De sista veckorna har varit extremt jobbiga. Mannen i mitt liv föll och bröt lårbenshalsen på ett barnkalas men med snabb ambulanstransport och en lyckad operation så är det benet ihopsatt. Tyvärr så är min man så kallat multisjuk så han mår inte alls bra.Det gör inte jag heller. Flera komplikationer har tillstött som till exempel blodförgiftning och en eventuell stroke på det. Jag har suttit många många timmar och vakat bredvid honom, tidvis var den kommunikation vi hade att jag pratat med honom och han tryckte min hand då och då. När febern gick ner efter antibiotikabehandling så svarar han verbalt men det är mest rappakalja förutom att han har uppfattat att Mohammed Ali är dö. Han fattar inte var han är och varför utan anser att pratet om benbrott är ondsint skvaller för att inte få komma hem. Jag vet att hur det än är så kommer aldrig Kalle hem mer.
Att pendla mellan Kalles sjukhussäng och min egen säng där jag ändå inte orkat sova med mina oroliga tankar var för mycket men det har jag inte heller orkat ta in - det fick mina vänner påpeka och hjälpa mig med. Tack gode gud(eller något) för det! Jag har lärt mig att för att vara jag och få egentid så måste jag göra saker som är något helt annat än att vara en del av min man.Min första utflykt i min omvärld blev en guidad busstur i vår vackra stad som en av mina "bröder"följde med som min mentala krycka. Det gick bra och jag har nu kunnat släppa det mesta av min oro: Kalle får en fantastisk omvårdnad på den avdelning han ligger trots att sjukvården ständigt dras med både personal och ekonomiska brister. Jag kan inte göra mer än det jag gör för mannen i mitt liv än att vara hos honom några timmar och mata honom med jordgubbar, köpa god dricka och prata med honom om alldagliga och neutrala saker som vad Surögda Ester gjort under dagen.
Under dagarna som varit har jag andats med rara vänner som bjöd på grillat på en altan med en vidunderlig sjöutsikt, åkt båtbuss till Mariebergsskogen där jag en gång för länge sedan satt i Jimi Hendrix knä. En god vän inom sjukvården ( för övrigt gift med en annan "bror") ordnade så jag fick ett litet recept på insomningstabletter så jag kan sova tills jag måste gå upp för jag ska kissa på morgonen. Jag har också suttit på dessa vänners balkong och ätit plockmat medan vi sett på Klarälven och lyssnat på fåglar. Dessutom har jag tittat på ett alldeles nyfött litet vackert barn.En annan vän befriade mig från mitt uppdrag som borglig vigselförrättare - ett hedersuppdrag som jag inte är i stämning för att klara av.
Igår var det Nationaldag med sedvanligt firande i Museiparken , skönsång av manskör och sångare från Wermland Opera , orkester som marscherade och spelade samt välkomnande av våra nya svenska medborgare. En tradition är att alla vi som är med i kommunfullmäktige oavsett partitillhörighet bjuder på kaffe med muffins till alla besökare medan barnen får glass. Mycket uppskattat och man få träffa massor av trevligt folk så jag beslutade mig för att att gå dit och bidraga med en liten inhopp som servitris - och träffa just folk.
Jag var där i god tid och med en liten namnbricka på bröstet började vi som var där ordna med 6 olika stationer för att dela ut fikat. Vi ställde fram stora kaffedunkar och muffinskorgar för invasionen av törstiga och hungriga kaffegäster som vi skulle bjuda på fika. Vi var tillsagda och det var även annonserat att kaffet skulle börja serveras från klockan 14.00. Drygt en halvtimma innan står två kvinnor och plockar i brödkorgen och vill ha kaffe men jag berättade vänligt att vi inte var färdiga, att vi öppnade klockan två och bad dem vänta en stund. Vilka de var eller vad de var hör inte hit men de pratade med stark brytning när de kastade tillbaka brödet i korgen.
Två minuter senare återkom den ena av kvinnorna och hon talade mycket tydlig svenska då hon skrek åt mig : Varför nekade du att servera mig? Jag svarade att jag nekade ingen något sådant men att vi inte var riktigt färdiga med förberedelserna och att vi skulle starta om en stund. Hon replikerade med att hos den trevliga mannen vid kaffestationen längst bort var det inga problem att få det hon begärde, hon fortsatte sedan fullständigt kokande av vrede med att kalla mig RASIST! innan hon vände på klacken och rusade iväg. Jag blev förstummad och förvirrad av angreppet och kanske är jag väldigt sårbar men det var otäckt och jag blev mycket ledsen av situationen.
