Nu har jag äntligen bränt min ofrivilliga offerkofta med min magiska blick och insikt att INGEN skall få mig att må dåligt i min omgivning genom yttre manipulation. Jag förstår inte varför någon skall få undergräva mig genom att lusläsa min blogg eller kolla vilka kontakter jag har på Facebook. Jag är jag och min blogg måste jag trots allt få skriva vad jag vill i och i synnerhet om jag står för det. Tänk att lägga tid på att rota i dessa, man måste vara en aning besatt av något när man gör så eller kanske har man ett så tråkigt livet att man söker något substitut. Undrar om man hittar något intressant i bloggen - i så fall bjuder jag på det för att glädja dessa arma medmänniskor. Jag har aldrig förstått hur man kan gå genom livet som ett offer, visst har vi alla en massa trauman så väl från barndom ,uppväxt och nutid. Grejen är att det som hänt tidigare får man bearbeta för man kan inte leva sitt liv i backspegeln om man skall kunna gå vidare och framåt dessutom. Det är inte så lätt det vet jag men det går och jag tror att man måste vidare även om själen fått en del ärr under tiden, ärr är bevis på läkning.
Om jag är under uppsikt så är den heltäckande nu - jag kollas om mitt liv och leverne på Facebook och i min blogg, och en av kvällstidningarna förkunnade stolt att USA spionerar i min e-mail. Läckert, jag måste vara en VIP-person på alla vis trots att jag inte känner mig smickrad. Jag har känt mig kontrollerad och spionerad på men det gör jag inte längre. Det finns många sätt att flå en katt så jag tänker ignorera dessa personer om de inte börjar om på nytt att använda det jag skrivit som ett vapen mot mig för då anmäler jag dem. Nu struntar jag totalt i det som varit och börjar skriva i bloggen som vanligt.
Sedan sist har jag hängivit mig åt något av det bästa jag vet: HERRAR, MILITÄRORKESTRAR och MANSKÖRER. Hoppsan så fel det kan se ut om man läser vad jag skriver med fel "glasögon", man kan få för sig att jag bara har karlar i huvudet .Så är det dock inte för jag tänker både på Surögda Ester och Skaldjuret Gunvald när jag inte tänker på min man den Luggslitne Riddaren
Herrarna är som alltid de jag kallar mina bröder, det där gänget som kommer på mina patenterade herrmiddagar. De har utökats med ytterligare några nya män - gifta ärbara herrar som gör sin debut vid nästa middag.
Militärorkestrar är underbart att lyssna på men allra bäst trivs jag med Hemvärnets musikkår - trots att de bytt namn till det uridiotiska Försvarsutbildarnas musikkår.
Manskör då? Tja, det går bra med vilken som men närmast mitt hjärta står stadens manskör Mannheim. Herre min je vad det svänger om männen oavsett om de sjunger Sverige eller Magnus Ugglas Prata, prata. Jag blir lyrisk varje gång jag hör körens sonora stämmor. Tur att nationaldagen gör att man får njuta av skön musik i olika utförande.
Om några veckor skall jag till Almedalen, den märkligaste platsen på jorden om man ser på det ur politisk synvinkel. Tänk att få se de stora elefanterna dansa precis som förra året, eventuellt få en kram av Anders Borg och gå på intressanta föredrag sju dagar i veckan. Jag åker som den moderat jag är och kommer att vara fri att skriva och tycka precis vad jag vill utan att behöva höra att jag smutskastar partiet. Det har jag inte en tanke på, men jag tänker träffa en del trevliga människor som jag blev bekant med förra året och även delta i något mingel som jag har biljetter till. Spännande på min äran och fritt då jag inte är där på uppdrag utan bara där som den jag är - en liten tjock moderattant.
Närmast i tiden skall Mannen i mitt liv och jag göra några studentuppvaktningar och sedan blir det som vanligt jobbigt när 19 juni kommer. Det är den dagen som min äldsta dotter Flickan som Skrattar i Vinden blev just det - Flickan som Skrattar i Vinden. Samtidigt är det som alla andra år hennes yngre syster Den Vackra Fru Johanssons födelsedag. Vi lånar en bil och sedan hämtar vi min demente far för att hälsa på mina vackra döttrar. Först åker vi till kyrkogården där den äldste vilar under en stor ek sedan far vi vidare till hennes lillasyster och hennes man och dricker kaffe. På hemvägen konstaterar vi att livet är fantastiskt och att det finns mycket att vara glad över trots saknadstaggen som känns till och från.
Så är det och så blir det och man går vidare mot den framtid man inte vet något om. Framtiden är där, långt där framme.
tisdag 11 juni 2013
söndag 12 maj 2013
RÖRIGT
Jag tycker det är jobbigt att bo i de lättkränktas rike, alla verkar vara eller bli kränkta på alla sätt och vis. "Det är bara en kränkare som känner igen en kränkning" läste jag någonstans och kanske är det så - själva ordet kränkning är för mig ett utnött och betydelselöst ord.
För en tid sedan upptäckte jag att en grupp människor gått igenom min blogg och mina Facebooklänkar - allt för att kunna bevisa att jag borde entledigas från mina uppdrag . Kränkt blev jag absolut inte av deras agerande men lite ledsen och frågande inför att man gjort så istället för att fråga mig om det de undrade över. Ett tag funderade jag på att lägga ner både blogg och min sida på Facebook men nu har jag tänkt om. Jag funderar mer på varför man gör som man gör och nu har man faktiskt gjort mig lite mer betydelsefull än jag egentligen är. Varför skulle man lägga ner möda på mig om jag är betydelselös? Tror att det jag utsatts för har vänts till något som blivit min egen lilla "egoboost". En får tacke, som man säger här.
Har haft herrmiddag igen men det blev inte wokad älg som jag lovat utan hästfilé med gräddstuvade kantareller saltgurka och potatismos. Spenatsoppa med ägghalvor till förrätt och efterrätten bestod av blåbärspaj. Mina rara karlar utökas med någon ny herre var och varannan gång och det är alltid fullträffar som väljs in. Denna gång var det en man som gav lilla mig nästa ett kilo utsökt choklad och bara asken den låg i var en fröjd för ögat. Mannen i mitt liv har fått diabetes så för att skydda honom från frestelser lyckades jag klämma i mig alla godsakerna inom ett dygn.
