Kanske hade hon bara en dålig dag eller kanske hade hon druckit ur Kränkthetens källa

De sista veckorna har varit extremt jobbiga. Mannen i mitt liv föll och bröt lårbenshalsen på ett barnkalas men med snabb ambulanstransport och en lyckad operation så är det benet ihopsatt. Tyvärr så är min man så kallat multisjuk så han mår inte alls bra.Det gör inte jag heller. Flera komplikationer har tillstött som till exempel blodförgiftning och en eventuell stroke på det. Jag har suttit många många timmar och vakat bredvid honom, tidvis var den kommunikation vi hade att jag pratat med honom och han tryckte min hand då och då. När febern gick ner efter antibiotikabehandling så svarar han verbalt men det är mest rappakalja förutom att han har uppfattat att Mohammed Ali är dö. Han fattar inte var han är och varför utan anser att pratet om benbrott är ondsint skvaller för att inte få komma hem. Jag vet att hur det än är så kommer aldrig Kalle hem mer.

Att pendla mellan Kalles sjukhussäng och min egen säng där jag ändå inte orkat sova med mina oroliga tankar var för mycket men det har jag inte heller orkat ta in - det fick mina vänner påpeka och hjälpa mig med. Tack gode gud(eller något) för det! Jag har lärt mig att för att vara jag och få egentid så måste jag göra saker som är något helt annat än att vara en del av min man.Min första utflykt i min omvärld blev en guidad busstur i vår vackra stad som en av mina "bröder"följde med som min mentala krycka. Det gick bra och jag har nu kunnat släppa det mesta av min oro: Kalle får en fantastisk omvårdnad på den avdelning han ligger trots att sjukvården ständigt dras med både personal och ekonomiska brister. Jag kan inte göra mer än det jag gör för mannen i mitt liv än att vara hos honom några timmar och mata honom med jordgubbar, köpa god dricka och prata med honom om alldagliga och neutrala saker som vad Surögda Ester gjort under dagen.

Under dagarna som varit har jag andats med rara vänner som bjöd på grillat på en altan med en vidunderlig sjöutsikt, åkt båtbuss till Mariebergsskogen där jag en gång för länge sedan satt i Jimi Hendrix knä. En god vän inom sjukvården ( för övrigt gift med en annan "bror") ordnade så jag fick ett litet recept på insomningstabletter så jag kan sova tills jag måste gå upp för jag ska kissa på morgonen. Jag har också suttit på dessa vänners balkong och ätit plockmat medan vi sett på Klarälven och lyssnat på fåglar. Dessutom har jag tittat på ett alldeles nyfött litet vackert barn.En annan vän befriade mig från mitt uppdrag som borglig vigselförrättare - ett hedersuppdrag som jag inte är i stämning för att klara av.

Igår var det Nationaldag med sedvanligt firande i Museiparken , skönsång av manskör och sångare från Wermland Opera , orkester som marscherade och spelade samt välkomnande av våra nya svenska medborgare. En tradition är att alla vi som är med i  kommunfullmäktige oavsett partitillhörighet bjuder på kaffe med muffins till alla besökare medan barnen får glass. Mycket uppskattat och man få träffa massor av trevligt folk så jag beslutade mig för att att gå dit och bidraga med en liten inhopp som servitris - och träffa just folk.

Jag var där i god tid och med en liten namnbricka på bröstet började vi som var där ordna med 6 olika stationer för att dela ut fikat. Vi ställde fram stora kaffedunkar och muffinskorgar för invasionen av törstiga och hungriga kaffegäster som vi skulle bjuda på fika. Vi var tillsagda och det var även annonserat att kaffet skulle börja serveras från klockan 14.00. Drygt en halvtimma innan står två kvinnor och plockar i brödkorgen och vill ha kaffe men jag berättade vänligt att vi inte var färdiga, att vi öppnade klockan två och bad dem vänta en stund. Vilka de var eller vad de var hör inte hit men de pratade med stark brytning när de kastade tillbaka brödet i korgen.

Två minuter senare återkom den ena av kvinnorna och hon talade mycket tydlig svenska då hon skrek åt mig : Varför nekade du att servera mig? Jag svarade att jag nekade ingen något sådant men att vi inte var riktigt färdiga med förberedelserna och att vi skulle starta om en stund. Hon replikerade med att hos den trevliga mannen vid kaffestationen längst bort var det inga problem att få det hon begärde, hon fortsatte sedan fullständigt kokande av vrede med att kalla mig RASIST! innan hon vände på klacken och rusade iväg. Jag blev förstummad och förvirrad av angreppet och kanske är jag väldigt sårbar men det var otäckt och jag blev mycket ledsen av situationen.

 Trots det som hänt tänkte jag att det det var bara en tillfällig svacka hos mig så jag fortsatte med mitt värv för vi fick sätta igång med serveringen på hela linjen då starten redan gått på ett ställe. Det gick bra i flera minuter men sedan så stod en man med flera barn som samtliga grävde i muffinskorgen som jag serverade ur så jag berättade att alla barn fick glass och den fanns runt hörnet medan fikat var för de vuxna. Mannen meddelade då kort att hans barn skulle HA glass och kaka. Jag argumenterade inte utan lät dom få muffins, massor av muffins och så utgick jag från min tjänst.

 För att inte sjunka så lågt så jag började kasta muffins på besökarna sa jag att det var dags att besöka mannen i mitt liv och gick. Sedan tillbringade jag och han några timmar med att se tv på hans rum om firandet av Nationaldagen runt om i Sverige.Hemkommen såg jag firandet på Skansen medan jag lade patiens och begrundade mina tunga tankar om människor och hur jag värderar deras ord. Jag var inte kränkt men mycket ledsen när jag gick och lade mig. Tack och lov satte Dregen lite guldkant på tillvaron när han klev in i min tv på Skansens scen.- han var så fint uppklädd och jag älskar honom.

Idag var jag på Lars Lerins museum och gratulerade honom till utmärkelsen han ska få av vår Kung (jo jag är rojalist) träffade Junior och deras son Rafael samt övervarade Mikael Persbrandts vernissage tillsammans med en miljon andra som det kändes som. Man kan undra hur många som var där för att se konst, de flesta verkade vara där för att se Gunvald Larsson och ta kort på honom för att sedan försvinna ut från museet. Jag gick till min man och diskuterade det pågående OS??

I morgon är en annan dag så nu går jag till sängs och suger fortfarande på den fina komplimang jag fick av en gothkille jag mötte på sjukhuset. Han tittade på mitt rosa hår och sa att jag var den finaste punkpensionär han sett. Det var så sött.

Blues för Roffe

Jag avskyr nekrologer - ni vet sådana där uppsatser som hamnar i tidningen när någon dör. Ingen är så fantastisk som när man dör när det gäller bildning, duktighet och rent socialt så var den avlidne älskad av alla oavsett om omgivningen visste hur osympatisk denne någon var i själva verket. Nu är det viktigt för mig att berätta om min bror som dog för några veckor sedan och partisk är för det är min rättighet som storasyster till Rolf. Han kallade sig Mannen, Myten och den levande Legenden när han skrev sina inlägg på Facebook och det är klart att Granntantens bror var det så nu så får ni vederfaras mina minnen av Legenden Rolf.

När jag var nästan två år föddes min första bror och han föddes mycket för tidigt så min mamma sprang till sjukhuset två gånger om dagen för att lämna mjölk och samtidigt besöka vår far som låg på en medicinavdelning efter att fått starkström genom kroppen. På båda ställen fick hon samma besked : "Det är osäkert om han överlever men vi gör vad vi kan." Både Rolf och pappa kom hem efter flera månader och jag var storasyster till en pojke med stora fötter,stora öronen och stor snopp. Han var en glad unge som som när han började prata gjorde det ständigt och vid alla tillfällen där han var närvarande.

Han var en riktig nyfiken typ som med sina inpass kunde ställa till storbråk. Att dra till skogs med den lilla odågan satt en storasysters krafter på hårda prov, som att vi båda fick skidor med läderbindningar som genast måste provas. Vid den stora klippan i skogen körde han raskt sönder mina nya skidor och retade upp en stor kille (ca10år) med att tala om hur ful och tjock han var - sedan stack han och lämnade mig att få en ordentlig omgång stryk i hans ställe. Då tyckte jag inte om min bror.

 När vi växt några år och Roffe och jag gick på samma skola blev det roliga att ha en bror som man kunde umgås med och gå på disco med för vi kunde plötsligt låna kläder av varandra. Mamma sydde utställda byxor åt oss likadana men i olika färger. Varsin kaftan skapade hon också och det var häftigt att gå på den nyöppnade fritidsgården i de kläderna som visade att man var syskon.Ett problem var att vi tillsammans köpte ett par Tom Jones-skor svarta med liten klack och ett stort guldspänne på plösen. Brorsan hann nästan alltid för mig när skorna skulle användas trots delad vårdnad om dem.

Skoltiden gick fort och Rolf gick verkstadsutbildning medan jag gick gamla realskolan för att komma ut i arbetslivet. Tonåren funkade fint mellan oss förutom Roffes irriterande vana att lägga sig i mina val av pojkvänner. De utsattes för hårda förhör av honom och fanns det minsta tvivel om deras duglighet som pojkvänner så fanns han alltid i vår närhet även när vi tog vår tillflykt till mitt rum. Det går inte att småhångla med en bror som sitter mittemot en eller av en händelse står och glor genom mitt fönster. Brrr vad jag tyckte han var jobbig med sitt häng runt oss och spridande av fantastiska oneliners som inte uppskattades ett dugg.

När brudarna kom in i brorsans liv blev det lättare och jag tyckte det var skönt. När Rolf mötte den lilla nätta Anna-Karin då hade han hittat rätt. Lämpligt nog lyckades hon göra brorsan till far på just Fars Dag och han kom hem till mig för att berätta om den fantastiska gosse som fötts. Brorsan var stolt far och när han och Anna-Karin gifte sig fanns det inga gränser för hans stolthet över världens vackraste fru. Alla kunde ju se att hon var så fin som han sa.

Vi andra syskon bildade också familjer och vi umgicks inte riktigt så ofta och vi fick barn och flyttade runt lite. Rolf och hans fru fick "en prinsessa" som han sa när dottern föddes och babykläderna gick varvet runt en gång till. Brorsan arbetade som svetsare och reparatör samtidigt som han var deltidsbrandman tills han slutade och blev resemontör. Jag tror att han har varit på alla kärnkraftverk i Sverige och även utomlands.

Lika blå som jag är , lika röd var Rolf så vi talade med jämna mellanrum om hur korkad den andra var. Brorsans ilska över saker som var illa i samhället skrev han inlägg om på sin facebooksida, hela tiden med dräpande ordvändningar.

