Min kropp är fylld med illande röda psoriasisutslag - faktiskt är stora delar av den täckt av denna irriterande åkomma. Att få områden där huden får fjällande plackområden stör inte ett endaste dugg, men en kliande brinnande kropp kan driva vem som helst till vansinne. De varma specialbad med oljor och salt jag får på hudkliniken dämpar klådan flera timmar och det är jag mycket tacksam för. Svårast är nätterna som om jag inte är sömnlös blir det när jag i sömnen river mig blodig och vaknar av klådan. Jag smörjer mig flera gånger per dygn och får lite tillfällig lindrig just då - hoppet och vetskapen att det blir bättre är det enda som snart håller mig uppe.
Det är viktigt med vad man har på sig och syntetmaterial är inte bra, ren bomull är bäst och dessutom det enda material som man kan tvätta i höga temperaturer. Salvor, krämer och olika liniment gör att tyger förstörs eller i alla fall blir hopplöst solkiga - lakanen är för alltid fläckiga men jag tröstar mig med att det är rena fläckar.
Jag har en hel radda med bhar (heter det så?) i olika utförande och färger - ingen kan jag använda nu då de trasar sönder min hud och förvärrar såren. Syntet blir tätt och absorberar inte svett eller annat och byglar pressar syntettyget hårdare mot huden, fukten stannar och blir en perfekt grogrund för svampangrepp. Nu har jag jagat något för att stoppa min vissnande barm i, något som lyfter den lite grann så den inte ligger hängande mot min bröstkorg och ned mot midjan. Det blir tätt och sårigt med hud mot hud och så kommer den irriterande svampen som ett brev på posten.
Stadens butiker är finkammade efter en bh storlek 95 D eller E i bomull , men icke sa Nicke ingenstans fanns det någon. Flera butiker för inte större storlekar och det är lite märkligt i dessa bröstförstoringarnas tid men att få tag i en bh i naturmaterial trodde jag absolut inte skulle vara svårt. Det var det - mycket svårt och inte ens en gång i sportaffärer kunde jag finna en endaste liten bomullsbh. Sista veckan har jag gått runt med kompresser under brösten för att inte ha hud mot hud och det har inte varit något problem att få dem att ligga kvar. Tunga tuttar håller kompresser på plats men särskilt fräscht har det inte kännts.
Jag mötte idag under min shopping en gammal arbetskamrat som jag klagade min nöd för, hon visste genast besked och gav mig adressen till en butik som jag inte visste fanns i vår del av Världen. Tio minuter senare stod jag med en påse som innehöll en bomullsbh till det facila priset av 179 :- . Plagget är mjukt, behagligt och vitt och jag funderar på varför jag inte köpte en till i svart när jag handlade? Jag var ju beredd att lägga ut 600 till 700 kronor minst för ett enda plagg, så om vädret tillåter köper jag en svart bh i morgon. Även om ingen ser vilka kläder jag har under så är det betydelsefullt för mig att känna mig fräsch under för min egen skull. Nu känns det så bra så jag skulle kunna annonsera om det, även om en mig närstående man inte skulle jubla över det precis.
Om ni i vår vackra stad möter en liten tjock tant som på sin reflexjacka har texten TWILFIT RESTE BYSTEN då har ni mött mig.
lördag 15 december 2012
måndag 10 december 2012
Vilken familj!
Min demente far har lyckats slarva bort sina nya tänder men envisas med att påstå att de är stulna. Ingen kan få honom att inse att det inte finns någon marknad för begagnade tänder och nu måste vi skaffa nya så han kan tugga. För att undvika att ramla i kurvtagningen med sin rullator lämnar han den hemma när han går ut vilket resulterar i att människor hittar honom liggande här och där i snön. Det har gått bra än så länge då vänliga människor hittat honom och följt honom hem.
Pappa har också givit "Senior Dejting "ett nytt ansikte. Den senaste tiden har han lämnat små illa skrivna lappar i brevlådorna hos sina kvinnliga äldre grannar. Budskapet är mycket tydligt och tanterna är både rädda och äcklade av skrivningen: Jag ligger och väntar på dig - jag är naken och dörren är olåst. Kom!