Det är kul med mina herrar för det har tydligen spritt sig om middagarna och trots att jag handplockar mina gäster har jag fått två intresseanmälningar från män som vill med i klubben. Vi får se hur jag gör med dessa "ansökningar" men det är ingen omöjlighet att de blir inbjudna för de passar fint in i min gästprofil.
På Åke-dagen firade jag min 61-årsdag med lite löst och trevligt folk. Glada goda människor gör alltid livet roligare och roligaste människan var han som varit så trött, grå och sliten för två veckor sedan. Han är den första jag känt som fått en "akut"pacemaker och nu var han en rosig pigg herre som rörde sig hur ledigt som helst. Hans hustru hade tolkat hans trötthet som åldersrelaterad och hade väl inte sett hur dålig han var eftersom man inte ser gradvisa förändringar när man lever tätt intill varandra. Nu var hennes man inte som ny men klart bättre begagnad - härligt att se!
I lördags var jag pseudoberömd några sekunder och det var ett litet barn som trodde sig se min storhet när jag vallade cykeln över stadens torg. Plötsligt hördes en klar röst som förkunnade:"Där är Yohios mamma" samtidigt som den lille gossen pekade på mig. Just nu har jag en piggfrisyr i silvervitt och till det en klarrosa lugg. Jag blev så smickrad då jag kan vara Yohios mormor utan att rodna. Nu är jag inte någon söt popgosses släkting men det var roligt ändå att ett barn kan spåra släktskap bara genom en frisyr och hårfärg som hos både mig och Yohio är falsk.
Nu skall jag vara pappas länk ett tag då mina bröder är på arbete långt hemifrån. Pappa mår bra i sina demensdimmor och verkar riktigt lycklig. Han har inga bekymmer alls och världen hans är vänlig och god. Bäst av allt är hans gode man som verkligen är en god man och får allt i fars omgivning att fungera utan gnissel - alla skulle ha en sådan god man som min pappa har, då vore allt enkelt här i livet.
För en tid sedan upptäckte jag att en grupp människor gått igenom min blogg och mina Facebooklänkar - allt för att kunna bevisa att jag borde entledigas från mina uppdrag . Kränkt blev jag absolut inte av deras agerande men lite ledsen och frågande inför att man gjort så istället för att fråga mig om det de undrade över. Ett tag funderade jag på att lägga ner både blogg och min sida på Facebook men nu har jag tänkt om. Jag funderar mer på varför man gör som man gör och nu har man faktiskt gjort mig lite mer betydelsefull än jag egentligen är. Varför skulle man lägga ner möda på mig om jag är betydelselös? Tror att det jag utsatts för har vänts till något som blivit min egen lilla "egoboost". En får tacke, som man säger här.
Har haft herrmiddag igen men det blev inte wokad älg som jag lovat utan hästfilé med gräddstuvade kantareller saltgurka och potatismos. Spenatsoppa med ägghalvor till förrätt och efterrätten bestod av blåbärspaj. Mina rara karlar utökas med någon ny herre var och varannan gång och det är alltid fullträffar som väljs in. Denna gång var det en man som gav lilla mig nästa ett kilo utsökt choklad och bara asken den låg i var en fröjd för ögat. Mannen i mitt liv har fått diabetes så för att skydda honom från frestelser lyckades jag klämma i mig alla godsakerna inom ett dygn.
Det är kul med mina herrar för det har tydligen spritt sig om middagarna och trots att jag handplockar mina gäster har jag fått två intresseanmälningar från män som vill med i klubben. Vi får se hur jag gör med dessa "ansökningar" men det är ingen omöjlighet att de blir inbjudna för de passar fint in i min gästprofil.
På Åke-dagen firade jag min 61-årsdag med lite löst och trevligt folk. Glada goda människor gör alltid livet roligare och roligaste människan var han som varit så trött, grå och sliten för två veckor sedan. Han är den första jag känt som fått en "akut"pacemaker och nu var han en rosig pigg herre som rörde sig hur ledigt som helst. Hans hustru hade tolkat hans trötthet som åldersrelaterad och hade väl inte sett hur dålig han var eftersom man inte ser gradvisa förändringar när man lever tätt intill varandra. Nu var hennes man inte som ny men klart bättre begagnad - härligt att se!
I lördags var jag pseudoberömd några sekunder och det var ett litet barn som trodde sig se min storhet när jag vallade cykeln över stadens torg. Plötsligt hördes en klar röst som förkunnade:"Där är Yohios mamma" samtidigt som den lille gossen pekade på mig. Just nu har jag en piggfrisyr i silvervitt och till det en klarrosa lugg. Jag blev så smickrad då jag kan vara Yohios mormor utan att rodna. Nu är jag inte någon söt popgosses släkting men det var roligt ändå att ett barn kan spåra släktskap bara genom en frisyr och hårfärg som hos både mig och Yohio är falsk.
Nu skall jag vara pappas länk ett tag då mina bröder är på arbete långt hemifrån. Pappa mår bra i sina demensdimmor och verkar riktigt lycklig. Han har inga bekymmer alls och världen hans är vänlig och god. Bäst av allt är hans gode man som verkligen är en god man och får allt i fars omgivning att fungera utan gnissel - alla skulle ha en sådan god man som min pappa har, då vore allt enkelt här i livet.
fredag 19 april 2013
Jag är den jag är - men aldrig en diagnos
Ibland träffar jag folk som jag för mitt liv inte förstår mig på eller kan tycka om trots att jag verkligen försöker. Förhållandet är säkert likadant för andra när de träffar mig. Ofta kan jag känna en viss empati även om sympatin lyser med sin frånvaro. Det är inte något fint drag hos mig det är jag medveten om , men när man identifierar sig själv med ett tillstånd eller en sjukdom då har jag svårt att klara av det.
För någon månad var jag och mannen i mitt liv på psoriasiskurs som gavs i samarbete mellan Landstinget, hudkliniken, ett studieförbund och Psoriasisförbundet. Det var ett toppenupplägg med engagerade instruktörer och utmärkt kurslitteratur som gjorde kursen till en spännande vecka. Det var en kurs som passade alla med psoriasis oavsett vilken sorts psoriasis man hade. Det är en systemsjukdom som kan utvecklas på olika sätt - i spektrat ryms allt från mjäll i hårbotten till att kroppen täcks med stora skorviga plackområden. Man kan också ha psoriasisartrit och det är som reumatism på psoriasisbasis ungefär, man kan ha en av variant av psoriasis eller flera. Psoriasis kan än så länge inte botas men man kan hålla den i schack med olika behandlingar, det var det som kursen handlade om.
