TANT VAR DET HÄR!!!!

Ibland förfaller jag till längtan till tiden jag tillbringade som bloggare på Aftonbladets bloggosfär. Inte till själva stället som sådant för det var ett otäckt ställe med mentala knivhugg och smutskastning mellan bloggarna och med förkärlek hängde man gärna ut varandra utan att någon åtgärd från ledningen. Nej vad jag längtar efter var den virituella värld som Anybody skapade för att vi skulle få vår katharsis och få leva ut våra tokigheter . Det var ett paradisträsk där vi levde ut våra tokigheter och vältrade oss i mental gyttja och hade det kul för vi visste vad allt stod för där. Själv tillbringade jag min asyl där med att spela tutilur, dricka paraplydrinkar och dansa poldance iklädd neonfärgad bikini och stilettoskor. Det var mycket renande att vältra sig i detta virituella träsk - men det var då det.

Poledance var det något som jag såg att man har öppnat en studio för i vår stad. Jag är inte säker på om man kan gå in där och vara åskådare när det dansas eller om man lär ut hur man uppför this piece of art för andra. En sak jag säkert vet är att jag har tantifierats så till den milda grad utan att märka det så jag gjorde inte som jag skulle ha gjort tidigare i livet - jag gick inte in och anmälde mig utan struttade förbi med broddar på skorna och ett stadigt tag om Dramaten. Jag misstänker det värsta om denna attraktion då studion håller hus i den f.d sex-o-videoshopen. Shopen tillhandahöll dildos, sexiga underkläder (trosor utan gren bland annat) och runkbås med hushållspappersrullar och filmvisning. Det är sant och inga andrahandsuppgifter - jag har varit in där i ett helt annat ärende och såg det även om det var länge sedan.

'Min tantifiering har bara blivit värre trots att den bara smugit på mig utan att jag lagt märke till den. Vid halka har jag numer broddar trots att de klapprar och är gula, färgen har aldrig klätt mig men jag klapprar på ändå och håller mig på benen. I min väska har jag numer en liten påse att förvara broddarna i när jag beträder köptemplens högblankpolerade golv. Igår var det bra att ha broddar för jag hittade en förtvivlad man i en liten uppförsbacke där han satt i sin elektriska rullstol och inte tog sig ur fläcken. Han gungade i sitsen medan jag sköt och vickade på. Vi lyckades komma loss men innan dess stod jag på knä i snön och låg även på magen , ett perfekt fotgrepp hade jag dock under hela operationen

Jag har varit på vernissage också och det var i full snöstorm jag vandrade dit så ingen av mina vackra hattar eller minkpälsar luftades den dagen. Det var tur att det dåliga vädret gjorde att inte det kryllade av kändisar där för hur hade det sett ut om jag blivit påkommen i reflextäckjacka lovikkavantar och TOPPLUVA? Fötterna i präktiga kängor med broddar såg inte så många tror jag men är glad att ingen kunde se mitt präktiga underställ i merinoull. Mina blommiga slamptights ägnade jag inte en tanke vid denna utflykt.

Senaste kommunfullmäktige bevistade jag iklädd svarta långbyxor med dito kavaj och vit tröja och sådana perversa klädidéer har aldrig tidigare förekommit i min värld. Tur att jag har lagt bort mitt pärlhalsband så jag inte kan hitta det för det hade blivit för mycket.
Vet ni vad jag letade efter igår? Min mors fodral med virknålar! Jag vet att jag tog hand om det men vet inte vart det ligger och nu när jag har en del roliga restgarner så kan jag kanske virka mormorsrutor medan jag tittar på Antikrundan.

Nu förstår ni kanske att det går utför med mig att jag nog är en riktig tant, en tant med broddar och präktig klädsel som nobbar poledance, tittar på Antikrundan och handarbetar. Det är inte helt slut ändå - jag har rosa hår och skall fortsätta med att jobba som krokimodell. Kommer våren någon gång blir det genast roligare kläder oavsett om jag sitter i Landstinget,kommunfullmäktige eller i kulturnämnden.