Trots det som hänt tänkte jag att det det var bara en tillfällig svacka hos mig så jag fortsatte med mitt värv för vi fick sätta igång med serveringen på hela linjen då starten redan gått på ett ställe. Det gick bra i flera minuter men sedan så stod en man med flera barn som samtliga grävde i muffinskorgen som jag serverade ur så jag berättade att alla barn fick glass och den fanns runt hörnet medan fikat var för de vuxna. Mannen meddelade då kort att hans barn skulle HA glass och kaka. Jag argumenterade inte utan lät dom få muffins, massor av muffins och så utgick jag från min tjänst.
För att inte sjunka så lågt så jag började kasta muffins på besökarna sa jag att det var dags att besöka mannen i mitt liv och gick. Sedan tillbringade jag och han några timmar med att se tv på hans rum om firandet av Nationaldagen runt om i Sverige.Hemkommen såg jag firandet på Skansen medan jag lade patiens och begrundade mina tunga tankar om människor och hur jag värderar deras ord. Jag var inte kränkt men mycket ledsen när jag gick och lade mig. Tack och lov satte Dregen lite guldkant på tillvaron när han klev in i min tv på Skansens scen.- han var så fint uppklädd och jag älskar honom.
Idag var jag på Lars Lerins museum och gratulerade honom till utmärkelsen han ska få av vår Kung (jo jag är rojalist) träffade Junior och deras son Rafael samt övervarade Mikael Persbrandts vernissage tillsammans med en miljon andra som det kändes som. Man kan undra hur många som var där för att se konst, de flesta verkade vara där för att se Gunvald Larsson och ta kort på honom för att sedan försvinna ut från museet. Jag gick till min man och diskuterade det pågående OS??
I morgon är en annan dag så nu går jag till sängs och suger fortfarande på den fina komplimang jag fick av en gothkille jag mötte på sjukhuset. Han tittade på mitt rosa hår och sa att jag var den finaste punkpensionär han sett. Det var så sött.
tisdag 7 juni 2016
måndag 25 april 2016
Blues för Roffe
Jag avskyr nekrologer - ni vet sådana där uppsatser som hamnar i tidningen när någon dör. Ingen är så fantastisk som när man dör när det gäller bildning, duktighet och rent socialt så var den avlidne älskad av alla oavsett om omgivningen visste hur osympatisk denne någon var i själva verket. Nu är det viktigt för mig att berätta om min bror som dog för några veckor sedan och partisk är för det är min rättighet som storasyster till Rolf. Han kallade sig Mannen, Myten och den levande Legenden när han skrev sina inlägg på Facebook och det är klart att Granntantens bror var det så nu så får ni vederfaras mina minnen av Legenden Rolf.
När jag var nästan två år föddes min första bror och han föddes mycket för tidigt så min mamma sprang till sjukhuset två gånger om dagen för att lämna mjölk och samtidigt besöka vår far som låg på en medicinavdelning efter att fått starkström genom kroppen. På båda ställen fick hon samma besked : "Det är osäkert om han överlever men vi gör vad vi kan." Både Rolf och pappa kom hem efter flera månader och jag var storasyster till en pojke med stora fötter,stora öronen och stor snopp. Han var en glad unge som som när han började prata gjorde det ständigt och vid alla tillfällen där han var närvarande.
Han var en riktig nyfiken typ som med sina inpass kunde ställa till storbråk. Att dra till skogs med den lilla odågan satt en storasysters krafter på hårda prov, som att vi båda fick skidor med läderbindningar som genast måste provas. Vid den stora klippan i skogen körde han raskt sönder mina nya skidor och retade upp en stor kille (ca10år) med att tala om hur ful och tjock han var - sedan stack han och lämnade mig att få en ordentlig omgång stryk i hans ställe. Då tyckte jag inte om min bror.