Alla som var där hade psoriasis men vi hade olika uppfattning om vårt förhållande till den sjukdom som vi har och vem vi är med sjukdomen.
Presentationen blev kaotisk då en del i mitt tycke verkade leva blott och bart genom sjukdomen, kanske för den på 70-talet så populära sjukdomsvinsten. En kursdeltagare ville veta av mig hur jag kände mig som psoriastiker? Det blev genast kollisionskänsla när jag förklarade att jag inte var psoriastiker utan jag är S.som har psoriasis.Vi förstod inte varandra ett uns och det blev inte alls bättre när hon sedan berättade sin lidandes historia med tårar i ögonen.
Hon hade haft så ont i åratal och trodde att hon hade reumatism men inga förändringar kunde ses vare sig i prover eller röntgen. Slutligen hade en läkare sagt att det kunde vara psoriasisartrit eftersom hennes symtom inte kunde verifieras med prover och det därför var den enda möjliga sjukdomen han kunde komma på. Hon fick också sjukskrivning då hennes smärtor gjorde arbete omöjligt.Hennes berättelse fortsatte med att hon förklarade att hon hade benprotes, ett påstående jag starkt betvivlade när jag såg henne trippa runt i stövlar med skyhöga klackar - men jag teg om vad jag tyckte. Benprotesen visade sig sedan vara att hon fått en ny höftkula då hennes egen blivit deformerad. Hon hade flyttat till min hemstad för några år sedan och då bröt hennes helvete ut. Första läkaren i hennes nya hemstad förstörde hennes liv sa hon gråtande, och förklarade att han tagit av henne hennes diagnos. Utan diagnos fick hon ingen sjukskrivning och därför inga pengar från Försäkringskassan. Eftersom läkaren inte ansåg att hon hade den sjukdom som hon levt med och av, tvivlade hennes man på henne. Det blev skilsmässa strax efter att hon kastat ut mannen.
Egentligen var kvinnan bland det sorgligaste jag upplevt och jag förstår faktiskt att det måste vara hemskt att ha den upplevelsen att man förlorat allt för att man har fått en dålig läkare. Kvinnan satt hela kursen och skrev ner de olika symtom som vi andra pratade om för de hade hon användning av när hon anmälde FK,läkare och några andra inom en snar framtid. Jag förstod henne inte men jag förstår hur hemskt det måste vara när man känner sig bestulen på sin identitet.
En annan kursdeltagare berättade att han aldrig,aldrig skulle godta att han hade psoriasis för då skulle han ge upp mot sjukdomen. Det lät lite konstigt tyckte jag då han sedan berättade att han varit på Kanarieöarna tre år i rad tre veckor åt gången utan att själv betala ett öre för vistelsen - på ett behandlingshem för psoriasis.
Samma man hade lyckats få bostadsföreningen där han bodde att byta hans björkgolv med hänvisning till hans svåra allergi mot björkpollen!
Det är synd om människorna sa Strindberg (och där kan jag hålla med) men ibland har jag inte orken att förstå allt. Kanske är jag en besserwisser eller något, men mänskligheten är svår att förstå även om jag nog bör räkna in mig själv i den. Jag får fortsätta träna upp min empati det är enda möjligheten.
För någon månad var jag och mannen i mitt liv på psoriasiskurs som gavs i samarbete mellan Landstinget, hudkliniken, ett studieförbund och Psoriasisförbundet. Det var ett toppenupplägg med engagerade instruktörer och utmärkt kurslitteratur som gjorde kursen till en spännande vecka. Det var en kurs som passade alla med psoriasis oavsett vilken sorts psoriasis man hade. Det är en systemsjukdom som kan utvecklas på olika sätt - i spektrat ryms allt från mjäll i hårbotten till att kroppen täcks med stora skorviga plackområden. Man kan också ha psoriasisartrit och det är som reumatism på psoriasisbasis ungefär, man kan ha en av variant av psoriasis eller flera. Psoriasis kan än så länge inte botas men man kan hålla den i schack med olika behandlingar, det var det som kursen handlade om.
Alla som var där hade psoriasis men vi hade olika uppfattning om vårt förhållande till den sjukdom som vi har och vem vi är med sjukdomen.
Presentationen blev kaotisk då en del i mitt tycke verkade leva blott och bart genom sjukdomen, kanske för den på 70-talet så populära sjukdomsvinsten. En kursdeltagare ville veta av mig hur jag kände mig som psoriastiker? Det blev genast kollisionskänsla när jag förklarade att jag inte var psoriastiker utan jag är S.som har psoriasis.Vi förstod inte varandra ett uns och det blev inte alls bättre när hon sedan berättade sin lidandes historia med tårar i ögonen.
Hon hade haft så ont i åratal och trodde att hon hade reumatism men inga förändringar kunde ses vare sig i prover eller röntgen. Slutligen hade en läkare sagt att det kunde vara psoriasisartrit eftersom hennes symtom inte kunde verifieras med prover och det därför var den enda möjliga sjukdomen han kunde komma på. Hon fick också sjukskrivning då hennes smärtor gjorde arbete omöjligt.Hennes berättelse fortsatte med att hon förklarade att hon hade benprotes, ett påstående jag starkt betvivlade när jag såg henne trippa runt i stövlar med skyhöga klackar - men jag teg om vad jag tyckte. Benprotesen visade sig sedan vara att hon fått en ny höftkula då hennes egen blivit deformerad. Hon hade flyttat till min hemstad för några år sedan och då bröt hennes helvete ut. Första läkaren i hennes nya hemstad förstörde hennes liv sa hon gråtande, och förklarade att han tagit av henne hennes diagnos. Utan diagnos fick hon ingen sjukskrivning och därför inga pengar från Försäkringskassan. Eftersom läkaren inte ansåg att hon hade den sjukdom som hon levt med och av, tvivlade hennes man på henne. Det blev skilsmässa strax efter att hon kastat ut mannen.
Egentligen var kvinnan bland det sorgligaste jag upplevt och jag förstår faktiskt att det måste vara hemskt att ha den upplevelsen att man förlorat allt för att man har fått en dålig läkare. Kvinnan satt hela kursen och skrev ner de olika symtom som vi andra pratade om för de hade hon användning av när hon anmälde FK,läkare och några andra inom en snar framtid. Jag förstod henne inte men jag förstår hur hemskt det måste vara när man känner sig bestulen på sin identitet.