Det är vädret som gjort mig till tant - tror inte ni det? Jag kommer att slå ut samtidigt med vårblommorna det är jag säker på, för man kan väl inte växa in i att vara en tant ? Det räcker att vara en Granntant. 

Bland lyckobrev och fyndlådor

Som liten unge kommer jag ihåg att vid festligheter och marknader fanns det bord eller fiskdammar där man kunde köpa lyckobrev. Det var egentligen påsar som det helt enkelt stod "lyckobrev" på med rosa bokstäver för flickor och blå för pojkar. Jag kommer inte alls ihåg vad det kostade men priset var säkert överkomligt för jag köpte glatt både 2 och 3 brev. Min lillebror hade den sagolika turen att alltid få nästan äkta Dinky Toys-bilar i sina påsar, min kompis Gittan fick alltid vackra smycken. Hon fyllde sitt smyckeskrin (med den dansande ballerinan på locket) med juveler i alla möjliga utföranden. Som vanligt glodde jag alltid ner i påsen på mitt kap som jag då tyckte alltid var en bunt filmstjärnor som aldrig innehöll Tommy Steele eller Elvis Presley. Jag lärde mig aldrig att det var så utan hoppades varje gång att förbannelsen skulle brytas och även jag skulle få ett vackert halsband - till och med en bil i en pojkpåse hade varit attraktiv. Min hög av dubbletter på Doris Day, Mel Tormé och Rin Tin Tin var gigantisk och obytbar när jag äntligen växt ifrån min lystnad på lyckobrev.

När jag flyttade hemifrån till egen lya åkte jag och en kamrat på så kallade bonnauktioner och hade väldigt roligt när vi tågade därifrån med en fyndlåda. En gång betalade jag 5 kronor för en banankartong med en gjutjärnsgryta i fint skick, fyra stora damastdukar och ett dussin nya linnehanddukar - man ansåg att det inte fanns något värde i dessa ting då men de fröjdar mig fortfarande efter fyrtio år.

Fyndlådor finns fortfarande men de är dyrare och man bör inspektera noga vilket innehåll de har och vilken låda som man vill ha. Det har hänt att jag sett något attraktivt som den fina soppsleven och smörknivarna i nysilver som skulle passa till det man har hemma och noterat låda och vad jag vill ge för den. Rätt var det är så ropas lådan ut och man är med i matchen, buden haglar, pristaket är sprängt sedan länge men man är i slutänden lycklig ägare till en fyndlåda. Ett fynd för 400 riksdaler och när man tittar efter dessutom fel låda innehållande saker som man inte vill ha eller inte ens vet vad det är för något.

En sprucken sockerskål, en vev och hålskiva till en gammeldags köttkvarn men utan kvarn är inget som jag kallar fynd även om allt är svept i en trasig tyllgardin. Toppar man det hela med en träsak som ser ut som en tjock skärbräda med djupt inskuret rutmönster tillsammans med en knippe svedda grytlappar då börjar man tvivla på så väl omvärlden och sitt eget förnuft. Man får leva på att man fått tag i två vackra soppterriner en annan gång för bara 20 kronor.

I höstas alldeles efter valet tänkte jag faktiskt på de där lyckobreven och det kändes nästan som om jag hade delat ut de eländiga filmstjärnorna i den blå valstugan på torget till väljarna. Mel Löfven, Doris Romson och Rin Tin Tin Sjöstedt är ingen uppbygglig trio. Det där vägdes upp av att vi utlovades ett extra val som skulle utlysas 29 december trots att jag på inget sätt såg fram mot ett val till efter att ha tuggat mig igenom både EU-val och sedan det sedvanliga valet.