När vi växt några år och Roffe och jag gick på samma skola blev det roliga att ha en bror som man kunde umgås med och gå på disco med för vi kunde plötsligt låna kläder av varandra. Mamma sydde utställda byxor åt oss likadana men i olika färger. Varsin kaftan skapade hon också och det var häftigt att gå på den nyöppnade fritidsgården i de kläderna som visade att man var syskon.Ett problem var att vi tillsammans köpte ett par Tom Jones-skor svarta med liten klack och ett stort guldspänne på plösen. Brorsan hann nästan alltid för mig när skorna skulle användas trots delad vårdnad om dem.
Skoltiden gick fort och Rolf gick verkstadsutbildning medan jag gick gamla realskolan för att komma ut i arbetslivet. Tonåren funkade fint mellan oss förutom Roffes irriterande vana att lägga sig i mina val av pojkvänner. De utsattes för hårda förhör av honom och fanns det minsta tvivel om deras duglighet som pojkvänner så fanns han alltid i vår närhet även när vi tog vår tillflykt till mitt rum. Det går inte att småhångla med en bror som sitter mittemot en eller av en händelse står och glor genom mitt fönster. Brrr vad jag tyckte han var jobbig med sitt häng runt oss och spridande av fantastiska oneliners som inte uppskattades ett dugg.
När brudarna kom in i brorsans liv blev det lättare och jag tyckte det var skönt. När Rolf mötte den lilla nätta Anna-Karin då hade han hittat rätt. Lämpligt nog lyckades hon göra brorsan till far på just Fars Dag och han kom hem till mig för att berätta om den fantastiska gosse som fötts. Brorsan var stolt far och när han och Anna-Karin gifte sig fanns det inga gränser för hans stolthet över världens vackraste fru. Alla kunde ju se att hon var så fin som han sa.
Vi andra syskon bildade också familjer och vi umgicks inte riktigt så ofta och vi fick barn och flyttade runt lite. Rolf och hans fru fick "en prinsessa" som han sa när dottern föddes och babykläderna gick varvet runt en gång till. Brorsan arbetade som svetsare och reparatör samtidigt som han var deltidsbrandman tills han slutade och blev resemontör. Jag tror att han har varit på alla kärnkraftverk i Sverige och även utomlands.
Lika blå som jag är , lika röd var Rolf så vi talade med jämna mellanrum om hur korkad den andra var. Brorsans ilska över saker som var illa i samhället skrev han inlägg om på sin facebooksida, hela tiden med dräpande ordvändningar.
När mamma och pappa blev gamla och skröpliga träffades vi mer i våra omsorger om dem i deras sista tid i livet, sedan gled vi isär igen fast vi visste var vi hade varandra hela tiden. Roffe sa att han inte skulle lägga sig i oss andra fyra syskons liv och leverne för det var vi gamla nog att klara själv. Han levde inte upp till de förhållningsordningarna utan var nyfiken och ville gärna hjälpa till och lägga sig i. Att jag inte äger en bil upprörde honom mycket och han skulle med sina kontakter ordna fram en bra bil för 6000 kr. Det var rart tänkt men det blev inte så trots att han insisterade på att ordna det utan att jag bett om det.
I Februari sökte min bror läkare för problem med magen och det var cancer som inte gick att operera. Ungefär sex veckor senare var brorsan död. Det gick fort och det var kanske skönt för min bror men jag saknar honom egoistiskt och fullt, något som hans övriga familj säkert gör de med.
Jag saknar Rolfs dräpande repliker, jag saknar hans sätt att vara och då menar jag inte bilen han lovade skaffa. Jag saknar min bror som kunde reta gallfeber på mig, jag vill inte se hålet i syskonringen - åh vad jag saknar min bror!
Det är skönt att du inte behövde lida lång tid och du hade framtidsplaner hela tider som triggade dig. Som sagt jag saknar dig men om jag blundar så kan jag se dig på din altan stående vid grillen med en grilltång i ena näven och en burk Sofiero i den andra.
Hej då Roffe mitt äldsta lillasyskon.
När jag var nästan två år föddes min första bror och han föddes mycket för tidigt så min mamma sprang till sjukhuset två gånger om dagen för att lämna mjölk och samtidigt besöka vår far som låg på en medicinavdelning efter att fått starkström genom kroppen. På båda ställen fick hon samma besked : "Det är osäkert om han överlever men vi gör vad vi kan." Både Rolf och pappa kom hem efter flera månader och jag var storasyster till en pojke med stora fötter,stora öronen och stor snopp. Han var en glad unge som som när han började prata gjorde det ständigt och vid alla tillfällen där han var närvarande.