En annan kursdeltagare berättade att han aldrig,aldrig skulle godta att han hade psoriasis för då skulle han ge upp mot sjukdomen. Det lät lite konstigt tyckte jag då han sedan berättade att han varit på Kanarieöarna tre år i rad tre veckor åt gången utan att själv betala ett öre för vistelsen - på ett behandlingshem för psoriasis.
Samma man hade lyckats få bostadsföreningen där han bodde att byta hans björkgolv med hänvisning till hans svåra allergi mot björkpollen!
Det är synd om människorna sa Strindberg (och där kan jag hålla med) men ibland har jag inte orken att förstå allt. Kanske är jag en besserwisser eller något, men mänskligheten är svår att förstå även om jag nog bör räkna in mig själv i den. Jag får fortsätta träna upp min empati det är enda möjligheten.
fredag 29 mars 2013
Elegi i Påskens tid
Du hade korpsvart midjelångt hår som låg i stora vågor, en frikostligt leende mun och glittrande bruna ögon. Som yngsta lillasyster till min första kärlek blev du snabbt inkorporerad i min stora bullriga familj och den som arbetade på det mest var min yngsta bror som var född samma år som du. Tillsammans med ett gäng slynglar i tidig tonår tog min bror tag i att göra om dig från stadstjej till en framstående plommonpallare och busfrö i förortens djungel. Du tog din examen i det första kvällen och du var enda flickan som togs upp i gänget som försvann på sina raider mörka höstkvällar på trimmade mopeder med flera passagerare på, för att palla Grev Moltke eller Victoriaplommon. Jag kommer ihåg när rumpan din stack ut ur resterna av dina nya vita jeans - du hade fastnat i Olssons staket när du klättrade över det, men det var bara en lustig episod då.
När du träffade ditt livs kärlek var jag en av de första att få veta. Så du strålade när du beskrev honom. Du jämförde honom med Tjuren Ferdinand när du beskrev honom men inte för att var stor och kraftig utan för hans kärlek till blommor och växter. Att hans far var trädgårdsmästare bidrog säkert till att det var så. Ni köpte hus och sedan fick ni er första son. Det var en pigg krabat som gick tidigt, pratade tidigt och aldrig hade något babyspråk, han artikulerade varje bokstav och läste tidigt.
Efter två år fick ni en son till och han föddes samma natt som jag opererades för ett brustet utomkvedeshavandeskap. Så avundsjuk jag var på dig när vi möttes i gyns korridor - du hade fått en vacker pojke och jag hade blivit av med en äggledare och en äggstock och hade ont i magen. Några månader senare visade det sig att ert fina barn hade både hörselnedsättning och var funktionshindrad och jag som hade varit så avundsjuk över detta barn. Läkarna förklarade att allt berodde på en nyck av naturen inget annat och därför vågade ni skaffa ännu ett barn.
Det var en välsignad tur för den tredje sonen att ni var de föräldrar ni var för det var ingen naturens nyck att andra sonen hade de funktionshinder han hade, det var helt enkelt inte meningen att ni två föräldrar skulle ha skaffat söner tillsammans för ni hade en lite avvikelse på en kromosom som gjorde att era söner löpte stor risk att få grava funktionshinder. Lillen fick nästan alla funktionshinder som tänkas kunde samt en svår epilepsi till det.
Så ni har kämpat och slitit med era pojkar och vilken marktjänst du har gjort under alla dessa år. En klok vän till mig sa en gång att alla föräldrar till barn med funktionshinder borde ha rätt till tio extra år på jorden för att kunna ställa iordning för sina barn när de själva är borta - så rätt hon hade.
Din kropp har tagit mycket stryk under åren som gått, ditt hjärta har varit slitet länge och oftast har du väl inte satt ditt eget välbefinnande i första hand, det blev helt enkelt inte tid eller ork över för det. Dina bensår blev så svåra så man amputerade ditt ena ben för en månad sedan för att försöka klara ditt liv . Du har inte varit kontaktbar sedan dess men man har noterat att du rört på ögonen när man talat med dig. Fyra hjärtstillestånd har man hävt för att din flämtande livslåga skulle få fladdra ett tag till. Nu har du släppt taget Anna-Karin - nu har du fått ro. Finns det en himmel så är du där redan så jag säger bara : Sov Gott Lillsvägerskan - sov gott!
När du träffade ditt livs kärlek var jag en av de första att få veta. Så du strålade när du beskrev honom. Du jämförde honom med Tjuren Ferdinand när du beskrev honom men inte för att var stor och kraftig utan för hans kärlek till blommor och växter. Att hans far var trädgårdsmästare bidrog säkert till att det var så. Ni köpte hus och sedan fick ni er första son. Det var en pigg krabat som gick tidigt, pratade tidigt och aldrig hade något babyspråk, han artikulerade varje bokstav och läste tidigt.
Efter två år fick ni en son till och han föddes samma natt som jag opererades för ett brustet utomkvedeshavandeskap. Så avundsjuk jag var på dig när vi möttes i gyns korridor - du hade fått en vacker pojke och jag hade blivit av med en äggledare och en äggstock och hade ont i magen. Några månader senare visade det sig att ert fina barn hade både hörselnedsättning och var funktionshindrad och jag som hade varit så avundsjuk över detta barn. Läkarna förklarade att allt berodde på en nyck av naturen inget annat och därför vågade ni skaffa ännu ett barn.
Det var en välsignad tur för den tredje sonen att ni var de föräldrar ni var för det var ingen naturens nyck att andra sonen hade de funktionshinder han hade, det var helt enkelt inte meningen att ni två föräldrar skulle ha skaffat söner tillsammans för ni hade en lite avvikelse på en kromosom som gjorde att era söner löpte stor risk att få grava funktionshinder. Lillen fick nästan alla funktionshinder som tänkas kunde samt en svår epilepsi till det.
Så ni har kämpat och slitit med era pojkar och vilken marktjänst du har gjort under alla dessa år. En klok vän till mig sa en gång att alla föräldrar till barn med funktionshinder borde ha rätt till tio extra år på jorden för att kunna ställa iordning för sina barn när de själva är borta - så rätt hon hade.