Strax före jul var jag helt inställd på att ett val till klarar jag även om det gnisslade i mitt eget maskineri så jag och mannen i mitt liv åkte på en julturne med hjälp av SJ och ene sonen. Det var mycket lyckat men det var skönt att komma hem till sin egen säng i mellandagarna men det var inget roligt att slå på tv och hamna i en presskonferens där det meddelades födelsen av den så kallade "decemberöverenskommelsen".

Det var som att landa på en stor kaktus med det beskedet när det gällde min egen energi. Jag vågar inte lita på att några överenskommelser hålls i längden med människor som jag personligen inte skulle köpa en begagnad cykel av. Nuvarande regeringen tycker jag annars mer och mer liknar ett av mina bottenapp bland fyndlådor - massor med prylar som jag inte kan hitta någon funktion på, dåligt ihopsatta och en del låter dessutom ganska illa. Ack ja ack ja.

För att bota min politiska melankoli hjälpte jag min dotter "Den vackra fru Johansson" med hennes mellandagsreashopping och äntligen hade jag riktig tur. I ensamt majestät hängde en dunjacka i min storlek och min färg. Färgen heter Very Berry Pink och är något intensivare än min hårfärg. Givetvis köpte jag den och nu hoppas jag på intensiv sol eller regn så jag kan komplettera klädseln med mitt rosa parasoll jag fick i julklapp.

Vet ni att det finns fler Granntanter? På nätet finns grannntanter.se som drivs av Camilla Thulin som är en fena på kläder och klädsmak och Karina Ericsson Wärn chefskurator på Kulturhuset, författare och journalist. Undrar om någon av deras läsare råkat ramla in i min blogg och blivit förvånade över att hitta mig, en tjock liten tant med en massa åsikter om kläder konst och det mesta som rör sig i min omgivning. Jag bjuder på det men skall nog smyga in och spana hos Camilla. Hon gav ut en bok för några år sedan som heter "Gör om mig", det är jag inte intresserad av, men kanske hon kan hjälpa till med "Framhäv mig" i all blygsamhet.

I morgon skall jag packa ner de återstående julsakerna i sin låda och sedan blir det vardag igen. Katten skall avgiftas från anka i gele och återföras till torrfodertuggarnas skara igen, helt enkelt för att det är dyrt och jag måste åka till en annan kommun för att handa dessa delikatesser. Mannen i mitt skall avverka några läkarbesök och sedan är det vardag igen.

Nu ska jag sova för i morgon skall jag åka skidor med Calle Halfvarsson.

Mentalt marathon

Nästan framme - bara julen är över så.
Den här hösten har bara varit uppförsbacke på alla sätt. Mannen i mitt liv har gått igenom en stentuff cancerbehandling med allt vad det innebär. Vår gemensamma tjurskallighet har drivit oss och nu så går vi på uppföljningar av olika slag som provtagningar, datortomografier och läkarbesök. Landstinget frikort var fixat i ett nafs. Nu skall vänta några månader så får vi se resultatet. Det är oerhört jobbigt att vara inne i den här processen - den suger ur massor av kraft, fast väntan är värre. Väntan är så lååång och man ser inte slutet. Det som gäller är att leva i nuet och se det vi har här och nu och göra något bra av allt det braiga som finns.

Vi har adventsljustakar i alla fönster och det hänger stjärnor i tre av dem. Jag tycker det ser mysigt ut trots att det säkert är snart ett år sedan fönstren tvättades, men vem bryr sig? Våra tomtar står i små grupper här och där och myser och den svindyra ekologiskt odlade halmbocken ståtar på en plats säker för kattangrepp. Det ser inbjudande och trevligt ut utifrån trots att vi faktiskt inte skall vara hemma under julen.

