller konsum - drivs med förlust år efter år av sina medlemmar, det vill säga av alla oss som har ett medmerakort. V tror jag konstigt nog har de yngsta anhängarna om man ser i publiken runt scenen, och fullaste. Något som de kan är att tjata om vinsterna i välfärden och riskkapitalister men jag tror inte de lyssnar på vad de säger själv för då skulle de själva inse orimligheten i sina ord. Jag klarar mig utan någon rödgrön röra men vi lever i en demokrati så vi ser hur det går till hösten - jag tror vi vinner om än knappt.
Om ni visste hur lugnt och stilla Visby är när de stora elefanterna har dansat färdigt, dessutom är den mycket vacker denna Hansastad men ack så backig. När Reinfeldt talat färdigt i torsdags så packade man ner otroligt många montrar och stånd för olika föreningar och intresseförbund och folk bara försvann från gatorna. Idag skall vi höra på Jan Björklund och sedan gå på Fornsalen. Det blir en varm dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)