När mamma och pappa blev gamla och skröpliga träffades vi mer i våra omsorger om dem i deras sista tid i livet, sedan gled vi isär igen fast vi visste var vi hade varandra hela tiden. Roffe sa att han inte skulle lägga sig i oss andra fyra syskons liv och leverne för det var vi gamla nog att klara själv. Han levde inte upp till de förhållningsordningarna utan var nyfiken och ville gärna hjälpa till och lägga sig i. Att jag inte äger en  bil upprörde honom mycket och han skulle med sina kontakter ordna fram en bra bil för 6000 kr. Det var rart tänkt men det blev inte så trots att han insisterade på att ordna det utan att jag bett om det.

I Februari sökte min bror läkare för problem med magen och det var cancer som inte gick att operera. Ungefär sex veckor senare var brorsan död. Det gick fort och det var kanske skönt för min bror men jag saknar honom egoistiskt och fullt, något som hans övriga familj säkert gör de med.

Jag saknar Rolfs dräpande repliker, jag saknar hans sätt att vara och då menar jag inte bilen han lovade skaffa. Jag saknar min bror som kunde reta gallfeber på mig, jag vill inte se hålet i syskonringen - åh vad jag saknar min bror!

Det är skönt att du inte behövde lida lång tid och du hade framtidsplaner hela tider som triggade dig. Som sagt jag saknar dig men om jag blundar så kan jag se dig på din altan stående vid grillen med en grilltång i ena näven och en burk Sofiero i den andra.

Hej då Roffe mitt äldsta lillasyskon.

Släng dig i väggen Ernst Kirchsteiger! Jag är gift med en innovativ man med både egen rollator och sekatör!

En av mannen i mitt livs många läkare kallar honom skör eller bräcklig men jag föredrar att kalla honom något maläten och skrabbig. Han är som man kallar multisjuk med sin lungcancer, svårinställd diabetes, en starr som inte kunde opereras och resttillstånd från alla strokes som givit honom balans- och gångsvårigheter. Ett svajigt närminne och en hastigt tilltagande dövhet gör att det kan bli små komplikationer i det dagliga livet men det motarbetar mannen med en stor portion envishet, innovativitet, samt inspel från olika medium som tv. Kunskapsprogram liksom gör-det-själv dito står högt i kurs hos maken.

Tyvärr för oss och vår trädgård så råkade Maken under sitt zappande med fjärrkontrollen en dag för några veckor sedan in ett trädgårdsprogram som genast slog an en sträng hos honom och gjorde honom till vår egen självutnämnde hortonom. Vi bor i markplan med en stor altan och vi hade planterat rosor efter väggen där redan en doftande rosa klängros fanns när vi flyttade in. I solen vid altanen planterade jag vinbärsbuskar och en hallonhäck. Vi har vinbär i frysen och hallonskörden satt vi i oss allt efter som bären mognaden. Tillväxten var god och jag har sett fram mot kommande skördar - men det var då det.

Vi skyller på makens dövhet som gjort att han nog missförstod beskärandets när och hur när vi tittar ut över resterna av Attilas skövlingar (makens framfart med sekatör) i vår grönskande "trädgård". Med modernt formspråk skulle man kunna säga att vi har en minimalistisk trädgård men det är lättare att se det framför sig om man tänker sig att det som gjorts med sekatör är att likna vid amerikansk militär klippning men på buskar. Någon uppstod efter tre dagar men det var inte våra buskar för de är bortom all räddning har jag insett men jag smyckade trädgårdsbordet med stora buketter med prunkande rosor och knoppar som fallit offer i massakern.

Till våren skall jag plantera Ölandstok runt hela uteplatsen även om de inte ger några bär och låsa in sekatören och maken i skilda rum. Jag funderar också på att ta bort eller måla om den blå spaljén som visade sig finnas bakom klätterrosen.


Något i nyhetsflödet som kom för mina ögon härom dagen var att Carola bjudit hem ett tiggarpar på middag och det har nog varit helt normalt för henne och hennes spontana godhet - det skulle jag aldrig göra själv, inte få en tanke om att göra. Hemskt va? Jag ser på det på ett helt annat sätt och är faktiskt orolig bara av att passera tiggarna som finns i vår stad utanför snart sagt varje butik utom begravningsbyrån, men det kanske bara är en tidsfråga innan de finns där. Att en del av dem är aggressiva det kan jag ta men jag tänker på något helt annat som inte kan sägas emot.

Kameliadamen dog vacker och blek i det och troligen även den döende dandyn liksom många av Ivar Lo-Johansson romanfigurer. Man kallade det för lungsot då men det är TBC man talar om. TBC var praktiskt taget utrotat i Sverige under 1980-talet men har tagit ny fart med flyktingströmmarna. Sjukdomen är en sådan sjukdom som skall anmälas till smittskyddsläkaren och sedan skall man medicinera noggrant och länge för att få bukt med sjukdomen. Jag påstår inte att alla tiggare har TBC för det har de inte, inte heller flyktingar som kommer hit. Skillnaden är att flyktingarnas sjukdomar kan skötas via den hälsoundersökning som man får som flykting medan tiggarna inte genomgår någon som helst kontroll.  Afrikanska flyktingar liksom människor från Rumänien, Bulgarien och andra öststaterhar ökat sjukdomsfallen . Fattiga tiggare som sitter och hostar i butiksdörren är jag livrädd för just för att jag vet att de kanske har TBC - men jag vet inte. Det jag vet är att det smittar med utandning och upphostningar och att fattiga tiggare säkerligen inte har råd med vare sig läkare eller daglig noggrann dyr medicinering. Jag kanske skulle klara att få den sjukdomen och sköta medicineringen men jag är inte alls säker på att många som har nedsatt immunförsvar skulle klara av att få TBC. I min närhet finns min man med cancer och tyvärr har jag många bekanta och släktingar som också har olika varianter av cancer. Tänk om någon överför TBC där de sitter utanför butiken eller kastar sig om halsen medan man kör upp en mugg i ansiktet på den presumtive "givaren". Jag blir t o m rädd när någon god människa skickar fram sitt lilla barn för att skänka en slant just för smittspridningens skull. Troligen kommer många att säga att jag stigmatiserar stackars fattiga människor men så länge som jag inte kan få klara besked om att det absolut inte finns en endaste TBC-risk med tiggarna så fortsätter jag vara rädd för mina nära och käras skull.

Flyktingar väller in från krigshärjade områden och från stater där man flyr sin fattigdom för en bättre framtid. Det är förskräckligt och ofattbart fasansfullt. Våra politiker käbblar om hur, var och vem som skall stå för hjälpinsatserna och pratar miljarder hit och dit. Alla skall hjälpa till och ta sitt medborgeliga ansvar har jag förstått så här kommer min insats: Jag kan ta emot en person min egen personliga kvotflykting. Här öppnar jag min dörr och mitt hjärta för en ensamkommande medelålders kvinna (utan TBC). Hon får eget rum och jag blir hennes personliga coach in i Sverige. Om alla som har utrymme gjorde så behöver inte V sitta och gråta över att man tar ut vinster på flyktingar. Stefan Löfven borde klara av många tillfälliga inhysningar i Sagerska palatset för det verkar rymligt och de flesta i SVaMP regeringen kan säkert visa sin goda sida och bli goda föredömen för oss andra obetydliga gräsrötter med att ta mot någon behövande.

Min oro och mina tankar är mina men även min glädje finns där så jag är glad åt er som vill dela mina ord. Jag är extra glad åt att lillsyrran är av samma tjuriga martallsart som jag - på mindre än tre veckor har hon fått tre stora hjärtinfarkter, blivit ballongsprängd, fått stentar insatt och blivit sotad. Hon väntar nu på en pace-maker och är tuff som satan. När hon är färdigrenoverad funderar jag på att bjuda henne på en härlig ny hårfärg - men inte rosa.

Vart hör jag hemma? I vilket fack?

Jag förstår inte riktigt hur det är eller blir här i Världen för samtidigt som vi kämpar för att höra ihop i olika klubbar , föreningar eller partier så måste vi vara noga med att särskilja oss som personer som kan stoppas i egna fack. Som vanlig människa så tycker jag att det blir mer och mer förvirrat att vara jag som individ då man skall kräva separatistiska rum och samtidigt kunna etiketteras med en ordentlig innehållsdeklaration som individ. Svårt att bena ut men jag gör ett försök trots att jag nog inte passar perfekt i någon av de skräddarsydda tvångströjorna som skall innehålla mig själv.

1 Jag är kvinna - vilket innebär att jag varit flicka, kvinna, föderska, mor och mycket annat. Jag har varit gift tre gånger med män och jag har fött barn. Jag lever med en man som jag är mer eller mindre är anhörigvårdare åt.

2 Enligt beskrivningar i olika media är jag en så kallad kulturtant. Jag har utbildning som konstvetare och är engagerad inom olika kulturföreningar. Jag har även andra utbildningar inom andra sfärer.

3 Politiskt engagerad är jag också i moderaterna men måste nog säga att jag är nog mer gammelmoderat än ny sådan. Hur än jag gör så har jag svårt att förlika mig DÖ och i vissa stunder längtar jag efter Gösta Bohmans anda trots att han inte ligger rätt i tiden men vem gör det.
Öppna moderater där är jag också med men mest för att en kamrat inbjöd mig dit. Öppna moderater är för att göra det enkelt för mig och för att jag inte skall missa någon när jag förklarar, ÖM är för alla som inte är hetero - där har man sitt speciella fack. Konstigt jag hörde i samband med Prideveckan att det finns över sjuttio olika benämningar på olika personligheter inom de sexuella preferenserna så jag presenterar ÖM så. Märkligt jag har aldrig behövt sätta dessa märklappar på min omgivning jag försöker se dem som personer men det kanske behövs vad vet jag? Jag tycker om människor för att de är de människor inget annat och de får gärna sticka ut.

4 Feminist är jag inte heller om jag ser på vad det verka stå för, vill nog bli kallad människa istället.

5 Då jag gillar karlar har jag adopterat mig ett gäng bröder som jag tycker om utan andra orsaker än att jag tycker om dem, tycker om att umgås med dem och har ett stort nöje av att vistas i deras sällskap. Jag tänker fortsätta med det så länge de inte motsätter sig det - vad omgivningen tycker och tänker om detta ger jag blanka tusan i. Några systrar har det blivit också men inte alls så många.

6 Samhället och vad som sker eller inte sker med det oroar mig mycket. Ibland så upplever jag en flathet eller en rädsla för att kalla saker vid dess rätta namn. Vi har en regering som liknar ingenting och som i stort sett tillsätter utredningar och kommiteer och inget mer. Det blir inga mer jobb, bostäder och bra skolor av det bara arbete för de som gör utredningarna. Det är inte en gång ställningskrig mellan de olika falangerna i riksdagen för man har fixat en kronisk time-out med DÖ från all vettig verksamhet som kunde styra upp läget i landet - allt detta för att hålla SD utanför. Det gick ju utmärkt - SD växer så det knakar medan alla andra trampar vatten.
Tältläger växer upp överallt där våra EU-migranter finner att de kan övernatta och bara några dagar senare så finns mängder av skräp och avföringshögar runt om lägret. Jag ogillar läget skarpt liksom vår asylpolitik. Hemskt ledsen men vi kan inte vara ett världssamvete för alla och det är väldigt stor skillnad på asylsökarna. Det är lätt att förstå att man flyr från krig och elände för att klara sig och det är självklart att man ska ta emot dessa människor, men alla som kommer hit som rent ekonomiska flyktingar skall inte belasta asylboenden ute i landet.