Din kropp har tagit mycket stryk under åren som gått, ditt hjärta har varit slitet länge och oftast har du väl inte satt ditt eget välbefinnande i första hand, det blev helt enkelt inte tid eller ork över för det. Dina bensår blev så svåra så man amputerade ditt ena ben för en månad sedan för att försöka klara ditt liv . Du har inte varit kontaktbar sedan dess men man har noterat att du rört på ögonen när man talat med dig. Fyra hjärtstillestånd har man hävt för att din flämtande livslåga skulle få fladdra ett tag till. Nu har du släppt taget Anna-Karin - nu har du fått ro. Finns det en himmel så är du där redan så jag säger bara : Sov Gott Lillsvägerskan - sov gott!
söndag 17 mars 2013
Smurfarmén - Moderaternas egna elitsoldater
Ingen som sett på tv eller läst en tidning de senaste dagarna kan ha missat att moderaterna har hållit sitt Sverigemöte i min hemstad. Jag som moderat tänker inte ge en analys av statsministerns bländande tal, eller från finansministerns underbara seminarie heller. Det skulle vara som att be påven betygsätta Bibeln . Alla politiska redaktörer har vägt alla ord och tal många många gånger och där har jag inget att säga eller tillägga i det sammanhanget. Jag tänker berätta om det som sker bredvid och runt om den stora politiska arenan och det är med mina ögon och mitt hjärta som jag beskriver det.
Jag har som vanligt fått en bamsekram av Anders Borg så den tänker jag leva på fram till Almedalsveckan då jag tänker tanka upp med en ny kram. Statsministern hejade vänligt på mig liksom den alltid lika goa Beatrice Ask.Mattanten Anna Maria Corazza Bildt kom som en virvelvind och var så söt när hon och maken pussades i dörröppningen till en seminariesal.Jag har fått en ny idol i moderaterna, en politiker som ser även fotsoldater och kommer ihåg dem trots att vi är många och oftast väldigt anonyma. Vår biståndsminister Gunilla Carlsson kom fram och hejade på mig och tackade för senast och berättade att hon tyckte det var så roligt när vi knackade dörr tillsammans i en kampanj. Det är många dörrar och månader sedan och hon kom ihåg det! Människor behöver bekräftelser för att leva, och att någon bryr sig om det som kanske är små och obetydliga detaljer i det stora sammanhanget fick mig att må otroligt bra. Alla har någon gång känt att det är motlut psykiskt och fysiskt och man kanske även tvivlar på att det man sysslar med är meningsfullt då behöver man ett leende och feedback. Tack Gunilla Carlsson- jag blev så himla glad.
När en så här stor sammankomst skall gå av stapeln krävs massor av folk som ställer upp och jobbar ideellt och väldigt många känner sig kallade för att jobba häcken av sig för sakens skull.Först är det en lång startsträck följd av två hektiska dygn då allt skall klaffa och som avslutning nedpackning, städning och nedtagning av alla affischer och den förpipplade specialtejpen de var uppsatta med.
Alla som arbetade där fick en blå pikétröja, ett halsband med idkort och matkuponger. Så rustade gick alla ut i fält som en vacker smurfarmé för att inta sina positioner oavsett om det gällde att vara seminarievärd,vakta säkerhetsutgångar eller dirigera besökare åt rätt håll. Det är jobbigt och ack så skojigt.
Att vi som har ett endaste litet uppdrag i kommun,landsting eller riksdag skall ställa upp och arbeta är så självklart så det skall inte behövas att nämnas här - det hör till när man är förtroendeval tycker jag. Våra MUFare gjorde ett enormt arbete (närmast dygnetrunttjänst) med garderober och bagageförvaring- mycket kläder och väskor blir det när 2000 människor skall ut och in för seminarier,mat och mingel.Framtiden är ljus för M i Värmland med sådana MUFar.
Vi hade tillgång till gräddan bland elitsoldater också de tillhörde förbandet BE70. Så enorma fast ni troligen aldrig tänkt på dem och inte heller vet vad BE70 står för, det vet jag. BE70 står för Bäst Efter 70! Det är en annan benämning på Moderata Seniorer ett gäng som inte går av för hackor. De fanns på plats före 7.00 på morgonen, var flitigare än C-Mauds flitiga bävrar under hela dagen och försvann en kort stund i kvällningen. De var inte borta någon lång stund utan kom rustade till tänderna för mingelafton.Många av dem klämde en sula till John Pohlmans pianogäng efter buffé och vin eller trådde dansen på mingeldiskot.
De dök upp i gryningen pantergänget, fräscha som nyponrosor och pigga på nya uppgifter den andra dagen av konferensen. Uppgifter delades ut och schemaändringar gjordes där så var nödvändigt. Vid dagens ände så avrustade de hela konferenscentret.
Vilka dagar, så trött jag är och så glad jag är för att vara med i ett sådant team som jag varit del av. Jag nämner ingen vid namn men jag menar verkligen ALLA från de som jobbat i månader med att strukturera upp och få logistik att fungera till fotfolksarmens insatsstyrka.
VI gjorde det och vi var bra!Kanske får vi äran att göra om det hela om något år.Jag menar givetvis att arrangera Sverigemötet när jag pratar om att få göra om och göra ännu bättre - vi ses!
Jag har som vanligt fått en bamsekram av Anders Borg så den tänker jag leva på fram till Almedalsveckan då jag tänker tanka upp med en ny kram. Statsministern hejade vänligt på mig liksom den alltid lika goa Beatrice Ask.Mattanten Anna Maria Corazza Bildt kom som en virvelvind och var så söt när hon och maken pussades i dörröppningen till en seminariesal.Jag har fått en ny idol i moderaterna, en politiker som ser även fotsoldater och kommer ihåg dem trots att vi är många och oftast väldigt anonyma. Vår biståndsminister Gunilla Carlsson kom fram och hejade på mig och tackade för senast och berättade att hon tyckte det var så roligt när vi knackade dörr tillsammans i en kampanj. Det är många dörrar och månader sedan och hon kom ihåg det! Människor behöver bekräftelser för att leva, och att någon bryr sig om det som kanske är små och obetydliga detaljer i det stora sammanhanget fick mig att må otroligt bra. Alla har någon gång känt att det är motlut psykiskt och fysiskt och man kanske även tvivlar på att det man sysslar med är meningsfullt då behöver man ett leende och feedback. Tack Gunilla Carlsson- jag blev så himla glad.