Det går tyvärr inte att förklara för rädda små damer att det är pappas frontallobsdemens som spökar och att han är ofarlig hur obscent han än uttrycker sig. Det är jobbigt för oss alla utom för pappa som inte alls förstår vad vi pratar om.
Jag har begåvats med ett fyrbent skinhead som "barnbarn"som går runt i en bomberjacka och verkligen inte ser klok ut. Den vackra fru Johanssons labradorkille har ett hormonellt fel och mådde mycket dåligt tills man fann den rätta medicinen. Han mår finfint numer men den enda biverkan som kan uppstå, uppstod och han tappade pälsen. Klimatet gör att han fryser så att han numer uppträder i bomberjacka för att inte förfrysa. Det ser inte klokt ut men man fär vara tacksam för att han inte behöver kängor på fötterna till den övriga klädseln.
Mannen i mitt liv har visat sig vara ett praktsvin och det visade han i lördags med besked då vi var på KGB-fest. Förkortningen står för Klubben för Grisfotens Bevarande och den verkar för att få alla att inse hur läckert det är med grisfötter.Man träffas trivs och äter nassetassar och det är roligt och gemytligt på alla sätt. Faktiskt så har det varit det enda skojiga senaste månaden och de timmarna på lördagen var ett underbart andningshål undan de tunga moln som trycker ner oss i vårt stretande med pappa. Att bli grisadlad med nya namn under tavlan med den vackra skyddsgrisen Grisela och sjunga tokiga visor till hennes lov var underbart även om en del nog tycker att det är barnsligt. Upplyftande var det i vilket fall, jag är numer GRISTINA och mannen heter KALLE KNORR. Översteornen har dessutom lovat att utse mig till Lortgris nästa år så då får jag vara med och koka grisfötterna enligt gammalt och hemligt recept. Det är ett hedersuppdrag och mycket ärorikt.
Nu är det sent, den demente Casanovan sover förhoppningsvis liksom min svinaktige man har gjort i någon timme. Själv skall jag också gå till sängs så snart jag rundsmörjt min kropp. Stressen har gjort att min psoriasis blommar som bara den och hela kroppen utom ansiktet är täckt av psoriasisens skorviga utslag. Det kliar så fruktansvärt och jag river sönder mig kapitalt överallt. Nu går jag och får medicinska bad tre gånger i veckan på hudkliniken för att bli bättre och åtminstone dämpa klådan. Cortisonsalvorna dämpar lite granna.
Nu avslutar jag med hopp om god sömn när jag slår mig medvetslös mot min kudde.Sov gott ni där ute i cyberspacen.
Pappa har också givit "Senior Dejting "ett nytt ansikte. Den senaste tiden har han lämnat små illa skrivna lappar i brevlådorna hos sina kvinnliga äldre grannar. Budskapet är mycket tydligt och tanterna är både rädda och äcklade av skrivningen: Jag ligger och väntar på dig - jag är naken och dörren är olåst. Kom!
Det går tyvärr inte att förklara för rädda små damer att det är pappas frontallobsdemens som spökar och att han är ofarlig hur obscent han än uttrycker sig. Det är jobbigt för oss alla utom för pappa som inte alls förstår vad vi pratar om.
Jag har begåvats med ett fyrbent skinhead som "barnbarn"som går runt i en bomberjacka och verkligen inte ser klok ut. Den vackra fru Johanssons labradorkille har ett hormonellt fel och mådde mycket dåligt tills man fann den rätta medicinen. Han mår finfint numer men den enda biverkan som kan uppstå, uppstod och han tappade pälsen. Klimatet gör att han fryser så att han numer uppträder i bomberjacka för att inte förfrysa. Det ser inte klokt ut men man fär vara tacksam för att han inte behöver kängor på fötterna till den övriga klädseln.