Usch en så konstig person jag verkar vara och inte går det att stoppa in mig i något fack heller men då får det vara med det. Jag får fortsätta att vara Granntanten för i den skepnaden trivs jag bäst. En liten tjock tant med rosa hår och huvudet för sig. Mitt liv fortsätter som jag - jag älskar en del människor samtidigt som jag tycker direkt illa om andra - men jag måste följa mitt hjärta och min tanke även om det blir ilskna reaktioner runt mig. Att inte vara ärlig inför sig själv är det lägsta man kan komma som människa. Man får ta några smällar här i livet men hellre det än att inte öppna munnen. Något diplomatämne har jag aldrig varit så jag kör vidare som den jag är - Granntanten. Som min kloka mormor sa någon gång :"Man kan inte bli halshuggen mer än en gång".

Nu skall jag ägna mig åt mannen i mitt liv som fyllde 71 år igår, skrabbig är han men en dag i taget men smårenoveringar är det som gäller.

Grattis nu har ni tragglat er igenom ännu en litania från mig - jag älskar er för det.

Gästkockar i Almedalen eller ju fler kockar desto sämre pizza

Ingen reseskildring är komplett om man inte får några tips om lokala lokus att stilla sin hunger på. Här har ni en lista på pizzerior som fanns i  Almedalen men bara för en enda kväll s k one-night-stand
Jag beskriver huvudmeny , gästkocken, smak, konsistens utan inbördes rangordning men vad jag tyckte i det stora hela.

Pizzeria S huvudmeny var "The Blacksmiths' Nightmare".
Beskrivning : Stadig betongplatta med garnering av dogmer, lögner och spridda löf(v)ten. Luktade källare och mättnaden skulle beskrivas som en tung klump i magen. Kvällens kreatör gick under artistnamnet UPPLÄSARSTEFFE och verkade vara en olycklig nybörjare. Ingen dietist inblandad där inte.

Pizzeria C  levererade en fräsch pizza med god sallad. "Annie's Daylight" var välkomponerad på en rejäl botten och samtliga ingredienser var närodlade och spänstiga. En pizza för de som inte vågar prova någon ny smak eftersom de har den här som favorit och vet vad de får. Kvällens kock ALLIANSANNIE kan konsten att mätta de hungriga. Gott!

En ny pizzeria och helt oprövad kock lanserade Pizzeria KD. "Bomber och Granater" var en pizza som skakade liv i ätaren. Tunga och oväntade ingredienser som serverades med rejäl kryddning som kickade igång smaklökarna. Kocken CAPTAIN EBBA HADDOCK gjorde en fantastisk debutmeny med extra järn som tillbehör. Väntar ivrigt på kockens meny nästa år. Fullfjädrad från start.

Pizzeria Fp förvånade mig sin jordnära skapelsen "En Promenad I Folkhemmet". Alldeles vanliga ingredienser som både tilltalade och smakade bra för en gräsrot. Enkelt och närande av en rutinerad kock som vet vad lyssnarna behöver. Bra levererat av 18-MINUTES-JANNE. Meny som fick mig att tänka under matsmältningstiden.

Familjepizzan från SD då? Jo då förutom att man har en helsvensk bagare som tillverkar pizza "Family Svea" så var ingenting oväntat i kompositionen förutom att den för dagen var bakad för våra minsta , den var alltså lättuggad , passerad och garnerad med pure'. Inte så kulinariskt tilltalande för mig som vill ha tuggmotstånd men kanske mättande för de som behöver den. Kocken DADY JIMMIE var bra med de förutsättningar som han hade att arbeta utifrån. Hans pizza kommer dock inte att finnas i min picknickkorg.

Pizzeria Mp borde nog kollat vad de hade i råvarukorgen innan de startade vedugnen. "Elevens Elegi" var mer än ledsam där den tronade på tallriken - fri från alla naturliga tillsatser. Kocken FREE FRIDOLIN hade inte en gång ett grundrecept att arbeta efter och fingertoppskänslan saknades helt. Undvik detta (mat)ställe!

Den tredje kvinnliga bagaren arbetar på Pizzeria M och serverade "Lilla Blå" till hugande och hungrande. Allt fanns med metodiskt pålagt och i fyrkantig form - det var i stort sett det enda och som stack ut. Mättande av en teoretiskt välutbildad kock men där hade jag förväntat mig något mer. Kanske en rykande kopp stark kaffe hade höjt det hela.

Slutspurt med Pizzeria V lämnade mig hungrig och törstig beroende på att mina anspråk var små från början. "Ljumma Vindar"är inte pizzan för mig hur många gånger som JUBLAR-JONAS än försökte sälja in den till mig.

Nästa år i Almedalen lanserar jag en Pizzeria GRANNTANTEN som levererar hela veckan - samma grandiosa pizza hela veckan "Extra Allt Men Icke Riktigt PK". Välkomna då! Granntanten levererar!

Jag delar gärna rum med dig Jan Björklund nästa år i Almedalen

Nu har jag landat i verkligheten, pussat både Mannen i mitt liv och katten Surögda Ester. Tvättmaskinen går för fullt liksom åskan men jag har hunnit glo på "pläjen" i tvn så jag såg och hörde Jan Björklunds tal i Almedalen.

Av alla predikningar, uppläsningar och tal så var det här TALET. Björklund är en god talare och har alltid varit oavsett innehåll i talet och det här var fint. Den här mannen levererade på ett avslappnat men engagerat sätt. Alla partier har sina hjärtefrågor, liksom jag och andra väljare fast vi inte alltid vet om det - Björklund triggade intresset för sina (även om åhörarna var få denna sista talardag) men han pratade fint inför denna skara.

Alla andra har bjudit i till en mental helikoptertur där de har sett vad som varit VIKTIGT för oss utan att bjuda in oss vanliga dödliga till trippen , vi har fått några "jämmerocheländeskonfekt" t ex. av smaken "Lena kan inte köpa mjölk till sina barn utom på söndag - den är för dyr". Det är allt vi får om inte det serveras jonglering med många miljarder i luften eller snabbkurs i luftslottsbyggande. Björklund klev inte in i helikoptern en gång för han tog oss på en promenad, gräsrötter bland gräsrötter där vi fick möta gamla mamma och valfriheten. Han ingav förtroende med det han sa, ingen uppenbar lögn av vilken färg det månde vara kunde jag upptäcka.

Snyggt utfört tal Janne ! Den rosa tröjan var attans snygg på dina axlar och ger dig extrapoäng i mitt system.

De som undrar över rubriken ska jag berätta om varför jag tror att Jan Björklund skulle kunna vara min rumskompis - under fyra almedalsår har jag haft två sambos. Det har varit min kompis Henrik och så Anybody, personer jag litar obetingat på, som ser mina brister och nördigheter och ändå står ut, till och med gillar mig trots det och vi har roligt ihop. Båda två har sett mina mörka rum och finns kvar. Jag tror att Jan Björklund passar in efter det jag tog in, kanske har han redan tea klart när jag vaknar.

Drömmar, tokigheter ja ren galenskap blandat med skär realism, givetvis också glädje bygger våra liv och jag vill tacka alla ni som följer  mig och mina bravader i min värld för ni har gjort mig till en av de femtio främsta av 12600 registrerade bloggare inom politiska bloggar. Varje gång någon av er tittar in på min blogg registreras det som ett besök - TACK snälla ni för det ! Fortsätt gärna följa mig om ni tycker om det jag skriver. Det här är min syn på livets olika aspekter här och nu.

Ljumma vänstervindar i Almedalen

När min tvättpåse svämmar över och det endast finns ett par rena trosor kvar i resväskan då ska man resa hem. Det här har varit en lugn dag när man nästan har påbörjat sin Almedalendetox på plats genom att ströva i ett Visby där nästan alla tält är borta och seminarierna är lika sällsynta som oskulder på en bordell. Tror att det fanns några som behandlade genusperspektivet inom tågtransporter men jag var varken inspirerad av det eller hade den intellektuella kapaciteten för att tillgodogöra mig budskapet. Vi (jag och min Almedalssambo) har tittat på båtarna som fanns kvar i hamnen, ätit en överdos god glass efter att ha intagit Borgarbiff med tillsatta blåbär från Casserolls Foodtruck. Gott råd från min facebookvän Kryddan Peterson. Vi kunde även tagit rödgrön röra men det var för magstark.

Botaniska Trädgården i norra delen av Visby hade många underliga träd men jag vägrade att fotograferas framför det märkliga trädet Apskräck för det kan föda fel associationer. Många fina kyrkoruiner besöktes också under dagen, så märkligt att murarna ännu står kvar efter 800 år. Jag har sagt Hej Då till Teliafolket och lovat återkomma nästa år , sedan en snabb koll hur andmamman i blomkrukan på Donners plats mådde. Hon var lugn och fin där hon låg och ruvade.

Tyvärr missade vi att V hade allsång på stranden med tal av Jonas Sjöstedt men det är smällar man får ta här i livet. Det hela jämnade ändå ut sig vid Jonas tal (vilket lördagsnöje en kväll på Gotland) det hela inleddes med en trubadur som sjöng på arabiska och det enda ord jag kunde härleda var Allah. Kanske det var en förbön för Jonas vad vet jag?

Jonas tal då? Det var det ljummaste jag upplevt från hans sida men han jonglerade frisk sina visioner och drömmar. Han pratade om staten och kapitalet som vanligt med damen stående snett bakom mig taktfullt dunkade takten med sina Ship to Gaza -insamlingsbössor. Jonas ljög en skvätt också när han berättade att man lyckats få till det med glasögonbidrag till barn - något som ingen tidigare haft. Kvalificerat skitsnack! Mina ungar fick det på 80-talet och jag tror det var Landstinget som stod för det. Ett annat ord som flitigt användes var barnfattigdom, jag förstår mycket väl vad han ville förmedla men i det här fallet är det faktiskt så att föräldrarna är fattiga. Jag får helt fel vibbar av det ordet så för mig är barnfattigdom = någon som har mindre än fyra egna barn

Det var ett ljumt tal i en Almedalspark som i luften var flera grader varmare. Applåder fick han av de tappra men redan frälsta som härdade ut i lördagskvällen.

Ledsen Jan Björklund, imorgon får du tala utan mitt stöd för då reser jag hem. Får kolla dig på TV-playen hemma så du kan få betyg du också.

Hej då Almedalen vi ses nästa år.