Jag har packat i en vecka nu men blir inte klar ändå för jag är så trött men maken tror att jag kan allt så då kan jag väl det. I morgon bitti ringer klockan 04.00 för min lagvigda anser att man måst e ha tid på sig för att komma till tåget som avgår 06.13. Jag vägrar att öppna någon av väskorna något mer och jag kommer att sätta personligt rekord i att dra väskor. Den ena innehåller två stora glasade tavlor som skall gå till sonen som fyllt 50 och den andra till sonen som gift sig, den innehåller också två datorer. Den ena datorn skall en annan son lägga in program åt sin far och då får han den andra som tack. Andra väskan har jag klädombyten för oss två, dopgåvor till minsta barnbarnet och julklappar till resten av barnbarnen - det blir hur tungt som helst och maken kan bara hjälpa till med att köra en låda löjrom i rollatorkorgen. Tänk vad jag saknar gamla tiders stadsbud - vi hade fått ner bagaget till järnvägsstationen i en så kallad grisblink.

Oavsett om ni vill eller ej så får ni här vår lilla julrundtur i ocensurerat utförande: Imorgon åker vi tidigt med tåg till Göteborg och därifrån med pendeltåg till Alingsås där yngste sonen möter med sin bil. Han kommer bli förvånad över bagaget vi har med men med det åker vi till favoritsvågern och svägerskan och får frukost och lämnar löjrom till dem. Därefter åker vi med sonen till Växjö och tar in på hotell där.
 Dagen därpå kl. 11.00 så döps minsta barnbarnet Prinsessan Meja med pompa och ståt som tillkommer just en liten prinsessa.
Julafton kommer sedan och den firas hos sonen i Växjö med hans familj med allt vad det innebär av firande med god mat, umgänge och julklappar.
Juldagen checkar vi ut från hotellet och åker med yngsta sonen tillbaka till Alingsås där vi tar in på pensionat Fransson hos svågern och svägerskan över natten de raringarna.
Annandagen kommer nästäldsta sonen och hämtar oss för att vi skall hälsa på honom i Gråbo. Sedan åker vi till Göteborg för hemresa .
Även om jag tänker positivt så känner jag mig dötrött redan och längtar redan hem till soffan, katten och en kopp tea.

Nu tänker jag bara bra tanker så går det utmärkt - trots allt har jag en man med en utmärkt rollator, det är inte så långt till taxiplatsen och andra har lyckats dra tyngre lass än jag ska göra. Förhoppningsvis har vi mycket mindre att dra på hem eftersom mycket skall delas ut under dessa dagar och vi har undanbett oss julklappar.

När det känns tungt och grått så kan man göra en förnyelse i hemmet för det piggar upp enligt Pyssel-Ernst - så det har jag gjort. I onsdags köpte jag en ny turkos Mirakelmopp då den gamla tagit slut efter trogen tjänst. Nu står den i badrummet och lyser upp med sin granna färg men inte fasen ger den någon känsla av förnyelse inte - Ernst hade som vanligt fel.

Jul blir det och därför önskar jag alla som läser mina litanior en riktigt GOD JUL!
Efter helgen så går det förmodligen lite lugnare till i livet, inget speciellt är på gång utom något som kallas extra val i sandlådan Sverige. Det tar vi då  och på återseende.

Remisser och behandlingar

Jag har inte så mycket till övers för vår regering men för cirka en månad sedan så såg jag vår sjukvårdsminister Gabriel Wikström säga något som jag genast tog åt mig och tyckte var toppen. Han sa att 2 miljarder skulle läggas in för att snabba på inom cancervården. Från 2015 skulle man dela ut 500 miljoner om året för att komma till målet "från remiss till behandlingsstart inom fyra veckor". Vilken bra tanke men tyvärr så är det väldigt långt till den verkligheten för så mycket spelar in när det gäller sjukvård över huvud taget. Vad är det för sorts cancer man har? Hur skall den behandlas? Vilket skick är du i? Vart bor du? Vad för sorts behandling finns det att tillgå i den lokala sjukvården? Hur många patienter finns det i cancerkön och framförallt - finns det nog med personal som kan möta anstormningen?