Mannen i mitt liv har visat sig vara ett praktsvin och det visade han i lördags med besked då vi var på KGB-fest. Förkortningen står för Klubben för Grisfotens Bevarande och den verkar för att få alla att inse hur läckert det är med grisfötter.Man träffas trivs och äter nassetassar och det är roligt och gemytligt på alla sätt. Faktiskt så har det varit det enda skojiga senaste månaden och de timmarna på lördagen var ett underbart andningshål undan de tunga moln som trycker ner oss i vårt stretande med pappa. Att bli grisadlad med nya namn under tavlan med den vackra skyddsgrisen Grisela och sjunga tokiga visor till hennes lov var underbart även om en del nog tycker att det är barnsligt. Upplyftande var det i vilket fall, jag är numer GRISTINA och mannen heter KALLE KNORR. Översteornen har dessutom lovat att utse mig till Lortgris nästa år så då får jag vara med och koka grisfötterna enligt gammalt och hemligt recept. Det är ett hedersuppdrag och mycket ärorikt.
Nu är det sent, den demente Casanovan sover förhoppningsvis liksom min svinaktige man har gjort i någon timme. Själv skall jag också gå till sängs så snart jag rundsmörjt min kropp. Stressen har gjort att min psoriasis blommar som bara den och hela kroppen utom ansiktet är täckt av psoriasisens skorviga utslag. Det kliar så fruktansvärt och jag river sönder mig kapitalt överallt. Nu går jag och får medicinska bad tre gånger i veckan på hudkliniken för att bli bättre och åtminstone dämpa klådan. Cortisonsalvorna dämpar lite granna.
Nu avslutar jag med hopp om god sömn när jag slår mig medvetslös mot min kudde.Sov gott ni där ute i cyberspacen.
tisdag 13 november 2012
Nu är det jul igen..
På Fars dag bjöd vi in gamle far till julfirande hos oss - han blev otroligt glad och meddelade att han skulle delta. Han och katten Gottfrid kommer på julafton till oss med färdtjänst och båda två lär vara exalterade till max.
Pappa blev mer taggad än vi trodde för dagen efter när jag åkte förbi hos honom var det jul i hans lägenhet. Jullådan var framtagen ur stora garderoben och det var pyntat överallt. Mammas samling med över tvåhundra tomtar står i bokhyllor, på bord och precis överallt där man kan rulla ut lite vadd och göra ett tomtelandskap. Julgranen är klädd och står i köket och den enorma tomten står i hörnet i rummet. Så väl julstjärnan som de elektriska ljusstakarna finns i fönstren och stora adventsstaken står på bordet med nya ljus isatta. Det enda som oroar oss barn är den uppsjö av värmeljus som pappa monterat i tomtar eller placerat ut lite dekorativt i vaddsnö och andra spännande ställen. Den stora braständaren kan han troligen använda som eldkastare och sätta eld på alla värmeljusen samtidigt med vadden och garndtomtarna. Lite oroande är det faktiskt även om pappa försäkrar att han inte är någon pyroman men vi får se till att braständaren förvaras säkert som man gör för små barn. Om julen varar fram till påska så har min dementa pappa en fantastiskt lång jul att se fram emot.Om inte har käre far en del tomtar på loftet som vädras nu.
Nu skall snart handeln tala om för alla korkade konsumenter vilken som blir årets julklapp men jag bryr mig inte för jag vill inte köpa något utsett av någon annan som de flesta får utan att egentligen önskat sig det. Hur många kan riktigt ärligt påstå att de köpt för att ge bort eller använda själv den "otroliga spikmattan som botade allt". Jag tror att de kostade cirka 300kronor, fanns i alla färger och såldes överallt utom på charkuterier. Ett halvt år senare kunde man köpa mattan för 49 kronor och nu finner man möjligen någon på loppis.
Helst vill jag inte fira jul men det säger jag varje år för det är en helg då jag vill äta en skinkmacka, dricka julmust och läsa en riktigt bra bok och vara riktigt osocial. De otäcka bakteriejulborden kan också kvitta.
Nästa vecka skall jag skall jag däremot ha kul för då är det dags igen för en av mina herrmiddagar - 10 handplockade extrabröder(och mannen i mitt liv) skall samlas i vårt hem. Ingen av herrarna vet vad det blir för husmanskost men det är en del av konceptet och oj vad jag ser fram mot detta möte. Jag lovar en trevlig liten information från detta tillfälle efteråt för de av er som är intresserade. Min diskretion kommer dock att göra att det inte blir någon namedropping.