Ingenting att DÖ för Anna

Ibland är det svårt att vara människa det vittnade  även Strindberg om, men det kan även vara svårt att vara en moderat och Granntant. Mycket beror det nog på ens egna ställda förväntningar och då blir man lätt lite besviken. Jag sökte väntade mig lite mer "rockstarframförande" utan att jämföra med någon annan och fick en genomgång av årsrapporten av huvudrevisorn istället. Jag vill bli upphånglad och tänd - men det levererades inget sådant.

Anna Kinberg Batra formulerade sig väl, och inga fel fanns i det hon sade. Greklandskrisen levererades och sedan gick hon in på huvudspåret om FÖRSTA JOBBET och vad det innebär för individen, landet och ekonomin på alla plan. Hon berättade även om sitt första jobb som grillbiträde. Allt var snyggt och hygieniskt förpackat då jag ville ha något annat typ raw food.

Det är kanske ingen nackdel att vara Anna för det, för det finns andra med samma utstrålning som kommer långt på sitt sätt att vara, se på Angela Merkel. Anna skall dock ha en extra stjärna för den vackra blå klänningen som gav en elegans. Vill ha skräddarens adress.

Sammanfattningsvis så travesterar jag fritt från Runebergs dikt om Lotta Svärd sista strof - "något tåldes hon att skratta åt (jobbagenda till jobbig agenda) men även att hedras ändå.

Almedalsveckan lider mot sitt slut och många organisationer och utställare packade ihop redan torsdagskväll. Nu går jag ut i det gamla Visby och besöker Gotlands museum, skall titta på madoonor bland annat den vackra Viklaumadonnan.

Längtar hem till mannen i mitt liv och katten men först skall jag genomlida Jonas Sjöstedts förhoppningsvis bombastiska tal som lördagsunderhållning.

Er Granntante i vimlet i Visby och andra platser. Jag leverera alltid något med extra allt utan några kostnader för er!

Och på femte dagen stod han upp och lät oss skåda ljuset - det kom från vänster och var grönt

Dagens högmässa inleddes med en poetisk betraktelse om att som kvinna önska sig skägg, en djärv och ovanlig ingångspsalm.

Så stod han äntligen i predikstolen Pastor G Fridolin för att sprida sin förkunnelse  - Kaplanen Kaplan var förhindrad att tjänstgöra då han sökte sin stjärna i öster. Dagens text var från Predikaren och tolkades med sonor stämma utan tonartshöjningar. Mässhaken var utbytt mot enkel gul slips för att inte åhörarna skulle missledas att betrakta prakten utan bara höra psalmistens ord.

Predikanten ledde oss skickligt från vårt nuvarande hemvist Landet Lagom till Paradiset Sverige som vi en gång kommer att få skåda. Han talade om vad vi SKOLA göra för att nå detta paradis och vi SKOLA göra mycket. För att få goda lärjungar så skall profeter utbildas och givas stora belöningar samt SKOLAs till goda förkunnare. Alla lärjungar skall få möjlighet att lära sig harpospel i den kommunala musikskolan då diakon Romson tyvärr råkat trampa i alla andra klaver.

Till Paradiset Sverige skall alla portar göras vida och höga så alla skall kunna komma in och mötas av jublande och välkomnande skaror.

Jag ger detta tal en ddtdödad geting för det var det absolut tråkigaste jag hört på år och dag. Det kan kanske bero på att jag inte är en av de frälsta men som en god människa önskar jag så väl kaplan, predikant och diakonen ett gott tillfrisknande.

För tjänstgöring i Almedalen bör man ha akutväska med sig. Den skall innehålla comped skavsårsplåster, cerat, vattenflaska och några rena plastpåsar för bjudmat. Basutrustning helt enkelt - ett par väl ingångna skor förutsätter jag att alla förstår att man behöver plus ett nyfiket sinne och glatt humör. Man får uppleva så mycket roligt då.

En helt underbar dag då jag minglat friskt och träffat roliga människor på många mötesplatser och oväntade ställen. Ms ekonomiska talesperson Ulf Kristersson inger förtroende och informerade bra vid ett ekonomiskt seminarium, den tuffe Hanif Bali sökte kraft från ovan vid Telias laddstation och den underbara kvinnan som tidigare stod för Almegas bloggplats H12 berättade att hon fått nytt arbete på kommerskollegiet - bra folk på rätt plats. Jag var tvungen att fotografera en annan bra arbetare som heter Janne och han var en av de som såg till att toaletterna städades och hölls fräscha. Synd att man inte ser dessa arbetare mer och oftare på andra platser i vårt Sverige.

Dagens clou var trots allt jag såg och hörde mitt after noon tea med alla tillbehör medan jag åhörde Johan Hakelius anglofila tankar.
God natt världen and let the Force be with you/Granntanten

Sverigedemokraternas afton i Almedalen och min dag i den samma

Jag var spänd och nyfiken på dagens talare i Almedalen som var Jimmie Åkesson så jag ordnade sittplats för första gången i mitt Almedalsliv. Efter gårdagens tal av Ebba Busch Thor förstod jag att Åkessons talskrivare förmodligen hade arbetat febrilt för att kunna matcha hennes tal. Man överglänste inte Ebba men jag tycker nog att han höll ett bra tal utifrån sina premisser. Åkessons retorik blir bättre och bättre och hans aggressiva uttalanden var mer nedtonade och mer välformulerade. Små skojigheter kryddade även talet.

Efter det obligatoriska tugget om vår invandringspolitik så pratade han om terrorister och i synnerhet om IS. Missminner jag mig inte så lånade han ett citat från Palme då han sa något som låt som : "Dessa förbannade mördare" - snyggt lånat och återanvänt!

Plötsligt så stod FAMILJEFADERN Jimmie framför oss och bjöd på små bitar ur sitt eget liv med sambo och son. Han berättade om vaknätter blöjbyten och leenden som överskuggade alla besvär. Det gick hem hos publiken som verkade öppen och glad trots ett överskott av poliser som övervakade evenemanget. För bara några år sedan bestod publiken av hårda gossar i dressmankostymer, nu var alla åldrar representerade för det var en hel del barnfamiljer där. Öppenhet med vilket parti man tillhörde var stor så både klänningar och t-shirtar var dekorerad med SDs logga och blomma. Mina egna fördomar fick sig en näsknäpp när en "uppenbarligen färgad" man stegade förbi mig iklädd en t-shirt med blomma och allt ivrigt pratande med en annan SD-anhängare.

Resten av talet handlade om barnen från fosterstadiet och vidare.Partiet ville avsätta en "barnmiljard för att värna barnets rätt på alla vis. Bättre neonatalvård, fler barnmorskor och sedan bra förskolor där personalen inte som nu är alldeles utarbetade och sjuka. Det var mycket om barnen och vikten av värna barnens uppväxt samt barnens familjer. Uppdelningen av  på föräldrapenningen var helt familjens ensak (något jag tycker också). Allt gick hem hos publiken utan att någon extas utbröt. Talet avslutades med att Åkesson lovade att SD kommer att bli Sveriges främsta parti - då jublades det ordentligt.

Utan att dela partiets ideologi måste jag säga : Snyggt arbetat och ett välformulerat tal! Ni jobbar bra på att tvätta bort ert dåliga rykte och bli rumsrena.

Granntantens dag i Almedalen:

Sovmorgon ända till klockan 9.
Efter en lätt sanering av min lekamen en storståtlig frukost på kaffe och sparade gratiswraps (det är det samma som för hette tunnbrödsrulle).
Rask promenad mot Cirkus Almedalen med stopp för att köpa en tunn sjal att täcka min solkremerade nacke med - sitt aldrig ute i solen och försök blogga i telefonen!
Date med facebookvännen Fredrik.
Teliakaffe för att få upp ångan
Seminarium om bilens plats i staden och om el- o hybridbilar.Goda smoothies, loka och kycklingwraps. En stor skål med räksallad medtogs för att bli lunch.
Nordea kaffe och chokladboll såg till att blodsockret höll sig på en fin nivå.
Passerade raskt Gudrun Schyman och Förfärligt Intiativ
SvD bjöd på mingel där man kunde prata öga mot öga med journalisterna där.Träffade Edward Blom som med van hand gjorde iordning en flaska mat till sin söta son på sex veckor medan hustrun väntade med honom i famnen.
På Campus Gotland pratades det om ett spännande projekt - bygg en ny Göta kanal från Göteborg till Vänern. Bra inslag i infrastrukturdebatten av engagerad panel. En sådan satsning kan göra att man undviker jordskred, översvämningar, men får ett ökat fartygsfraktande till/från olika vänerhamnar. Mindre belastning på vägar och järnväg samt mindre utsläpp. Efter ett inspel från en örebroare i publiken så kunde man se en utvidgning av det hela till en Svea kanal med en koppling vidare mellan Vänern och Mälaren. Spännande ideer som kan ge hur många nya arbeten som helst och särskilt om man handgräver kanalen som på den gamla goda tiden.
Åter till Telia för tankning av kaffe.
Letade upp en parkbänk för att höra Jimmie Åkessons tal, åhörde talet för att senare recensera det.
Promenad förbi alla uteserveringar där bland annat Hasse Aaro satt, och sedan åt jag och Fredrik lite glass. Aro kom gående förbi oss och troligen följde han ett nytt spännande spår eller annars var det fel på hans skor för gången var något rullande.
Bloggtime!

I morgon blir det rivstart med frukostseminarium hos Nordea med Fredrik igen medan min almedalssambo Henrik får sin skönhetssömn.

Mitt politiska liv är i sanning inspirerande - eller hur?

The Iron Maiden levererade verkligen!

Ligger på sängen i mitt boende i ett gårdshus och skall skriva om talet som KDs Ebba levererade ikväll i Almedalen. Plötsligt börjar en hemsnickrad trubadur sjunga med gitarrackompanjemang om "raw whisky" med sprucken stämma i trädgården bredvid - och det fick igång många kopplingar i min arma skalle. Ebba Busch Thor levererade "raw whisky" till ett folk som i bästa fall får ett glas lättmjölk serverat. Jag fick tankar om att jag såg en ny statsminister-justitieminister-försvarsminister allt i ett och en ung reinkarnation av Margaret Thatcher.

Efter att ha sett Slugger-Steffe köra sina trötta svingar (med instruktionsboken fäst i en selfiepinne) så såg jag här en säker politisk boxare äntra ringen. Publiken kunde se hur hon säkert matade in hårda fina upper-cuts och perfekta slag rakt in i politikens solar plexus för att avsluta med en klockren höger. Inga svingar och trötta jabbar där inte. Fotarbetet var också fint till skillnad mot Löfvens fötter i cementskor. Jag häpnar över denna Iron Maiden och ni får förstå att jag inte menar det gamla hårdrockbandet utan Ebba Busch Thor, epitet the Iron Lady är för evigt Margaret Thatchers eget så det får inte Ebba. Att jag pratar boxningstermer beror på att jag faktiskt har ett förflutet som poängdomare i just boxning.