Något annat jag undrar över är vad ministern menar med remiss - vilken av remisserna som snurrar runt patienten och vad menas med behandling? Alla diagnosticeringsbesöken är det behandling eller vad? Många laboratoriebesök har gjorts, biopsier (punktion av tumörer) för att få reda på vilken sorts tumör man har i kroppen. Röntgen på olika sätt för att kontrollera eventuell spridning av tumörer samt storlek och hur den sitter i förhållande till andra organ - är det behandling? Jag vill kalla dessa för processer för undersökningar inte behandling.

För att försöka beskriva vad jag tänker om den vackra idén som sjukvårdsministern har och varför jag inte tror den är realistisk som får ni nu läsa om mannen i mitt livs cancerresa med mig bredvid.

Jag var i Almedalen för tredje året i rad och vid telefonkvittret med maken på torsdagmorgon sa han att han hade så hemskt ont i ena benet. Han är ingen gnällspik men han hade så ont så han hade ringt vårdcentralen och fått tid med en gång - det är trevligt med en privat vårdcentral där man känner sina patienter och tar dem på allvar. Läkaren där undersökte maken noga och blodprov togs för att kolla blodbilden då det inte kunde uteslutas att det satt en blodpropp i benet. Doktorn skrev sedan en REMISS till akutmottagningen på sjukhuset. Där var gubben min både torsdag 4 juli och fredag 5juli, det skrevs många REMISSER till röntgen och ultraljudsundersökning samt fler blodprov . Undersökningar från topp till tå gjordes också vid dessa besök ändå var det bara början.

Tisdagen den 8 juli var det dags för ultraljud av makens spiror som mynnade ut i att han fick betyget "väldigt snygga vener" och inte en tillstymmelse till propp - otroligt skönt att få veta. För att kunna utesluta att en propp kanske passerat ändå så blev en datortomografiREMISS skickad. Den undersökningen gjordes av en rumänsk läkare den 29juli. Ett bifynd gjordes då - en tumör i höger lunga!

En REMISS gav en tid på Lungmedicin en vecka senare och vi fick träffa en lugn och fin läkare från Bulgarien  som förklarade och visade bilder på den otäcka inkräktaren som slagit sig ner i makens lunga. För att kunna få bort tumören så var gubben tvungen att åka till Örebro och gå igenom en PET/CT på Nukleärmedicin där och även göra en lungbiopsi. REMISSER blev skriva  till de två undersökningarna ,så den 26 augusti åkte vi till Örebro och var där en hel dag. När vi åkte därifrån hade jag en radioaktiv man i bilen som inte skulle umgås med små barn eller gravida på några dagar på grund av den injektion man givit under undersökningen med en isotop som var tumörkänslig.

Lungbiopsin gjordes den 2september av en lettisk läkare, men tyvärr kunde man inte få något bra cellprov för ett revben satt i vägen. Det gjorde jäkligt ont enligt en tapper man trots att läkare sa att det knappast kändes och ingen bedövning kunde ges in i lungan.

Åtta dagar efter biopsin var vi åter på Lungmedicin men fick en ny läkare då vår läkare hade semester och var i Bulgarien. Alla undersökningar var klara och nu skulle det bli behandling anpassad efter tumören och gubbens allmäntillstånd som gav vid handen att det skulle bli strålbehandling för han skulle inte klara att man öppnade bröstkorgen. En REMISS skickades samma dag den 10 september till Onkologmottagningen och vi skulle höra av dem inom 14 dagar.

Fjorton dagar kom och gick men ingen kallelse eller något hördes från den mottagningen. Jag började att ringa och efterlysa tid , kallelse eller ett livstecken men inget hände. Det var inte så roligt att höra att remissen inte fanns, att man väntade på provresultat eller fler undersökningar trots att vi visste att allt var gjort och fanns där. En dag tröttnade jag och på min vanliga morgonpromenad gick jag till sjukhuset och meddelade vem jag var och att jag ville ha tid för behandling åt min gubbe. Under över alla under så fick jag prata med en läkare och hon satte upp en tid under sin egen jour två dagar senare. Mera blodprover behövdes så det blev labREMISS och sedan var mannen i mitt liv inskriven  för strålbehandling.