Pappa blev mer taggad än vi trodde för dagen efter när jag åkte förbi hos honom var det jul i hans lägenhet. Jullådan var framtagen ur stora garderoben och det var pyntat överallt. Mammas samling med över tvåhundra tomtar står i bokhyllor, på bord och precis överallt där man kan rulla ut lite vadd och göra ett tomtelandskap. Julgranen är klädd och står i köket och den enorma tomten står i hörnet i rummet. Så väl julstjärnan som de elektriska ljusstakarna finns i fönstren och stora adventsstaken står på bordet med nya ljus isatta. Det enda som oroar oss barn är den uppsjö av värmeljus som pappa monterat i tomtar eller placerat ut lite dekorativt i vaddsnö och andra spännande ställen. Den stora braständaren kan han troligen använda som eldkastare och sätta eld på alla värmeljusen samtidigt med vadden och garndtomtarna. Lite oroande är det faktiskt även om pappa försäkrar att han inte är någon pyroman men vi får se till att braständaren förvaras säkert som man gör för små barn. Om julen varar fram till påska så har min dementa pappa en fantastiskt lång jul att se fram emot.Om inte har käre far en del tomtar på loftet som vädras nu.
Nu skall snart handeln tala om för alla korkade konsumenter vilken som blir årets julklapp men jag bryr mig inte för jag vill inte köpa något utsett av någon annan som de flesta får utan att egentligen önskat sig det. Hur många kan riktigt ärligt påstå att de köpt för att ge bort eller använda själv den "otroliga spikmattan som botade allt". Jag tror att de kostade cirka 300kronor, fanns i alla färger och såldes överallt utom på charkuterier. Ett halvt år senare kunde man köpa mattan för 49 kronor och nu finner man möjligen någon på loppis.
Helst vill jag inte fira jul men det säger jag varje år för det är en helg då jag vill äta en skinkmacka, dricka julmust och läsa en riktigt bra bok och vara riktigt osocial. De otäcka bakteriejulborden kan också kvitta.
Nästa vecka skall jag skall jag däremot ha kul för då är det dags igen för en av mina herrmiddagar - 10 handplockade extrabröder(och mannen i mitt liv) skall samlas i vårt hem. Ingen av herrarna vet vad det blir för husmanskost men det är en del av konceptet och oj vad jag ser fram mot detta möte. Jag lovar en trevlig liten information från detta tillfälle efteråt för de av er som är intresserade. Min diskretion kommer dock att göra att det inte blir någon namedropping.
tisdag 6 november 2012
Jag pratar med dem ofta
Medier och det övernaturliga har blivit så vanliga på TV-tablåerna att det bara är matlagningsprogrammen som slår dem i mångfald. Jag är skeptisk till dessa mumlande människor som står där och "känner" in och ger vaga beskrivningar på någon nu avliden person som är osalig och stör folk genom att spöka för dem.
Jag tror inte på sådant som presenteras i tvn som övernaturligt och något som går att tjäna pengar på för att folk är troskyldiga och vill ha kontakter med någon på andra sidan d v s någon som är död. Visst finns det en liten treåring i släkten som berättade om flickan som ingen annan än hon såg på mitt 60-årsfest och som hälsade genom henne till mig. Flickan hon beskrev och hälsade från var hennes mammas kusin som hon aldrig hört talas om och som dog åtta år innan hon själv föddes. Det var min dotter "Flickan som skrattar i vinden" som valde att hälsa genom lilla Amanda som inte tyckte det var något konstigt med en flicka som bara hon såg på festen.
Min dotter "Den vackra fru Johansson" har viss kontakt med sin döda syster och tycker att det är helt naturligt att både hon och jag har vårt eget lilla kontaktnät med Alexandra även om vi inte hänger ut de band vi har med varandra.Vi hör inte röster eller så men man får små förnimmelser och tröst av det man känner liksom råd.