Det kommer att bli svårt för övriga partiledare att komma upp i Ebbas nivå när det gäller Almedalstal oavsett partifärg när den här kvinnan slagit till med ett knock-outstal av den här kalibern.Splendido!!

Vad har jag gjort mer då? Jag har lyssnat på några seminarier av jasåkaliber, ätit gratismat och hejat fram Anna Maria Corazza Bildt i en matduell mot Eskil Erlandsson. Anna Maria vann med sin matjesill med pesto mot Eskils traditionella sill på knäckebröd. Sedan har jag sett både "lejonkungen" Leijonborg och Maud Olofsson och båda såg ut att må bra. Jag har intervjuats av IOGT-NTO om vad jag tycker om alkoholpolitiken -där tyckte jag en hel del. Jag har fixat en date med en facebookvän som heter Fredrik Lidby och det blir intressant, skall försöka bjuda honom på gratisfika på Telia. Kan inte sägas för många gånger att deras färskbryggda kaffe på nymalda bönor är fantastiskt.

Var på Hjärna Hjärta Cash mingel och åt tårta och träffade skaparen av detta, han heter Amir Sajadi en innovatör, entreprenör och sällsynt trevlig man som jag känner från min tid i studentkåren (det skiljer säker 30 år mellan oss men jag startade mina studier som 50+). Glöm aldrig hans namn för den mannen kommer att låta talas om sig!

I morgon är en annan dag och då skall jag se Jimmie Åkesson på scenen igen. Mer om det från er Granntant på nätet kommer i morgon.

Jag tror att Stefan Löfven är en fågel - den mytomanska dronten är hans namn

Statsministerns partiledartal i Almedalen var inte mycket att hänga i julgranen. Mycket av det min mormor kallade "lova runt och hålla tunt" fanns i konceptet som hans talskrivare använde. Många saker lovades som skulle göra livet lättare för populasen i Sverige. Sedan berättade han om flickan med svavelstickorna (oops) menade förstås: flickan med läxan. H C Andersens flicka frös ihjäl i en snödriva medan Löfvens flicka klarade sin läxa med hjälp av en snäll granne, "same shit but different". Att jag kallar statsministern för mytomansk är för att han bara berättar sagor, ljuger och aldrig håller sina löften. Dronten var en utdöd  fågel som inte kunde flyga dessutom var den rätt tunggumpad och utrotades lätt för det. Löfvens tal lyfte inte heller ikväll och förklaringen till det är säkert för att han inte är någon talare. Stämningen var inte vidare rolig runt scenen så jag tog mitt pick och pack och drog så snart jag kunde, Enda mysfaktorn under talet var Thorwaldsson som satt och sken på en främre bänkrad, sådan var dock inte Ylva Johansson där fanns inga mysfaktorer alls.

Vad har jag mer gjort idag?
En ordentlig frukost vid ett seminarium om kärnkraft blev en bra start på dagen. Därefter följde ett om radikalisering och terrorism som kunde varit intressantare om vi inte levde i landet lagom där naiviteten lyser igenom i många aspekter och invånarna inte klarar av att oroas - därför så blir de oroliga. Mona Sahlin lyckades dessutom röra ihop nazism med religionsfrihet på ett förvånande sätt.
Dagens sista sit-in var hos SKL och handlade om framtidens infrastruktur och vem som skulle betala för den.

Nu skall jag vederkvicka er med lite skvaller om sådant jag hört på mina strövtåg.
Björn Rosengren har haft problem med prostatan! Den var fyra gånger så stor som en normal prostata och det är sant för han sa det själv till någon annan gentleman medan vi köade för insläpp till Spegelsalen på Wisby Hotell.
Johan Hakelius som är min favoritkrönikör är den enda man jag känner som klär i babyblå smalspårig manchesterkavaj och heteronormativ hund och han är utomordentligt trevlig att prata med. Jag har tagit ett kort på honom att ge till Anybody men utan hund.
Carl-Jan Granqvist såg pigg och solbränd ut när han bjöd in på mingel med äppeldricka och rotfruktschips.
Madam Pascalidou stegade förbi mig medan en äldre herre med kamera diskuterade om jag kom ihåg att han fotograferade mig  förra året, det gjorde jag så han skulle skicka bilderna till mig. Han var söt och han är upphovsman till flera bildböcker.

Nu säger jag god natt för nu är jag rejält trött och behöver sova. Skickar också en dunderkram till bonussonen Janne för det han gör åt mig och sin pappa.

Känd från tv

Nu är jag i Almedalen med guds försyn och uppspärrade ögon. Massor med kändisar och sådana som vill bli kända var på det STORA invigningsminglet. Så var även jag - med ett glas rose (jag hatar den drycken)men eftersom alternativet var ljummen Loka mötte jag den fåniga poseringsnoblessen med den drycken . Jag behöver inte att utsätta mig för sådana utmaningar så nu får det vara bra. Jag är tillräckligt känd för den jag är och nu även känd från tv.

Såg ni Center-Annies tal i Almedalen så såg ni säkert när tv zoomade in en vacker kvinna i sina bästa år och med en klädsam rosa frisyr, det var jag så klart! Annie levererade bra och pratade om borgliga värderingar på ett fint och nyanserat sätt även om hon och jag inte riktigt har samma uppfattning i migrationsfrågan omfattning.

Jag är inte riktigt varm i kläderna än men har mjukstartat med att bo in mig i ett krypin på gångavstånd till allt, sedan har jag gått guidad tur ombord på Sigyns efterträdare Sigrid - kärnavfallsfartyget. Det var mer än intressant och roligt med en mycket engagerad guide som rätade ut flera frågetecken. Vidare bevistade jag ett seminarium hållet av EU-kommissionen om greklandskrisen , migration och EU-ländernas flyktingmottagande. Intressanta frågor som formulerades väl och som jag skulle vilja veta mer om.

Nu är jag risigt trött och skall sova min skönhetssömn för att tackla en ny dag som er tant i vimlet i Almedalen. Jag ser och hör allt!

Undrar om man som besökare i Almedalen kan lämna medborgarförslag? Jag tänker nog göra det oavsett om man får eller ej - "sätt upp en replift från Hästgatans början upp till ringmuren" - lyder förslaget. Den backiga branta promenaden uppför den gatan varje dagen är verkligen dödande för motivation ,knän och humör

God natt kära läsare från er tant på nätet..

De (o)frivilliga

Är det några ord som jag går fullständigt bananas på så är det IDEELL och FRIVILLIG och alla deras böjningsformer. En gång i tiden spydde jag på ordet kränkt som användes i tid och otid för att bevisa allas rätt att vara förorättade för varje möjlig skitsak som man kände sig utsatt av. Jag skiter på ren svenska i om någon tar anstöt av att jag anser att man som ideell och frivillig används som plåster när inte samhällskroppen håller ihop och varken tid,pengar eller personal finns

Dagligdags hör man om åtgärder som behöver göras till exempel från vår regering - ideella samfund kommer alltid upp i åtgärdspaketen. Man lutar sig tungt mott trossamfund, föreningar och andra ideella krafter som till syvende och sist består av frivilliga. Frivilliga är ofta någon med rättspatos, en "god människa" , har ett intresse som överensstämmer med vad sin förening står för eller gör, äldre och ofta anhörig till någon som behöver frivilligheten. Yngre har inte tid för de skall förändra världen på annat sätt.

Enligt NE så betyder ideell - "något som verkar för ett gott syfte utan vinstintresse (som inte kan räknas i pengar). Frivillig är någon som gör saker av egen fri vilja. Lätt som en plätt alltså eller? När går frivilligheten över i tvång, plikt, eller helt enkelt något som var en gång, därför att man varken syns, hörs eller efterfrågas. Man bara förutsätts vara till hands och göra saker som man inte vill eller orkar med längre bara för att.........

Ta frikyrkorna som ser till att romska tiggare får tak över huvudet och mat när det är kallt vilka gör arbetet förutom någon pastor - de frivilliga och de är få, gamla och vill gärna ha lite mer hjälpande händer för att täcka upp och kanske få vara lediga någon dag/natt. De sliter drivna av sin människokärlek (tror jag).

Pappan som på frivillig basis tränar knattelaget i fotboll med 12 knattar, får plötsligt förstärkning med 20 nya knattar från flyktingförläggningen. Han ställer upp men det blir svårt i längden för han talar inte något av språken hans nya spelare talar och de medföljande syskonen och föräldrarna vill gärna lägga sig i hans träning. Ledig tid försöker han få tag i begagnade fotbollsskor till de nyanlända samt förklara att han inte ämnar peta flickorna som spelar i laget. Vid resor till bortamatcher blir han ifrågasatt som rasist då han nekar de nya spelarnas föräldrar att åka med i bilarna som fraktar laget. Hans fru lagade och tvättade gamla fotbollströjor samt bredde smörgåsar till spelarna som aldrig hade matsäck med. Det paret var mycket slitna när säsongen var över men på avslutningen fick de presenter - hon fick blommor och ett tvättmedelspaket och han fick en flaska whisky, en lämplig gåva till en nykter alkoholist. Deras barn gladde dem mest genom att förklara att fotboll var inte deras grej för de ville spela hockey istället. Föräldrarna är nu mer ivriga matchåskådare, inget annat.

De vanliga organisationerna som Röda Korset och Rädda Barnen tror jag har en medelålder på 75 år på sina frivilligarbetare, många är otroliga eldsjälar men även de blir gamla och dör som alla gör. Nya yngre fyller inte upp de hål som blir när någon försvinner. Dessa människor (oftast kvinnor) skall samla in pengar till behövande, besöka ensamma och hålla tusen bollar i luften för sina medmänniskor trots att man kan svikta i sitt värv. Man är inte frivillig längre man gör något för att man måste och inte vill känna sig ovänlig eller lägga ännu tyngre lass på sina medarbetare.

De mest utsatta frivilliga är nog ändå anhöriga - de får bli frivilliga oavsett om de kan, vill eller orkar dessutom blir de det för att andra tycker så. Visst älskar man sitt barn eller sin make men sådant kan bli ett rent helvete som gör att kärlek blir till hat.
Föräldrarna till det funktionshindrade barnet "orkar" lite till när valet är mellan att ha barnet hemma eller på ett demensboende där ålderskillnaden mellan barnet och de andra boendena är ca 60 år.