För att få denna högintensiva strålning behövdes en del förberedelser så 20oktober var maken på onkologen där man gjöt en specialvagga som han skulle ligga i under strålningen, punkter tatuerades på hans kropp och han vägdes och mättes. Sjukhusfysikern räknade ut stråldoser och i en broschyr med allt man kunde behöva veta (eller inte veta) om behandlingen stod tiden för första strålningen.

I går den 6 november och gubben min gjorde debut i strålkanonen, det var en fantastisk känsla att äntligen vara framme vid BEHANDLINGEN. Tänk att stå utanför en dörr där en strålningsvarning lyser och tycka att det är skönt! Jag såg på en skärm där Kalle låg i vaggan med sina armar sträckta bakåt över huvudet i en timme medan strålkanonen cirkulerade runt hans bröstkorg. Det var vackert  faktiskt och efter helgen är det ny strålning på måndag och onsdag.

Vilka människor vi har träffat och vad tacksamma vi skall vara för alla inom vården och i synnerhet för att så många med utländsk härkomst kommer och arbetar hos oss i Sverige - utan dem stod vi oss nog slätt.

Tänker ytterligare på Gabriel Wikström och hans visioner - kanske är jag extra känslig för ord eftersom jag är personligt engagerad. Jag vill nog ändå ha lite mer beskrivet vad han menar med remiss och vad han avser med ordet behandling. I övrigt skall all vård som är livsnödvändig och ger ett gott livsinnehåll givetvis få kosta.

Nu blir det en lugn helg om inte Surögda Ester hittar på något, men risken är inte så stor så ha det gott för det tänker vi ha. Bakar kanske en mjuk pepparkaka - men först steker jag strömming till gubben och katten.

Här slängs ingen handduk in!

I varje boxningsmatch har de två boxarna minst en sekonder i sin ringhörna. I pauserna smörjer, peppar och tar denne hand om sin adept. Sekondern har att se till att bevaka sin boxares välbefinnande så att i en ojämn match där inte domaren avbryter matchen när hans egen boxare får stryk för att motståndaren är så mycket starkare, se till att skydda sin kämpe - han kastar in handduken i ringen för att avbryta matchen. Det är ett bra sätt att se till att någon inte massakreras.

Mannen i mitt liv - Den Luggslitne Riddaren har fått en ful utmanare då Cancern kastat handsken och utmanat honom. Det finns inga bra val så vi har tagit emot utmaningen för att vi måste - alternativen är ändå sämre. Vi har varit på olika undersökningar, Mannen som den utmanade och jag som sekonder. Tur att vi är ett team och känner varandra och jag vet inte om vi har någon nytta av att jag är så sällsynt tjurskallig men det kan kanske vara till någon nytta i den här processen. Tumören sitter i lungan och behandlingen skulle bli strålning för kirurgi skulle inte vara möjlig.

Vi har väntat på tid på onkologen för remiss var skickad och besök där skulle vi få inom 14 dagar. De dagarna har kommit och gått så jag ringde igår och frågade varför inget hände. Först hittade man inte remissen sedan påstod man att man väntade på provsvar vilket inte är möjligt då alla prov är gjorda och svaren skickade med remissen. Jag blev sur, arg och ledsen när sköterskan förklarade att sådant här händer ibland. Tänk jag skiter fullständigt i om det sker, jag är så enögd och egoistisk så jag vill inte höra sådant när det gäller mannen i mitt liv. Tumören växer och tid är något som kan vara en bristvara så en tid då behandlingen kan påbörjas är faktiskt något som vi har rätt att kräva! Efter helgen kommer jag att ringa eller hemsöka onkologmottagningen och vara riktigt besvärlig . Vi tänker inte vänta tills nästa remissrond om någon vecka, ett besked är vad jag ska ha åt oss.