Min gamla mormor lägger sig i då och då och det är handfasta råd hon levererar samtidigt som jag tycker att hennes dofter svävar mot mig - det luktar vanilj och svett precis som det gjorde när mormor bakade. Mormor dog 1980 hemma hos oss när hon åkt ner från Umeå för att hjälpa till när jag fick min andra dotter. Hon dog i sömnen, gammal men fortfarande behövd, aktiv och fantastiskt älskad - hon gör sig fortfarande behövd och påmind.
Svärmor är en ny bekantskap bland de som jag pratar med även om hon inte heller finns med som oss vanliga levande på jorden. Att hon har tagit kontakt med mig beror absolut inte på min dragningskraft utan det beror enbart att hon är så orolig för sin son. Det gick inte att få henne att inse att mannen i mitt liv var en vuxen 6-barnsfar och inte en liten gosse som skulle daltas med så länge hon var i livet. Nu när hon varit död i flera år är det definitivt lönlöst att få henne att ändra sig när det gäller hennes omsorg om pojken. Man måste ta någon på allvar när man får ett påpekande från en mor om att det är lämpligt att kolla tempen bara för att hennes son varit så trött. Den 68-åriga gossen hade rejäl feber men fick medicin och mår bra nu.
Jag säger att jag" pratar" med dessa kvinnor och det blir ganska ofta och alltid är det de som tar kontakten. Pratar är fel ord för det är ordlöst och ändå förstår jag allt de förmedlar även om jag inte ser dem heller. Det är inte skrämmande på något vis, tvärtom är det bara tryggt och rogivande med min hird av kloka kvinnliga följeslagare. Jag har aldrig hört röster eller haft syner så jag varken vill vara eller är ett medium men de här döda kvinnorna är en del av mitt levande liv som aldrig stör och oroar. Jag är inte på något vis religiös eller tror på övernaturligheter inte alls. Det är är helt naturligt och fantastiskt tryggt. Jag har det beviljat att få ha kvar dessa starka kvinnors väsen runt mig.
Sådan tur jag har.
Jag tror inte på sådant som presenteras i tvn som övernaturligt och något som går att tjäna pengar på för att folk är troskyldiga och vill ha kontakter med någon på andra sidan d v s någon som är död. Visst finns det en liten treåring i släkten som berättade om flickan som ingen annan än hon såg på mitt 60-årsfest och som hälsade genom henne till mig. Flickan hon beskrev och hälsade från var hennes mammas kusin som hon aldrig hört talas om och som dog åtta år innan hon själv föddes. Det var min dotter "Flickan som skrattar i vinden" som valde att hälsa genom lilla Amanda som inte tyckte det var något konstigt med en flicka som bara hon såg på festen.
Min dotter "Den vackra fru Johansson" har viss kontakt med sin döda syster och tycker att det är helt naturligt att både hon och jag har vårt eget lilla kontaktnät med Alexandra även om vi inte hänger ut de band vi har med varandra.Vi hör inte röster eller så men man får små förnimmelser och tröst av det man känner liksom råd.
Min gamla mormor lägger sig i då och då och det är handfasta råd hon levererar samtidigt som jag tycker att hennes dofter svävar mot mig - det luktar vanilj och svett precis som det gjorde när mormor bakade. Mormor dog 1980 hemma hos oss när hon åkt ner från Umeå för att hjälpa till när jag fick min andra dotter. Hon dog i sömnen, gammal men fortfarande behövd, aktiv och fantastiskt älskad - hon gör sig fortfarande behövd och påmind.
Svärmor är en ny bekantskap bland de som jag pratar med även om hon inte heller finns med som oss vanliga levande på jorden. Att hon har tagit kontakt med mig beror absolut inte på min dragningskraft utan det beror enbart att hon är så orolig för sin son. Det gick inte att få henne att inse att mannen i mitt liv var en vuxen 6-barnsfar och inte en liten gosse som skulle daltas med så länge hon var i livet. Nu när hon varit död i flera år är det definitivt lönlöst att få henne att ändra sig när det gäller hennes omsorg om pojken. Man måste ta någon på allvar när man får ett påpekande från en mor om att det är lämpligt att kolla tempen bara för att hennes son varit så trött. Den 68-åriga gossen hade rejäl feber men fick medicin och mår bra nu.