Den äldre kvinnan som går med kryckor sedan många år hon har heller inget val så hon framlever ett begränsat liv i hennes och makens lägenhet. Sjukhuset och kommunen har beslutat att han är färdigvårdad trots att han efter 2 stora stroke är rullstolsbunden och inte kan tala samt behöver hjälp med allt. Han har hemtjänst både på dagen och natten och nu är inte längre deras hem ett hem utan också en arbetsplats som skyddsombudet har utformat för vårdpersonalen. Hon sover i soffan i vardagsrummet för i sängkammaren sover maken i sängen från landstinget. Tre gånger per natt vänder man mannen och väcker henne när man passerar in till sängkammaren. Toalettbesöken för henne är också svåra - först skall man backa ut patientliften ur badrummet och sedan tar hon sig med svårighet upp på den förhöjda toalettstolen för hon är väldigt kort. För att hon frivilligt gifte sig med denne mannen för 50 år sedan och haft det ganska gott med honom så är hon ofrivilligt bunden till honom och deras lägenhet - hon vågar inte gå ut mer än när hemtjänsten är där om han skulle krampa även om hon inte kan göra något mer än larma. Hon har inte råd med eget boende och vill inte skilja sig, kommunen har inte heller annat boende än på demensboende, men där hör han inte hemma för han är inte dement. Det enda hon ser fram mot är att hon skall få avlastning en vecka i månaden för då skall hon sova utan att bli störd.

Jag vet en gammal man som sköter sin dementa hustru som är mycket pigg i kroppen men i övrigt lider av alzheimer i långt framskridet stadium, det finns inget demensboende i deras närhet så han får hela tiden göra nödlösningar för att hon inte skall skada sig. När han skulle till optikern så låste han in sin fru samt stängde av strömmen så hon inte kunde sätt på spisen eller gå ut och gå vilse. Han satt hos optikern med ångest för att han gjort som han gjort "tänk om han skulle bli sjuk" och inte någon visste om henne.

Det förekommer tyvärr våld inom förhållande där någon är sjuk på något sätt och det är oförsvarbart jag vet det. Det hindrar inte att jag kan förstå hur det fungerar just när det inte fungerar. Tänk att redan före frukost ha svarat 10 gånger på vilken dag det är eller förklara att katten är död sedan många många år. När tvättmaskinen är full med böcker eller brödrosten brinner med en kaktus som innehåll. Jag blir så trött på den här skiten med FRIVILLIGHET!!!!

Om en enda surögd minister rapar om frivillighet då vet jag inte vad jag gör. Nu yrar vår statsminister om det där frivilliga flyktingmottagandet också är han dum eller? Vi tvingas bli frivilliga vi längst ner i kedjan oavsett om det är vård, omsorg, bostäder åt romer eller annat på hemmaplan som skickas vidare med olika direktiv, regering - kommun - DE FRIVILLIGA.

Tycker ni jag låter bitter och arg? Utmärkt för jag är båda delarna. Frivillighet får aldrig tas för given och inte heller vara en självklarhet när man skickar signaler vidare uppifrån och ner utan att ha en tanke på den där människan längst ner - den frivillige! Gör ni det så danar ni en ofrivillig tvångsansluten.

Det var så roligt , jag måste skratta.......

Livet är verkligen en resa i en berg-och-dalbana ibland för alla någon gång.Det har i mitt fall varit uppförsbacke med dålig motor och handbromsen hårt åtdragen - dessutom har själen varit felvallad med dubbla lager klistervalla. Turligt nog finns ändock härliga utförsbackar med glid och vackra omgivningar. Men idag har jag nästan skrattat på mig åt små men ändå viktiga guldägg att lägga i minneskorgen min.

Just idag för 63 år sedan föddes jag här i Karlstad. Jag hoppas att jag liksom alla barn borde vara , världens vackraste unge. Idag började dagen med att maken meddelade att vi skulle ut på stan och förnya min garderob som en födelsedagspresent så det är gjort nu. Ett tidigt blomsterbud kom med en vacker blomsterbukett från släkten i Alingsås och en otrolig mängd gratulationer har rasslat in i datorn från raringar på alla håll och kanter. Telefonen ringde också och enligt displayen var det från Apoteksbolaget. Hann tänka tanken att det var något krångel med min eller makens mediciner men så var det inte. När jag svarade fylldes mitt öra med skönsång - Apotekskören sjöng och gratulerade mig! Säkert något smart pr-snille som kommit på det men jag blev så glad ändå för det. Jag skrattade och hade hur roligt som helst. Tack så mycket för sången den gjorde verkligen min dag ljus.

I morgon tänker jag bjuda in alla som vill komma hem till mig på kaffe med något lite till. Tack så mycket Lena som bidragit med en av huvudingredienserna till det som serveras - rabarber till pajen! Lite nyfiken är jag på vilka som kommer, det blir så fantastiska möten när människor möts, alla har ju något speciellt i sin personlighet och spännande erfarenheter i sitt bagage,

 Utan att undanta alla andra så vore mina "drömgäster" tre kvinnor så olika så öppna och så fantastiska. De är Beatrice Ask, Linda Skugge och min vän Anybody. Beatrice Ask för att hon och hennes grupp vågade ta fram och lägga den onämnbara frågan om att lagstifta mot organiserade tiggeriet. Tack för det och ditt lugna sakliga framförandet i Agenda - du var så bra! Linda Skugge för den förebild hon var för mina tjejer och hennes skriverier om att skaffa jobb/det finns jobb. För henne skulle jag berätta om min dotter Den Vackra Fru Johansson som vägrade vara arbetslös när firman hon arbetade på slog igen - nu mjölkar hon kor i sitt nya arbete, vilket kanske inte är det första man tänker på att göra. Ett jobb är ett jobb är ett jobb. Sist men inte minst min vän Anybody som finns där förstår är logisk, analytisk och dunderklok i en förvirrad värld.

Det händer saker hela tiden runt mig och i min lilla värld och det jobbiga är det som är riktigt nära. Mannen i mitt liv är färdigstrålad sedan länge och medicinerar för sin lungcancer, cortisonet gör att hans lungor arbetar med lite bättre kapacitet men tumörer sitter där den sitter. Täta kontroller gör att läkarna har full uppsikt över den och att inga metastaser ser man till. En svårt infekterad "sockertå" har skötts efter konstens alla regler på vår privata vårdcentral Hästdoser med antibiotika, dränering och borttagande av dött kött hävde den begynnande blodförgiftningen, Efter en månads behandling så har det växt ut fint men tunt skinn på tån, så för tre dagar sedan firade vi med att sätta på en sandal på foten med gott resultat. Det är lättare att gå ut när man slipper ha raggsocka med blå plastsocka utanpå som skodon. Mannen slipper dessutom att bli omkörd av sniglar i kurvorna när han är ute med sin rollator.

Jag har varit på Senior-Mässa och har insett att jag nog inte uppfyller kriterierna för vad en senior är eller gör. Utställarna var från olika färjbolag som erbjöd kryssningar till Åland, olika finska hamnar och även till Baltikum. Sorry jag är inte intresserad av att dansa, dricka paraplydrinkar och gå iland för att se saker som andra bestämt att jag gillar. Företrädare för 4 olika begravningsbolag fanns också på plats liksom "Familjejuristen" som kunde hjälpa mig med testamentet. Det som finns i mitt dödsbo när jag trillar av pinn går nog att fördela utan deras hjälp och med mitt eget skrivna testamente så  det intresserade inte mig ett dugg. Men Fonus skall ha en eloge för sin behagliga, skrivvänliga reklampenna. Den ligger bra i handen och det var synd att jag inte tog två, men sån't är livet. Pensionärsföreningarna var också där men där vet jag var jag hör hemma så det var inget för mig heller.

I övrigt är jag med i lokalpolitiken och landstingspolitiken gör det jag gillar i det politiska livet men anser att DÖ inte är något att dö för. Intressant var det att vara ombud för M-seniorerna vid deras årsstämma i Göteborg, många intressanta föredrag om allt från Chalmersforskning till Leif Mannerströms informativa föredrag om kost för äldre. Trevlig karl som gav mig komplimanger för mitt tjusiga hår.
Seniorerna verkar för att bara för att man kommit i en viss ålder så har man inte passerat bäst-före-datum för det. Man har sin plats i politik och samhälle och kan bidraga med sin kunskap och sin livserfarenhet. Det finns trots allt inga bättre konsulter än äldre när man ska ta tillvara äldres rätt och rättigheter.

I morgon lördag har jag beställt vackert väder och hoppas att få se några av er här. Öppet hus från kl.14.00, ta gärna växelpengar med er för jag har en bössa från Röda Korset stående framme där allt går till Nepal. Visste ni att jag delar födelsedag med Henry Dunant grundaren till Röda Korset?
Min adress är som vanligt Hantverkaregatan 33 i Solens stad - Välkomna!

Förhoppningsvis min länk till det jag skrev om Linda Skugge   :
http://granntanten-granntanten.blogspot.se/2010/09/underbara-provocerande-linda-skugge.html 

TANT VAR DET HÄR!!!!

Ibland förfaller jag till längtan till tiden jag tillbringade som bloggare på Aftonbladets bloggosfär. Inte till själva stället som sådant för det var ett otäckt ställe med mentala knivhugg och smutskastning mellan bloggarna och med förkärlek hängde man gärna ut varandra utan att någon åtgärd från ledningen. Nej vad jag längtar efter var den virituella värld som Anybody skapade för att vi skulle få vår katharsis och få leva ut våra tokigheter . Det var ett paradisträsk där vi levde ut våra tokigheter och vältrade oss i mental gyttja och hade det kul för vi visste vad allt stod för där. Själv tillbringade jag min asyl där med att spela tutilur, dricka paraplydrinkar och dansa poldance iklädd neonfärgad bikini och stilettoskor. Det var mycket renande att vältra sig i detta virituella träsk - men det var då det.

Poledance var det något som jag såg att man har öppnat en studio för i vår stad. Jag är inte säker på om man kan gå in där och vara åskådare när det dansas eller om man lär ut hur man uppför this piece of art för andra. En sak jag säkert vet är att jag har tantifierats så till den milda grad utan att märka det så jag gjorde inte som jag skulle ha gjort tidigare i livet - jag gick inte in och anmälde mig utan struttade förbi med broddar på skorna och ett stadigt tag om Dramaten. Jag misstänker det värsta om denna attraktion då studion håller hus i den f.d sex-o-videoshopen. Shopen tillhandahöll dildos, sexiga underkläder (trosor utan gren bland annat) och runkbås med hushållspappersrullar och filmvisning. Det är sant och inga andrahandsuppgifter - jag har varit in där i ett helt annat ärende och såg det även om det var länge sedan.

'Min tantifiering har bara blivit värre trots att den bara smugit på mig utan att jag lagt märke till den. Vid halka har jag numer broddar trots att de klapprar och är gula, färgen har aldrig klätt mig men jag klapprar på ändå och håller mig på benen. I min väska har jag numer en liten påse att förvara broddarna i när jag beträder köptemplens högblankpolerade golv. Igår var det bra att ha broddar för jag hittade en förtvivlad man i en liten uppförsbacke där han satt i sin elektriska rullstol och inte tog sig ur fläcken. Han gungade i sitsen medan jag sköt och vickade på. Vi lyckades komma loss men innan dess stod jag på knä i snön och låg även på magen , ett perfekt fotgrepp hade jag dock under hela operationen

Jag har varit på vernissage också och det var i full snöstorm jag vandrade dit så ingen av mina vackra hattar eller minkpälsar luftades den dagen. Det var tur att det dåliga vädret gjorde att inte det kryllade av kändisar där för hur hade det sett ut om jag blivit påkommen i reflextäckjacka lovikkavantar och TOPPLUVA? Fötterna i präktiga kängor med broddar såg inte så många tror jag men är glad att ingen kunde se mitt präktiga underställ i merinoull. Mina blommiga slamptights ägnade jag inte en tanke vid denna utflykt.