När en så här stor sammankomst skall gå av stapeln krävs massor av folk som ställer upp och jobbar ideellt och väldigt många känner sig kallade för att jobba häcken av sig för sakens skull.Först är det en lång startsträck följd av två hektiska dygn då allt skall klaffa och som avslutning nedpackning, städning och nedtagning av alla affischer och den förpipplade specialtejpen de var uppsatta med.
Alla som arbetade där fick en blå pikétröja, ett halsband med idkort och matkuponger. Så rustade gick alla ut i fält som en vacker smurfarmé för att inta sina positioner oavsett om det gällde att vara seminarievärd,vakta säkerhetsutgångar eller dirigera besökare åt rätt håll. Det är jobbigt och ack så skojigt.
Att vi som har ett endaste litet uppdrag i kommun,landsting eller riksdag skall ställa upp och arbeta är så självklart så det skall inte behövas att nämnas här - det hör till när man är förtroendeval tycker jag. Våra MUFare gjorde ett enormt arbete (närmast dygnetrunttjänst) med garderober och bagageförvaring- mycket kläder och väskor blir det när 2000 människor skall ut och in för seminarier,mat och mingel.Framtiden är ljus för M i Värmland med sådana MUFar.
Vi hade tillgång till gräddan bland elitsoldater också de tillhörde förbandet BE70. Så enorma fast ni troligen aldrig tänkt på dem och inte heller vet vad BE70 står för, det vet jag. BE70 står för Bäst Efter 70! Det är en annan benämning på Moderata Seniorer ett gäng som inte går av för hackor. De fanns på plats före 7.00 på morgonen, var flitigare än C-Mauds flitiga bävrar under hela dagen och försvann en kort stund i kvällningen. De var inte borta någon lång stund utan kom rustade till tänderna för mingelafton.Många av dem klämde en sula till John Pohlmans pianogäng efter buffé och vin eller trådde dansen på mingeldiskot.
De dök upp i gryningen pantergänget, fräscha som nyponrosor och pigga på nya uppgifter den andra dagen av konferensen. Uppgifter delades ut och schemaändringar gjordes där så var nödvändigt. Vid dagens ände så avrustade de hela konferenscentret.
Vilka dagar, så trött jag är och så glad jag är för att vara med i ett sådant team som jag varit del av. Jag nämner ingen vid namn men jag menar verkligen ALLA från de som jobbat i månader med att strukturera upp och få logistik att fungera till fotfolksarmens insatsstyrka.
VI gjorde det och vi var bra!Kanske får vi äran att göra om det hela om något år.Jag menar givetvis att arrangera Sverigemötet när jag pratar om att få göra om och göra ännu bättre - vi ses!
söndag 10 mars 2013
Mina älskade bröder och andra karlar i mitt liv
Jag har varit lyckligt gift tre gånger och den siste lagvigde är mannen i mitt liv - den luggslitne riddaren blir den sista gemålen jag tänker ha. Mina biologiska bröder är två och det är härliga killar , dock har jag ägnat mig åt privat och synnerligen egen "adoption" av nya härliga bröder. Den förste är musiemänniska och en underbar extrabror som följdes av fler och fler. De är mycket olika till utseende, personlighet bakgrund och de kompletterar varandra just för deras olikheter. Det finns särbos,sambos, singlar eller gifta med andra eller med varandra .
Dessa fantastiska män är de som jag bjuder in till mina patenterade herrmiddagar till glädje för mig,mannen i mitt liv och förhoppningsvis mina tjusiga bröder. Senaste tillfället vi hade träff så var det roligare än någonsin.
Först kom äldste brorsan med en stor påse smågodis (som gänget satte i sig i samband med kaffet). Han följdes strax därefter av brodern som valsat runt i sociala medier iförd en märklig Hannibal Lector-mask trots att han är så snäll. Broder från andra sidan bron han som följer mig på kulturfrukostar för att han är så go hade ett tjusigt litet blomarrangemang med sig som gav hopp om vår och glädje.Efter honom kom brodern som dödar drakar med sin vassa penna och skarpa blick, tätt följd av min bror som väcker mig alla vardagsmorgnar för han bor i min klockradio - i verkliga livet ser han inte ut som sin röst men det funkar bra ändå. Av någon anledning hade jag alltid föreställt mig honom som flintskallig men det är han inte. Sist men inte minst dök paret upp som hållit i en vernissage för min favoritkonstnär Joakim Johansson. Den ene kallar jag Lambergets Leonardo da Vinci för han kan allt från att stoppa korv till silversmide när han inte målar små fina akvareller. Hans partner gör inget särskilt utom att hålla kurser i navigering och sjömanskap,segla sin havskryssare,lära folk renovera möbler elller ha jouren på sjöräddningen. Den mannen är alltid på kurs mot något när han inte håller kurser eller tar ut en kurs på sjön.
Maten åts med god aptit och med muntra tillrop och ordvitsar - några bröder är makalösa på ordvitsar och det sprider sig fort i mina kretsar. Att göra slut på en gryta med tre kilo kött, en halv liter grädde , en liter rödvin och många smaskiga andra saker i var ingen konst för bröderna trotsa att hemlagat potatismos och sallad ingick.Färsk fruksalladen till efterrätt försvann i ett nafs och sedan hamnade vi runt kaffebordet.
Ett rum där skratten ringer i luften medan kaffe och avec intas gör mig glad - när stämningen är på topp, alla har skojigt med varandra - då är det gott att leva. Vi hade det trevligt utan att det blev flamsigt, vi pratade och drack whiskey och kaffe och sedan (utan att det blev segt eller för sent) började bröderna troppa av. Alla har bett om att få återkomma vid nästa middag och det får de så klart, men det blir nog några fler bröder då som inte kunde komma nu.
Nu sitter jag här med en massa fina saker jag fått av mina raringar till bröder : en liten flaska örtlikör, en tom godispåse, en vacker blomma,en söt tavla och två böcker. Den ena boken beskrev vådan av att inte ludda av i tvättstugan och den andra är en biografi över Freddie Mercury.
Min kväll med grabbarna slutade lite konstigt för när jag gick till sängs så gjorde jag det med två män - mannen i mitt liv och Freddie Mercury den döde sångaren. Spännande karlar båda två att tillbringa natten med.
Nästa gång lovade jag att bjuda på wokad älg - smaskens blir det.
Här är en låt till er min bröder för jag älskar er alla : www.youtube.com/watch?v=rFGQ5FFI-P4
Dessa fantastiska män är de som jag bjuder in till mina patenterade herrmiddagar till glädje för mig,mannen i mitt liv och förhoppningsvis mina tjusiga bröder. Senaste tillfället vi hade träff så var det roligare än någonsin.