Jag säger att jag" pratar" med dessa kvinnor och det blir ganska ofta och alltid är det de som tar kontakten. Pratar är fel ord för det är ordlöst och ändå förstår jag allt de förmedlar även om jag inte ser dem heller. Det är inte skrämmande på något vis, tvärtom är det bara tryggt och rogivande med min hird av kloka kvinnliga följeslagare. Jag har aldrig hört röster eller haft syner så jag varken vill vara eller är ett medium men de här döda kvinnorna är en del av mitt levande liv som aldrig stör och oroar. Jag är inte på något vis religiös eller tror på övernaturligheter inte alls. Det är är helt naturligt och fantastiskt tryggt. Jag har det beviljat att få ha kvar dessa starka kvinnors väsen runt mig.
Sådan tur jag har.
torsdag 25 oktober 2012
Precis så är det
Jag är som de säger de som vet, en beviljad människa. För mig betyder det att jag inte är ensam även om ensamhetskänslan ofta kan dyka upp upp i mitt bröst. Jag har släkt,vänner och bekanta runt mig som är fantastiska och som bistår mig när det är mörker över nejden eller delar glädjen med mig när livet fylls av sol. I denna stora "familj" finns det några som sticker ut lite extra i mitt tycke för att jag kan nyttja dem helt skamlöst som min själs rollator när livet bara är ändlösa uppförsbackar. De är de de är, för att de är som de är och för de livserfarenheter de har och efter hur de har förvaltat dessa. Kärnan av människorna i gruppen består av mina extrabröder, min syster i anden och min alldeles egna mentor . Alla har kommit in i mitt liv av en gudabenådad tur och jag är tacksam för den lyckan - mycket tacksam.
Igår fick jag en bok av min mentor skriven av Lars Björklund som heter Hur skall jag orka? En bok om att vårda en anhörig. Det blev min nattlektyr och så som jag grät, så som jag snöt mig i lakanet. Så många saker som var mina upplevelser samtidigt som de var andras. Boken var ingen lösning på alla känslor som finns i anhörigvårdargruppen, gav ingen "det finns de som har det värre-känsla" den var som ett ljumt regn på torkad mark. Denna bok bara förklarade precis så här är det,förmedlade en styrka till läsaren (utan religiös klangbotten) och får mig att vingla vidare i livets labyrint,
Min recension på denna lilla stora bok är som ovan: PRECIS SÅ ÄR DET. Läs den om ni vill och kan , man vet tyvärr aldrig när man kan behöva erfarenheten från boken. Vi är få som kommer att slippa vara med om dessa situationer ur någon av alla aspekter så än en gång läs den.
Tack än en gång till min mentor.
Nu skall jag ringa pappa!!
Igår fick jag en bok av min mentor skriven av Lars Björklund som heter Hur skall jag orka? En bok om att vårda en anhörig. Det blev min nattlektyr och så som jag grät, så som jag snöt mig i lakanet. Så många saker som var mina upplevelser samtidigt som de var andras. Boken var ingen lösning på alla känslor som finns i anhörigvårdargruppen, gav ingen "det finns de som har det värre-känsla" den var som ett ljumt regn på torkad mark. Denna bok bara förklarade precis så här är det,förmedlade en styrka till läsaren (utan religiös klangbotten) och får mig att vingla vidare i livets labyrint,
Min recension på denna lilla stora bok är som ovan: PRECIS SÅ ÄR DET. Läs den om ni vill och kan , man vet tyvärr aldrig när man kan behöva erfarenheten från boken. Vi är få som kommer att slippa vara med om dessa situationer ur någon av alla aspekter så än en gång läs den.
Tack än en gång till min mentor.
Nu skall jag ringa pappa!!
fredag 19 oktober 2012
Rena rama sanningen
För några dagar sedan grävde min vännina i min mans byxor och hade sig utan att han protesterade. Igår kväll tog mannen i mitt liv pengarna som fanns hemma och stack sin väg tillsammans med min kompis för nöjeslivet på annan ort.
Allt är så sant det kan vara men nu har jag kört med ordstuket hos "seriösa"grävande journalister på KÄNT I VECKET och den lika vederhäftiga SVENSK GAMTIDNING och det blir genast skandalöst.