Senaste kommunfullmäktige bevistade jag iklädd svarta långbyxor med dito kavaj och vit tröja och sådana perversa klädidéer har aldrig tidigare förekommit i min värld. Tur att jag har lagt bort mitt pärlhalsband så jag inte kan hitta det för det hade blivit för mycket.
Vet ni vad jag letade efter igår? Min mors fodral med virknålar! Jag vet att jag tog hand om det men vet inte vart det ligger och nu när jag har en del roliga restgarner så kan jag kanske virka mormorsrutor medan jag tittar på Antikrundan.

Nu förstår ni kanske att det går utför med mig att jag nog är en riktig tant, en tant med broddar och präktig klädsel som nobbar poledance, tittar på Antikrundan och handarbetar. Det är inte helt slut ändå - jag har rosa hår och skall fortsätta med att jobba som krokimodell. Kommer våren någon gång blir det genast roligare kläder oavsett om jag sitter i Landstinget,kommunfullmäktige eller i kulturnämnden.

Det är vädret som gjort mig till tant - tror inte ni det? Jag kommer att slå ut samtidigt med vårblommorna det är jag säker på, för man kan väl inte växa in i att vara en tant ? Det räcker att vara en Granntant. 

Bland lyckobrev och fyndlådor

Som liten unge kommer jag ihåg att vid festligheter och marknader fanns det bord eller fiskdammar där man kunde köpa lyckobrev. Det var egentligen påsar som det helt enkelt stod "lyckobrev" på med rosa bokstäver för flickor och blå för pojkar. Jag kommer inte alls ihåg vad det kostade men priset var säkert överkomligt för jag köpte glatt både 2 och 3 brev. Min lillebror hade den sagolika turen att alltid få nästan äkta Dinky Toys-bilar i sina påsar, min kompis Gittan fick alltid vackra smycken. Hon fyllde sitt smyckeskrin (med den dansande ballerinan på locket) med juveler i alla möjliga utföranden. Som vanligt glodde jag alltid ner i påsen på mitt kap som jag då tyckte alltid var en bunt filmstjärnor som aldrig innehöll Tommy Steele eller Elvis Presley. Jag lärde mig aldrig att det var så utan hoppades varje gång att förbannelsen skulle brytas och även jag skulle få ett vackert halsband - till och med en bil i en pojkpåse hade varit attraktiv. Min hög av dubbletter på Doris Day, Mel Tormé och Rin Tin Tin var gigantisk och obytbar när jag äntligen växt ifrån min lystnad på lyckobrev.

När jag flyttade hemifrån till egen lya åkte jag och en kamrat på så kallade bonnauktioner och hade väldigt roligt när vi tågade därifrån med en fyndlåda. En gång betalade jag 5 kronor för en banankartong med en gjutjärnsgryta i fint skick, fyra stora damastdukar och ett dussin nya linnehanddukar - man ansåg att det inte fanns något värde i dessa ting då men de fröjdar mig fortfarande efter fyrtio år.

Fyndlådor finns fortfarande men de är dyrare och man bör inspektera noga vilket innehåll de har och vilken låda som man vill ha. Det har hänt att jag sett något attraktivt som den fina soppsleven och smörknivarna i nysilver som skulle passa till det man har hemma och noterat låda och vad jag vill ge för den. Rätt var det är så ropas lådan ut och man är med i matchen, buden haglar, pristaket är sprängt sedan länge men man är i slutänden lycklig ägare till en fyndlåda. Ett fynd för 400 riksdaler och när man tittar efter dessutom fel låda innehållande saker som man inte vill ha eller inte ens vet vad det är för något.

En sprucken sockerskål, en vev och hålskiva till en gammeldags köttkvarn men utan kvarn är inget som jag kallar fynd även om allt är svept i en trasig tyllgardin. Toppar man det hela med en träsak som ser ut som en tjock skärbräda med djupt inskuret rutmönster tillsammans med en knippe svedda grytlappar då börjar man tvivla på så väl omvärlden och sitt eget förnuft. Man får leva på att man fått tag i två vackra soppterriner en annan gång för bara 20 kronor.

I höstas alldeles efter valet tänkte jag faktiskt på de där lyckobreven och det kändes nästan som om jag hade delat ut de eländiga filmstjärnorna i den blå valstugan på torget till väljarna. Mel Löfven, Doris Romson och Rin Tin Tin Sjöstedt är ingen uppbygglig trio. Det där vägdes upp av att vi utlovades ett extra val som skulle utlysas 29 december trots att jag på inget sätt såg fram mot ett val till efter att ha tuggat mig igenom både EU-val och sedan det sedvanliga valet.

Strax före jul var jag helt inställd på att ett val till klarar jag även om det gnisslade i mitt eget maskineri så jag och mannen i mitt liv åkte på en julturne med hjälp av SJ och ene sonen. Det var mycket lyckat men det var skönt att komma hem till sin egen säng i mellandagarna men det var inget roligt att slå på tv och hamna i en presskonferens där det meddelades födelsen av den så kallade "decemberöverenskommelsen".

Det var som att landa på en stor kaktus med det beskedet när det gällde min egen energi. Jag vågar inte lita på att några överenskommelser hålls i längden med människor som jag personligen inte skulle köpa en begagnad cykel av. Nuvarande regeringen tycker jag annars mer och mer liknar ett av mina bottenapp bland fyndlådor - massor med prylar som jag inte kan hitta någon funktion på, dåligt ihopsatta och en del låter dessutom ganska illa. Ack ja ack ja.

För att bota min politiska melankoli hjälpte jag min dotter "Den vackra fru Johansson" med hennes mellandagsreashopping och äntligen hade jag riktig tur. I ensamt majestät hängde en dunjacka i min storlek och min färg. Färgen heter Very Berry Pink och är något intensivare än min hårfärg. Givetvis köpte jag den och nu hoppas jag på intensiv sol eller regn så jag kan komplettera klädseln med mitt rosa parasoll jag fick i julklapp.

Vet ni att det finns fler Granntanter? På nätet finns grannntanter.se som drivs av Camilla Thulin som är en fena på kläder och klädsmak och Karina Ericsson Wärn chefskurator på Kulturhuset, författare och journalist. Undrar om någon av deras läsare råkat ramla in i min blogg och blivit förvånade över att hitta mig, en tjock liten tant med en massa åsikter om kläder konst och det mesta som rör sig i min omgivning. Jag bjuder på det men skall nog smyga in och spana hos Camilla. Hon gav ut en bok för några år sedan som heter "Gör om mig", det är jag inte intresserad av, men kanske hon kan hjälpa till med "Framhäv mig" i all blygsamhet.

I morgon skall jag packa ner de återstående julsakerna i sin låda och sedan blir det vardag igen. Katten skall avgiftas från anka i gele och återföras till torrfodertuggarnas skara igen, helt enkelt för att det är dyrt och jag måste åka till en annan kommun för att handa dessa delikatesser. Mannen i mitt skall avverka några läkarbesök och sedan är det vardag igen.

Nu ska jag sova för i morgon skall jag åka skidor med Calle Halfvarsson.

Mentalt marathon

Nästan framme - bara julen är över så.
Den här hösten har bara varit uppförsbacke på alla sätt. Mannen i mitt liv har gått igenom en stentuff cancerbehandling med allt vad det innebär. Vår gemensamma tjurskallighet har drivit oss och nu så går vi på uppföljningar av olika slag som provtagningar, datortomografier och läkarbesök. Landstinget frikort var fixat i ett nafs. Nu skall vänta några månader så får vi se resultatet. Det är oerhört jobbigt att vara inne i den här processen - den suger ur massor av kraft, fast väntan är värre. Väntan är så lååång och man ser inte slutet. Det som gäller är att leva i nuet och se det vi har här och nu och göra något bra av allt det braiga som finns.

Vi har adventsljustakar i alla fönster och det hänger stjärnor i tre av dem. Jag tycker det ser mysigt ut trots att det säkert är snart ett år sedan fönstren tvättades, men vem bryr sig? Våra tomtar står i små grupper här och där och myser och den svindyra ekologiskt odlade halmbocken ståtar på en plats säker för kattangrepp. Det ser inbjudande och trevligt ut utifrån trots att vi faktiskt inte skall vara hemma under julen.

Jag har packat i en vecka nu men blir inte klar ändå för jag är så trött men maken tror att jag kan allt så då kan jag väl det. I morgon bitti ringer klockan 04.00 för min lagvigda anser att man måst e ha tid på sig för att komma till tåget som avgår 06.13. Jag vägrar att öppna någon av väskorna något mer och jag kommer att sätta personligt rekord i att dra väskor. Den ena innehåller två stora glasade tavlor som skall gå till sonen som fyllt 50 och den andra till sonen som gift sig, den innehåller också två datorer. Den ena datorn skall en annan son lägga in program åt sin far och då får han den andra som tack. Andra väskan har jag klädombyten för oss två, dopgåvor till minsta barnbarnet och julklappar till resten av barnbarnen - det blir hur tungt som helst och maken kan bara hjälpa till med att köra en låda löjrom i rollatorkorgen. Tänk vad jag saknar gamla tiders stadsbud - vi hade fått ner bagaget till järnvägsstationen i en så kallad grisblink.

Oavsett om ni vill eller ej så får ni här vår lilla julrundtur i ocensurerat utförande: Imorgon åker vi tidigt med tåg till Göteborg och därifrån med pendeltåg till Alingsås där yngste sonen möter med sin bil. Han kommer bli förvånad över bagaget vi har med men med det åker vi till favoritsvågern och svägerskan och får frukost och lämnar löjrom till dem. Därefter åker vi med sonen till Växjö och tar in på hotell där.
 Dagen därpå kl. 11.00 så döps minsta barnbarnet Prinsessan Meja med pompa och ståt som tillkommer just en liten prinsessa.
Julafton kommer sedan och den firas hos sonen i Växjö med hans familj med allt vad det innebär av firande med god mat, umgänge och julklappar.
Juldagen checkar vi ut från hotellet och åker med yngsta sonen tillbaka till Alingsås där vi tar in på pensionat Fransson hos svågern och svägerskan över natten de raringarna.
Annandagen kommer nästäldsta sonen och hämtar oss för att vi skall hälsa på honom i Gråbo. Sedan åker vi till Göteborg för hemresa .
Även om jag tänker positivt så känner jag mig dötrött redan och längtar redan hem till soffan, katten och en kopp tea.