Först kom äldste brorsan med en stor påse smågodis (som gänget satte i sig i samband med kaffet). Han följdes strax därefter av brodern som valsat runt i sociala medier iförd en märklig Hannibal Lector-mask trots att han är så snäll. Broder från andra sidan bron han som följer mig på kulturfrukostar för att han är så go hade ett tjusigt litet blomarrangemang med sig som gav hopp om vår och glädje.Efter honom kom brodern som dödar drakar med sin vassa penna och skarpa blick, tätt följd av min bror som väcker mig alla vardagsmorgnar för han bor i min klockradio - i verkliga livet ser han inte ut som sin röst men det funkar bra ändå. Av någon anledning hade jag alltid föreställt mig honom som flintskallig men det är han inte. Sist men inte minst dök paret upp som hållit i en vernissage för min favoritkonstnär Joakim Johansson. Den ene kallar jag Lambergets Leonardo da Vinci för han kan allt från att stoppa korv till silversmide när han inte målar små fina akvareller. Hans partner gör inget särskilt utom att hålla kurser i navigering och sjömanskap,segla sin havskryssare,lära folk renovera möbler elller ha jouren på sjöräddningen. Den mannen är alltid på kurs mot något när han inte håller kurser eller tar ut en kurs på sjön.
Maten åts med god aptit och med muntra tillrop och ordvitsar - några bröder är makalösa på ordvitsar och det sprider sig fort i mina kretsar. Att göra slut på en gryta med tre kilo kött, en halv liter grädde , en liter rödvin och många smaskiga andra saker i var ingen konst för bröderna trotsa att hemlagat potatismos och sallad ingick.Färsk fruksalladen till efterrätt försvann i ett nafs och sedan hamnade vi runt kaffebordet.
Ett rum där skratten ringer i luften medan kaffe och avec intas gör mig glad - när stämningen är på topp, alla har skojigt med varandra - då är det gott att leva. Vi hade det trevligt utan att det blev flamsigt, vi pratade och drack whiskey och kaffe och sedan (utan att det blev segt eller för sent) började bröderna troppa av. Alla har bett om att få återkomma vid nästa middag och det får de så klart, men det blir nog några fler bröder då som inte kunde komma nu.
Nu sitter jag här med en massa fina saker jag fått av mina raringar till bröder : en liten flaska örtlikör, en tom godispåse, en vacker blomma,en söt tavla och två böcker. Den ena boken beskrev vådan av att inte ludda av i tvättstugan och den andra är en biografi över Freddie Mercury.
Min kväll med grabbarna slutade lite konstigt för när jag gick till sängs så gjorde jag det med två män - mannen i mitt liv och Freddie Mercury den döde sångaren. Spännande karlar båda två att tillbringa natten med.
Nästa gång lovade jag att bjuda på wokad älg - smaskens blir det.
Här är en låt till er min bröder för jag älskar er alla : www.youtube.com/watch?v=rFGQ5FFI-P4
måndag 4 mars 2013
Perfekt kurvtagning!
Det känns som om jag troligen kommer att överleva denna hemska vinter mot alla odds och svår mental uppförsbacke. Min vän skatan ger mig mod och framåtanda när hon idag med stor möda påbörjade utbyggnaden av sitt bo. Tre stora pinnar har hon förstärkt sitt hem med - det som finns i trädet närmast vår altan och hon jobbar hårt vidare med boendets försköning.
En dag när jag upptäckte att jag nog inte är något stort politikerämne eftersom jag inte klarar av att vara en jasägare i alla lägen och har alldeles för mycket egna ideer så skulle jag fira det på mitt eget sätt och det gjorde jag. Jag har nu cirka en centimeter långt hår på huvudet och det är silverfärgat förutom min slänglugg som är karamellrosa. Så klart att jag väcker uppmärksamhet - jag gillar det faktiskt också för nu är jag så extremt trött på vad som passar sig och vad man bör göra. Nu är det så att jag trivs med mitt eget jag och mannen i mitt liv har förstått att jag är som jag är.
En lika tjurskallig person som jag skulle fylla år i helgen hon är numer en mogen tjusig 60-åring, och Jag lovade att vara festfixare för årsgalan med 70 inbjudna till hennes lilla 2:a med kök. En festgeneral skall alltid vara stiligt klädd men efter en djupdykning i garderoben utan att hitta något galant eller frappant fick det bli en tur på stan för att göra eleganta fynd. Fynd gjorde jag på en butik för tonåringar. Ålder är faktiskt något som är inte viktigt mer som en siffra, själv ser jag det som en känsla enbart. En metallicblå kort klänning med urringad rygg blev mitt val, den var en storlek mindre än min kropp men i ett töjbart tyg och för endast 49:-. Ett verkligt fynd var det utan tvekan så jag styrde stegen mot den berömda afffärskedjan med damunderkläder för att korrigera storlekskillnaden mellan klänningen och min kroppshyddan. En bodysharpingunderkjol av märket Slim Line blev valet för det facila priset av 8 gånger vad klänningen kostade.
Födelsedagen för kompisen var jag rustad för redan i gryningen, nyduschad och fin drog jag på mig min Slim Line som skulle hålla in och omforma min yppighet innan klänningen rann ner över kroppen. Jag kände mig snygg när jag stolpade iväg till festiviteterna för att där möta min extrabror som jag lejt in som köksmästare under dagen. Brorsan flinade när jag svassade in och sedan frågade han varför jag hade en livboj under klänningen. Han utvecklade det hela med att kärlekshandtag var det inte i alla fulla fall. I en helfigursspegel på toan såg jag att Staffan hade helt rätt - Slim Line och jag hade inte samma syn på vad formfulländat var. Hålla in , lyfta och omforma var vad plagget skulle göra som fanns närmast min kropp och det var falsk marknadsföring. Min stora tunga men något vissnande barm var utplattade som två stora diskusar som försvann delvis i armhålorna. Runt midjan hade jag en stor tjock frälsarkrans som skulle kunna rädda mig om jag så vägt 200 kilo och hoppat ner i havet vid Titanics undergång. Mina höfter hade helt försvunnit någonstans på vägen - var vet jag inte. Förstår ni inte hur jag såg ut så tänk er planeten Saturnus i blått - klart läge för en depp var det.