Jag är nog en konstig kropp men jag hamnar ofta i sekonderrollen både frivilligt , påtvingad eller för de känslor jag har för någon. Här ska det peppas pushas och stöttas - det gäller ju mannen i mitt liv. En dag i taget funkar fint som strategi så det kör vi i fortsättningen också. Vi har massor med saker vi skall göra i höst och till våren så nu behöver vi komma igång, inte bara stå i startblocken.

Hösten har kommit fort här så jag har planterat pelargonerna i krukor så de skall flytta in. Resterna av tomatbushen och bönrankorna är borttagna. Det börjar se lite kalt ut runt vår altan och snart skall utemöblerna ställas ihop under sin presenning. Träden runt oss är ännu gröna men det rör sig nog bara några dagar så faller löven. Med hösten så kommer snart Wermland Opera's stora program Trilogin och den skulle jag så gärna vilja se med maken. Får cykla förbi och kolla vid teaterkassan om det finns biljetter.

Nu skall jag kolla min ugn, då jag hade köttfärs i frysen och köpte billig vitkål blev det massor med kålpudding. Bra mat att frysa in för framtida måltider och gott är det också.

Jag är inte död - det är min dator som avlidit i koffeinchock

Jag har varit valstugekommandora hela den långa  valsäsongen och det har varit mycket intressant, jobbigt och givande. Hur valet gick eller kanske inte gick och vad det blir av den här virriga soppan som nu är vete fåglarna så jag tänker inte ge någon analys från min synvinkel på politiken. Här kommer på en lånad dator drapan om vad som kan hända i och runt en blå valstuga på torget i min stad.

Jag flyttade in en regnig dag och startade omedelbart ett blocköverskridande samarbete med S. Partiet ägde nämligen torgets enda piassavakvast som var guld värd men gärna lånades ut. Första dagen byggde dessutom S sin friggebod på plats och det regnade verkligen "dogs and cats" så jag servade med kaffe från vår stuga. För den gesten fick vi överjordiskt goda bullar som byggnadsombudsmannens fru bakat. Skam att säga hade S godare godis också - mjuk kola doppad i choklad går inte av för hackor.

Till vänster om oss hade Kommunistiska arbetarpartiet hyrt en marknadsbod som de aldrig använde så den brukade jag torka våra blöta mattor i under nätterna. Kommunisterna dök dock upp och intog den gemensamma scenen då och då. Floskler och klyschor haglade över oss med beskrivningar på oss som överklassvin, gödda av bidrag och arbetares svett. Fredrik Reinfeldt liknades vid en rabiessmittad hund och andra trevligheter, man undrade till slut över att de bara iddes hålla på. Sista veckan satte man upp ett partytält och kurade i , strömmen av väljare trampade inte ner dem där de satt och försökte se ilskna ut.

Stugor växte upp runt torget och snart var alla partier representerade i olika byggen även Fy men de hade en rosa husvagn. De lokala partierna SiV (sjukvård i Värmland) och Kvastpartiet var där också.

Så många fantastiska människor jag har pratat med, statsråd dök upp och talade eller hjälpte till med valarbete och mycket gamla vänner och ovänner dök också upp. Jag har delat ut broschyrer, nyckelband eller sadelskydd till cyklar, öst ut kaffe och karameller - och pratat politik och annat. Med valarbetarna i vår stuga tog vi emot massor av skolklasser som skulle ha svar på frågor för sitt arbete om valet. Till slut kunde man på frågorna dra slutsatsen från vilken skola de kom från. Från vanliga väljare kom  frågor ur hela registret - ekonomin, pensioner, skolor, vård och det som berörde deras liv och tankar. Ibland kunde man förklara eller reda saker som missuppfattats. Alla blev kanske inte övertygade om att vi hade rätt åsikter men vi pratade med alla som ville prata med oss. Jag blev bara rädd en gång och då var det en välklädd man som med iskall lugn stämma talade om vad han skulle vilja att jag skulle råka ut för med vår syn på flyktingmottagande. Han röstade säkerligen på Svenskarnas parti utgår jag ifrån efter det samtalet.