Nu tänker jag bara bra tanker så går det utmärkt - trots allt har jag en man med en utmärkt rollator, det är inte så långt till taxiplatsen och andra har lyckats dra tyngre lass än jag ska göra. Förhoppningsvis har vi mycket mindre att dra på hem eftersom mycket skall delas ut under dessa dagar och vi har undanbett oss julklappar.

När det känns tungt och grått så kan man göra en förnyelse i hemmet för det piggar upp enligt Pyssel-Ernst - så det har jag gjort. I onsdags köpte jag en ny turkos Mirakelmopp då den gamla tagit slut efter trogen tjänst. Nu står den i badrummet och lyser upp med sin granna färg men inte fasen ger den någon känsla av förnyelse inte - Ernst hade som vanligt fel.

Jul blir det och därför önskar jag alla som läser mina litanior en riktigt GOD JUL!
Efter helgen så går det förmodligen lite lugnare till i livet, inget speciellt är på gång utom något som kallas extra val i sandlådan Sverige. Det tar vi då  och på återseende.

Remisser och behandlingar

Jag har inte så mycket till övers för vår regering men för cirka en månad sedan så såg jag vår sjukvårdsminister Gabriel Wikström säga något som jag genast tog åt mig och tyckte var toppen. Han sa att 2 miljarder skulle läggas in för att snabba på inom cancervården. Från 2015 skulle man dela ut 500 miljoner om året för att komma till målet "från remiss till behandlingsstart inom fyra veckor". Vilken bra tanke men tyvärr så är det väldigt långt till den verkligheten för så mycket spelar in när det gäller sjukvård över huvud taget. Vad är det för sorts cancer man har? Hur skall den behandlas? Vilket skick är du i? Vart bor du? Vad för sorts behandling finns det att tillgå i den lokala sjukvården? Hur många patienter finns det i cancerkön och framförallt - finns det nog med personal som kan möta anstormningen?

Något annat jag undrar över är vad ministern menar med remiss - vilken av remisserna som snurrar runt patienten och vad menas med behandling? Alla diagnosticeringsbesöken är det behandling eller vad? Många laboratoriebesök har gjorts, biopsier (punktion av tumörer) för att få reda på vilken sorts tumör man har i kroppen. Röntgen på olika sätt för att kontrollera eventuell spridning av tumörer samt storlek och hur den sitter i förhållande till andra organ - är det behandling? Jag vill kalla dessa för processer för undersökningar inte behandling.

För att försöka beskriva vad jag tänker om den vackra idén som sjukvårdsministern har och varför jag inte tror den är realistisk som får ni nu läsa om mannen i mitt livs cancerresa med mig bredvid.

Jag var i Almedalen för tredje året i rad och vid telefonkvittret med maken på torsdagmorgon sa han att han hade så hemskt ont i ena benet. Han är ingen gnällspik men han hade så ont så han hade ringt vårdcentralen och fått tid med en gång - det är trevligt med en privat vårdcentral där man känner sina patienter och tar dem på allvar. Läkaren där undersökte maken noga och blodprov togs för att kolla blodbilden då det inte kunde uteslutas att det satt en blodpropp i benet. Doktorn skrev sedan en REMISS till akutmottagningen på sjukhuset. Där var gubben min både torsdag 4 juli och fredag 5juli, det skrevs många REMISSER till röntgen och ultraljudsundersökning samt fler blodprov . Undersökningar från topp till tå gjordes också vid dessa besök ändå var det bara början.

Tisdagen den 8 juli var det dags för ultraljud av makens spiror som mynnade ut i att han fick betyget "väldigt snygga vener" och inte en tillstymmelse till propp - otroligt skönt att få veta. För att kunna utesluta att en propp kanske passerat ändå så blev en datortomografiREMISS skickad. Den undersökningen gjordes av en rumänsk läkare den 29juli. Ett bifynd gjordes då - en tumör i höger lunga!

En REMISS gav en tid på Lungmedicin en vecka senare och vi fick träffa en lugn och fin läkare från Bulgarien  som förklarade och visade bilder på den otäcka inkräktaren som slagit sig ner i makens lunga. För att kunna få bort tumören så var gubben tvungen att åka till Örebro och gå igenom en PET/CT på Nukleärmedicin där och även göra en lungbiopsi. REMISSER blev skriva  till de två undersökningarna ,så den 26 augusti åkte vi till Örebro och var där en hel dag. När vi åkte därifrån hade jag en radioaktiv man i bilen som inte skulle umgås med små barn eller gravida på några dagar på grund av den injektion man givit under undersökningen med en isotop som var tumörkänslig.

Lungbiopsin gjordes den 2september av en lettisk läkare, men tyvärr kunde man inte få något bra cellprov för ett revben satt i vägen. Det gjorde jäkligt ont enligt en tapper man trots att läkare sa att det knappast kändes och ingen bedövning kunde ges in i lungan.

Åtta dagar efter biopsin var vi åter på Lungmedicin men fick en ny läkare då vår läkare hade semester och var i Bulgarien. Alla undersökningar var klara och nu skulle det bli behandling anpassad efter tumören och gubbens allmäntillstånd som gav vid handen att det skulle bli strålbehandling för han skulle inte klara att man öppnade bröstkorgen. En REMISS skickades samma dag den 10 september till Onkologmottagningen och vi skulle höra av dem inom 14 dagar.

Fjorton dagar kom och gick men ingen kallelse eller något hördes från den mottagningen. Jag började att ringa och efterlysa tid , kallelse eller ett livstecken men inget hände. Det var inte så roligt att höra att remissen inte fanns, att man väntade på provresultat eller fler undersökningar trots att vi visste att allt var gjort och fanns där. En dag tröttnade jag och på min vanliga morgonpromenad gick jag till sjukhuset och meddelade vem jag var och att jag ville ha tid för behandling åt min gubbe. Under över alla under så fick jag prata med en läkare och hon satte upp en tid under sin egen jour två dagar senare. Mera blodprover behövdes så det blev labREMISS och sedan var mannen i mitt liv inskriven  för strålbehandling.

För att få denna högintensiva strålning behövdes en del förberedelser så 20oktober var maken på onkologen där man gjöt en specialvagga som han skulle ligga i under strålningen, punkter tatuerades på hans kropp och han vägdes och mättes. Sjukhusfysikern räknade ut stråldoser och i en broschyr med allt man kunde behöva veta (eller inte veta) om behandlingen stod tiden för första strålningen.

I går den 6 november och gubben min gjorde debut i strålkanonen, det var en fantastisk känsla att äntligen vara framme vid BEHANDLINGEN. Tänk att stå utanför en dörr där en strålningsvarning lyser och tycka att det är skönt! Jag såg på en skärm där Kalle låg i vaggan med sina armar sträckta bakåt över huvudet i en timme medan strålkanonen cirkulerade runt hans bröstkorg. Det var vackert  faktiskt och efter helgen är det ny strålning på måndag och onsdag.

Vilka människor vi har träffat och vad tacksamma vi skall vara för alla inom vården och i synnerhet för att så många med utländsk härkomst kommer och arbetar hos oss i Sverige - utan dem stod vi oss nog slätt.

Tänker ytterligare på Gabriel Wikström och hans visioner - kanske är jag extra känslig för ord eftersom jag är personligt engagerad. Jag vill nog ändå ha lite mer beskrivet vad han menar med remiss och vad han avser med ordet behandling. I övrigt skall all vård som är livsnödvändig och ger ett gott livsinnehåll givetvis få kosta.

Nu blir det en lugn helg om inte Surögda Ester hittar på något, men risken är inte så stor så ha det gott för det tänker vi ha. Bakar kanske en mjuk pepparkaka - men först steker jag strömming till gubben och katten.

Här slängs ingen handduk in!

I varje boxningsmatch har de två boxarna minst en sekonder i sin ringhörna. I pauserna smörjer, peppar och tar denne hand om sin adept. Sekondern har att se till att bevaka sin boxares välbefinnande så att i en ojämn match där inte domaren avbryter matchen när hans egen boxare får stryk för att motståndaren är så mycket starkare, se till att skydda sin kämpe - han kastar in handduken i ringen för att avbryta matchen. Det är ett bra sätt att se till att någon inte massakreras.

Mannen i mitt liv - Den Luggslitne Riddaren har fått en ful utmanare då Cancern kastat handsken och utmanat honom. Det finns inga bra val så vi har tagit emot utmaningen för att vi måste - alternativen är ändå sämre. Vi har varit på olika undersökningar, Mannen som den utmanade och jag som sekonder. Tur att vi är ett team och känner varandra och jag vet inte om vi har någon nytta av att jag är så sällsynt tjurskallig men det kan kanske vara till någon nytta i den här processen. Tumören sitter i lungan och behandlingen skulle bli strålning för kirurgi skulle inte vara möjlig.

Vi har väntat på tid på onkologen för remiss var skickad och besök där skulle vi få inom 14 dagar. De dagarna har kommit och gått så jag ringde igår och frågade varför inget hände. Först hittade man inte remissen sedan påstod man att man väntade på provsvar vilket inte är möjligt då alla prov är gjorda och svaren skickade med remissen. Jag blev sur, arg och ledsen när sköterskan förklarade att sådant här händer ibland. Tänk jag skiter fullständigt i om det sker, jag är så enögd och egoistisk så jag vill inte höra sådant när det gäller mannen i mitt liv. Tumören växer och tid är något som kan vara en bristvara så en tid då behandlingen kan påbörjas är faktiskt något som vi har rätt att kräva! Efter helgen kommer jag att ringa eller hemsöka onkologmottagningen och vara riktigt besvärlig . Vi tänker inte vänta tills nästa remissrond om någon vecka, ett besked är vad jag ska ha åt oss.

Jag är nog en konstig kropp men jag hamnar ofta i sekonderrollen både frivilligt , påtvingad eller för de känslor jag har för någon. Här ska det peppas pushas och stöttas - det gäller ju mannen i mitt liv. En dag i taget funkar fint som strategi så det kör vi i fortsättningen också. Vi har massor med saker vi skall göra i höst och till våren så nu behöver vi komma igång, inte bara stå i startblocken.

Hösten har kommit fort här så jag har planterat pelargonerna i krukor så de skall flytta in. Resterna av tomatbushen och bönrankorna är borttagna. Det börjar se lite kalt ut runt vår altan och snart skall utemöblerna ställas ihop under sin presenning. Träden runt oss är ännu gröna men det rör sig nog bara några dagar så faller löven. Med hösten så kommer snart Wermland Opera's stora program Trilogin och den skulle jag så gärna vilja se med maken. Får cykla förbi och kolla vid teaterkassan om det finns biljetter.

Nu skall jag kolla min ugn, då jag hade köttfärs i frysen och köpte billig vitkål blev det massor med kålpudding. Bra mat att frysa in för framtida måltider och gott är det också.