Som enda åtgärd i det läget slet jag av mig Slimoutfiten och körde naturellt under den blå klänningen. Så underbart och formfulländat det äntligen blev - jag ser ut som en rund säl och kommer nog att fortsätta med det. Jag är trots allt en formfulländad säl och trivs i min kropp så varför ändra ett vinnande koncept? Kläderna som inköps hädanefter skall klara kurvtagningen på min kropp det vill säga följa den och framhäva den - min kropp skall inte omformas för att passa kläderna.
Jag tänker säga upp det där löjliga SATSkortet jag har när jag ändå är i gång : det är så aptråkigt att träna, jag finner inget nöje i att cykla två mil utan att komma ur fläcken eller att gå lika långt på ett band. Det är sååå modernt att hålla på men nu är det slut på det, jag går minst en halv mil varje dag alldeles gratis, varför skall jag betala för att göra samma sak inne då?
Vi skall börja med att RUT kommer och städar här hemma för det är aptråkigt det med. Tiden som blir över skall jag använda till att utveckla eller avveckla mig men det har jag inte funderat så mycket över än. Kanske börjar jag med karate eller också sätter jag mig och vegeterar - det är inte viktigt alls vad jag gör, det viktiga är att jag inte gör det som jag finner tråkigt.
På lördag är det dags igen, jag har en massa av mina extrabröder här för att de är inbjudna på herrmiddag. Det blir finfint det. Det blir mat efter recept jag fått av en vän på facebook , en vän som är en jäkel på mat.Nu blir det inköpslista som skall checkas av och kolla efter färska kryddor.
Vi hörs och vill någon ha en SLIM JIM använd endast en timme så hör av er, annars var rädd om era kurvor och former.Använd aldrig tortyrredskap för att göra om er - kör naturellt!
En dag när jag upptäckte att jag nog inte är något stort politikerämne eftersom jag inte klarar av att vara en jasägare i alla lägen och har alldeles för mycket egna ideer så skulle jag fira det på mitt eget sätt och det gjorde jag. Jag har nu cirka en centimeter långt hår på huvudet och det är silverfärgat förutom min slänglugg som är karamellrosa. Så klart att jag väcker uppmärksamhet - jag gillar det faktiskt också för nu är jag så extremt trött på vad som passar sig och vad man bör göra. Nu är det så att jag trivs med mitt eget jag och mannen i mitt liv har förstått att jag är som jag är.
En lika tjurskallig person som jag skulle fylla år i helgen hon är numer en mogen tjusig 60-åring, och Jag lovade att vara festfixare för årsgalan med 70 inbjudna till hennes lilla 2:a med kök. En festgeneral skall alltid vara stiligt klädd men efter en djupdykning i garderoben utan att hitta något galant eller frappant fick det bli en tur på stan för att göra eleganta fynd. Fynd gjorde jag på en butik för tonåringar. Ålder är faktiskt något som är inte viktigt mer som en siffra, själv ser jag det som en känsla enbart. En metallicblå kort klänning med urringad rygg blev mitt val, den var en storlek mindre än min kropp men i ett töjbart tyg och för endast 49:-. Ett verkligt fynd var det utan tvekan så jag styrde stegen mot den berömda afffärskedjan med damunderkläder för att korrigera storlekskillnaden mellan klänningen och min kroppshyddan. En bodysharpingunderkjol av märket Slim Line blev valet för det facila priset av 8 gånger vad klänningen kostade.
Födelsedagen för kompisen var jag rustad för redan i gryningen, nyduschad och fin drog jag på mig min Slim Line som skulle hålla in och omforma min yppighet innan klänningen rann ner över kroppen. Jag kände mig snygg när jag stolpade iväg till festiviteterna för att där möta min extrabror som jag lejt in som köksmästare under dagen. Brorsan flinade när jag svassade in och sedan frågade han varför jag hade en livboj under klänningen. Han utvecklade det hela med att kärlekshandtag var det inte i alla fulla fall. I en helfigursspegel på toan såg jag att Staffan hade helt rätt - Slim Line och jag hade inte samma syn på vad formfulländat var. Hålla in , lyfta och omforma var vad plagget skulle göra som fanns närmast min kropp och det var falsk marknadsföring. Min stora tunga men något vissnande barm var utplattade som två stora diskusar som försvann delvis i armhålorna. Runt midjan hade jag en stor tjock frälsarkrans som skulle kunna rädda mig om jag så vägt 200 kilo och hoppat ner i havet vid Titanics undergång. Mina höfter hade helt försvunnit någonstans på vägen - var vet jag inte. Förstår ni inte hur jag såg ut så tänk er planeten Saturnus i blått - klart läge för en depp var det.
Som enda åtgärd i det läget slet jag av mig Slimoutfiten och körde naturellt under den blå klänningen. Så underbart och formfulländat det äntligen blev - jag ser ut som en rund säl och kommer nog att fortsätta med det. Jag är trots allt en formfulländad säl och trivs i min kropp så varför ändra ett vinnande koncept? Kläderna som inköps hädanefter skall klara kurvtagningen på min kropp det vill säga följa den och framhäva den - min kropp skall inte omformas för att passa kläderna.
Jag tänker säga upp det där löjliga SATSkortet jag har när jag ändå är i gång : det är så aptråkigt att träna, jag finner inget nöje i att cykla två mil utan att komma ur fläcken eller att gå lika långt på ett band. Det är sååå modernt att hålla på men nu är det slut på det, jag går minst en halv mil varje dag alldeles gratis, varför skall jag betala för att göra samma sak inne då?
Vi skall börja med att RUT kommer och städar här hemma för det är aptråkigt det med. Tiden som blir över skall jag använda till att utveckla eller avveckla mig men det har jag inte funderat så mycket över än. Kanske börjar jag med karate eller också sätter jag mig och vegeterar - det är inte viktigt alls vad jag gör, det viktiga är att jag inte gör det som jag finner tråkigt.
På lördag är det dags igen, jag har en massa av mina extrabröder här för att de är inbjudna på herrmiddag. Det blir finfint det. Det blir mat efter recept jag fått av en vän på facebook , en vän som är en jäkel på mat.Nu blir det inköpslista som skall checkas av och kolla efter färska kryddor.
Vi hörs och vill någon ha en SLIM JIM använd endast en timme så hör av er, annars var rädd om era kurvor och former.Använd aldrig tortyrredskap för att göra om er - kör naturellt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)