Kuriosa frågor fanns det en hel del också - en röst hängde på om en av våra riksdagskandidater möjligen var barnbarn till en prost. Så var fallet och där satt en röst. En liten fin dam ville ha svar på om Reinfeldt var turk? Hon hade noterat att han rakat sitt huvud - troligen för att dölja sitt svarta, vågiga hår som var typiskt för turkar, samt att han hade turkiska ögon. Jag förklarade att det var mer sannolikt att han rakade bort håret helt enkelt för att det såg bättre ut att ta bort allt då han var tunnhårig i övrigt. Hon gick inte att övertyga om att inte vår statsminister är turk utan avslutade med att han var nog adopterad från Turkiet. Var och en blir salig på sin tro sa mormor så man får hoppas att tanten blev nöjd i alla fall.

Något som man ser i valrörelsen är alla de ensamma, de som kommer varje dag sitter två timmar, dricker kaffe och länsar karamellskålen och mal på tomgång med alla som orkar höra på. Jag hade en äldre kvinna som kom två gånger varje dag under EU-valet och krävde uppassning på alla sätt - hon fanns på torget nu också men hon hade fler att sprida sina gracer hos nu. Det är sorgligt när några valstugor skall vara platsen för ensamma att bli sedda på. Det är också sorgligt att man till slut varken kunde känna empati eller sympati för dessa varelser som gick emellan, lade sig i samtal man förde bara för att de var så ensamma.

Idag har jag avslutat min tjänstgöring med att knäskura valstugan, jag fick till och med bort kaffefläcken som bevisade att någon råkat hälla kaffe i min dator. Jag kommer aldrig mer att knäskura ett golv som är obehandlat - aldrig. Mina knän är inte gjorda för det inte heller mina naglar som jag fått så fin fason på.

Nu skall jag lämna tillbaka datorn och ila iväg till kommunfullmäktige (som åhörare). Ni hör snart av er Granntanten - ni blir aldrig av med mig. 

På rymmen!

Mannen i mitt liv fyller 70 år på måndag så nu rymmer vi. En lagom stor resväska, rollator och gåstavar plus en väska med blandat kollijox blir vårt bagage när vi med en fräsch bilatlas kör iväg mot nya äventyr. Några utsorterade spännande saker skall vi beskåda och samla in tankeglitter från att njuta längre fram. Det skall bli underbart att tanka positiv energi och njuta av det som livet ger även om vi inte är på rymmen många dagar.

Surögda Ester har öm omvårdnad av sin ordinarie kattvakt och allt annat i vår värld sköts av vår nya inneboende - han tar ingen plats utan ger oss utrymme för det lilla i vardagen som är så viktigt. Att andäktigt sätta i sig skörden av sockerärter (4 ärtbaljor) i skymningen på altanen eller skörda körsbärstomater i mängd är underbart. Igelkottsspaning eller att kolla bäverns simning är rogivande liksom att se alla spänstfenomen ta ut sig på utomhusgymmet på andra sidan älven med oss som åskådare är precis lagom träningsinsats för oss.

Inneboende går under namnet "De små tingens gud" eller Herr Positiv och han tar över ruljansen med trygg hand. Vi åker i gryningen och vet att när vi kommer hem så sitter säkert vår osynlige vän på altanen med bäver- och igelkottskoll, alla blommor blommar lite extra och ännu fler tomater lyser röda.
Vi hörs om några dagar om inte vi ser något remarkabelt på vår resa som jag måste berätta om - nu börjar vårt äventyr.