Kerstin som min kompis heter är en fena på att sy så hon förbarmade sig över mig som inte kan sy med mina eländes händer så hon sydde in mannen i mitt livs brallor för att de skulle sitta uppe. Han klär inte alls i rynkat liv - det ser bara fånigt ut. Nu sitter de brallorna som de skall igen.
Igår gick jag på kommunfullmäktige men Kerstin och gubben min åkte till grannorten åtta kilometer bort och såg ett skådespel om Mozart av gruppen 123 Schtunk som gavs på Folkets Hus. De hade haft det mycket kul sa maken när han kom.
Båda beskrivningarna av samma händelser är lika sanna men presentationen gör skillnaden.
I morgon skall jag träffa Fredrik Reinfeldt ! Det blir bara han och jag (och 1500 andra), intimt och mysigt är jag säker på att det blir som i alla stora konferenslokaler.
Allt är så sant det kan vara men nu har jag kört med ordstuket hos "seriösa"grävande journalister på KÄNT I VECKET och den lika vederhäftiga SVENSK GAMTIDNING och det blir genast skandalöst.
Kerstin som min kompis heter är en fena på att sy så hon förbarmade sig över mig som inte kan sy med mina eländes händer så hon sydde in mannen i mitt livs brallor för att de skulle sitta uppe. Han klär inte alls i rynkat liv - det ser bara fånigt ut. Nu sitter de brallorna som de skall igen.
Igår gick jag på kommunfullmäktige men Kerstin och gubben min åkte till grannorten åtta kilometer bort och såg ett skådespel om Mozart av gruppen 123 Schtunk som gavs på Folkets Hus. De hade haft det mycket kul sa maken när han kom.
Båda beskrivningarna av samma händelser är lika sanna men presentationen gör skillnaden.
I morgon skall jag träffa Fredrik Reinfeldt ! Det blir bara han och jag (och 1500 andra), intimt och mysigt är jag säker på att det blir som i alla stora konferenslokaler.
tisdag 16 oktober 2012
All inclusive
Vi var på hockey i helgen - jag, mannen i mitt liv och pappa. I god tid till nedsläpp anlände min far till arenan med färdtjänst. Han var hel, ren,glad och sprudlande när han klev ur bilen och greppade sin rullator för att med ivern hos en romersk stridsvagnsförare meja ner sin omgivning på sin väg till våra sittplatser. Vi hade fantastiskt trevligt den kvällen och min pappa refererade hela tiden matchen i mitt öra och det var underhållande att märka att pappa såg nog en annan match än vi, det är säkert demensen som gör att pappa uppfattar saker lite olika mot oss andra. Glad är i vilket fall mina dagars upphov och det är huvudsaken.
Vi har haft en en stor konfrontation med handläggare i pappas hemkommun då (van)vården av honom var förfärlig- smutsig förvirrad och nedkissad gick han runt i samhället för att hemtjänsten inte ville integritetskränka pappa med rena kläder och bad. Nu stundar nya tider och man lovade att det speciella demensteamet skulle ta hand om honom och man skulle ställa honom i kö för särskilt boende om jag ställde upp som god man åt pappsen. Jag och bröderna skall dela på omsorgen om pappa som tidigare men jag står på papperet som ansvarig - tungt att behöva samtidigt skönt att kunna lösa pappas behov av omsorg på det viset. Om det fungerar så får vi besked om när boende är ledigt men har även möjlighet att tacka nej och avvakta en tid.
Jag ringde min far någon dag efter beslutet om Demensteamets insättande och han berättade att han numer har "egen personal" mycket trevlig sådan var det också. Servicen är enorm och allt ingår som pappa sa flera gånger - t ex så masserade man in hans magra kropp med en god kräm som gjorde huden mjuk. Huden blir ännu mjukare om man smörjer och masserar efter en dusch så nu duschar pappa minst två gånger i veckan. Han är mycket nöjd med kroppsvården och att det ligger rena mjuka kläder framme efter behandlingen.
Mitt på dagen hämtas pappa till en liten matsal med dukat bord och matsällskap där han äter med god aptit och i glada vänners lag och det främjar aptiten och humöret. Härom dagen åt min far upp en portion gröna ärtor för att göra personalen glad och det var ett storstilat beslut, pappa hatar alla grönsaker och gröna ärtor är allra värst att få på tallriken. Vi barn bryr oss inte om varför pappa äter nyttigheter vi är bara glada att han äter dem.
Pappa har promenadsällskap också både för ett varv till ICA eller för att få en nypa luft, han har besök av sin personal minst tre gånger per dag och han nattas också av dem. Städning görs varannan vecka men med daglig tillsyn och bortplockning av prylar.Vi ungar har daglig kontakt med pappa och så här bra har han inte mått på hemskt länge, även om vi är mycket medvetna om att pappa hela tiden blir sämre så är vi glada nu.
Här och nu har vi en pigg och glad pappa som trivs med livet så vi njuter med honom och fångar ljuset i hans ögon och röst. Vi fångar dagen där allt ingår och njuter av det som livet ger. Nästa hockeymatch är redan inbokad, en gammal förvirrad man trivs äntligen med sitt och han blir sedd som vår fantastiske far.
Tänk om alla snurriga pappor och mammor kunde få "egen personal" som vår pappa har fått - då vore mycket enklare för alla berörda. Nu sitter jag bara och är egoistisktt glad och nöjd och tänker på pappa som mår bra och det är fantastiskt.
Vi har haft en en stor konfrontation med handläggare i pappas hemkommun då (van)vården av honom var förfärlig- smutsig förvirrad och nedkissad gick han runt i samhället för att hemtjänsten inte ville integritetskränka pappa med rena kläder och bad. Nu stundar nya tider och man lovade att det speciella demensteamet skulle ta hand om honom och man skulle ställa honom i kö för särskilt boende om jag ställde upp som god man åt pappsen. Jag och bröderna skall dela på omsorgen om pappa som tidigare men jag står på papperet som ansvarig - tungt att behöva samtidigt skönt att kunna lösa pappas behov av omsorg på det viset. Om det fungerar så får vi besked om när boende är ledigt men har även möjlighet att tacka nej och avvakta en tid.
Jag ringde min far någon dag efter beslutet om Demensteamets insättande och han berättade att han numer har "egen personal" mycket trevlig sådan var det också. Servicen är enorm och allt ingår som pappa sa flera gånger - t ex så masserade man in hans magra kropp med en god kräm som gjorde huden mjuk. Huden blir ännu mjukare om man smörjer och masserar efter en dusch så nu duschar pappa minst två gånger i veckan. Han är mycket nöjd med kroppsvården och att det ligger rena mjuka kläder framme efter behandlingen.
Mitt på dagen hämtas pappa till en liten matsal med dukat bord och matsällskap där han äter med god aptit och i glada vänners lag och det främjar aptiten och humöret. Härom dagen åt min far upp en portion gröna ärtor för att göra personalen glad och det var ett storstilat beslut, pappa hatar alla grönsaker och gröna ärtor är allra värst att få på tallriken. Vi barn bryr oss inte om varför pappa äter nyttigheter vi är bara glada att han äter dem.
Pappa har promenadsällskap också både för ett varv till ICA eller för att få en nypa luft, han har besök av sin personal minst tre gånger per dag och han nattas också av dem. Städning görs varannan vecka men med daglig tillsyn och bortplockning av prylar.Vi ungar har daglig kontakt med pappa och så här bra har han inte mått på hemskt länge, även om vi är mycket medvetna om att pappa hela tiden blir sämre så är vi glada nu.
Här och nu har vi en pigg och glad pappa som trivs med livet så vi njuter med honom och fångar ljuset i hans ögon och röst. Vi fångar dagen där allt ingår och njuter av det som livet ger. Nästa hockeymatch är redan inbokad, en gammal förvirrad man trivs äntligen med sitt och han blir sedd som vår fantastiske far.
Tänk om alla snurriga pappor och mammor kunde få "egen personal" som vår pappa har fått - då vore mycket enklare för alla berörda. Nu sitter jag bara och är egoistisktt glad och nöjd och tänker på pappa som mår bra och det är fantastiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)