Han var en riktig nyfiken typ som med sina inpass kunde ställa till storbråk. Att dra till skogs med den lilla odågan satt en storasysters krafter på hårda prov, som att vi båda fick skidor med läderbindningar som genast måste provas. Vid den stora klippan i skogen körde han raskt sönder mina nya skidor och retade upp en stor kille (ca10år) med att tala om hur ful och tjock han var - sedan stack han och lämnade mig att få en ordentlig omgång stryk i hans ställe. Då tyckte jag inte om min bror.
När vi växt några år och Roffe och jag gick på samma skola blev det roliga att ha en bror som man kunde umgås med och gå på disco med för vi kunde plötsligt låna kläder av varandra. Mamma sydde utställda byxor åt oss likadana men i olika färger. Varsin kaftan skapade hon också och det var häftigt att gå på den nyöppnade fritidsgården i de kläderna som visade att man var syskon.Ett problem var att vi tillsammans köpte ett par Tom Jones-skor svarta med liten klack och ett stort guldspänne på plösen. Brorsan hann nästan alltid för mig när skorna skulle användas trots delad vårdnad om dem.
Skoltiden gick fort och Rolf gick verkstadsutbildning medan jag gick gamla realskolan för att komma ut i arbetslivet. Tonåren funkade fint mellan oss förutom Roffes irriterande vana att lägga sig i mina val av pojkvänner. De utsattes för hårda förhör av honom och fanns det minsta tvivel om deras duglighet som pojkvänner så fanns han alltid i vår närhet även när vi tog vår tillflykt till mitt rum. Det går inte att småhångla med en bror som sitter mittemot en eller av en händelse står och glor genom mitt fönster. Brrr vad jag tyckte han var jobbig med sitt häng runt oss och spridande av fantastiska oneliners som inte uppskattades ett dugg.
När brudarna kom in i brorsans liv blev det lättare och jag tyckte det var skönt. När Rolf mötte den lilla nätta Anna-Karin då hade han hittat rätt. Lämpligt nog lyckades hon göra brorsan till far på just Fars Dag och han kom hem till mig för att berätta om den fantastiska gosse som fötts. Brorsan var stolt far och när han och Anna-Karin gifte sig fanns det inga gränser för hans stolthet över världens vackraste fru. Alla kunde ju se att hon var så fin som han sa.
Vi andra syskon bildade också familjer och vi umgicks inte riktigt så ofta och vi fick barn och flyttade runt lite. Rolf och hans fru fick "en prinsessa" som han sa när dottern föddes och babykläderna gick varvet runt en gång till. Brorsan arbetade som svetsare och reparatör samtidigt som han var deltidsbrandman tills han slutade och blev resemontör. Jag tror att han har varit på alla kärnkraftverk i Sverige och även utomlands.
Lika blå som jag är , lika röd var Rolf så vi talade med jämna mellanrum om hur korkad den andra var. Brorsans ilska över saker som var illa i samhället skrev han inlägg om på sin facebooksida, hela tiden med dräpande ordvändningar.
När mamma och pappa blev gamla och skröpliga träffades vi mer i våra omsorger om dem i deras sista tid i livet, sedan gled vi isär igen fast vi visste var vi hade varandra hela tiden. Roffe sa att han inte skulle lägga sig i oss andra fyra syskons liv och leverne för det var vi gamla nog att klara själv. Han levde inte upp till de förhållningsordningarna utan var nyfiken och ville gärna hjälpa till och lägga sig i. Att jag inte äger en bil upprörde honom mycket och han skulle med sina kontakter ordna fram en bra bil för 6000 kr. Det var rart tänkt men det blev inte så trots att han insisterade på att ordna det utan att jag bett om det.
I Februari sökte min bror läkare för problem med magen och det var cancer som inte gick att operera. Ungefär sex veckor senare var brorsan död. Det gick fort och det var kanske skönt för min bror men jag saknar honom egoistiskt och fullt, något som hans övriga familj säkert gör de med.
Jag saknar Rolfs dräpande repliker, jag saknar hans sätt att vara och då menar jag inte bilen han lovade skaffa. Jag saknar min bror som kunde reta gallfeber på mig, jag vill inte se hålet i syskonringen - åh vad jag saknar min bror!
Det är skönt att du inte behövde lida lång tid och du hade framtidsplaner hela tider som triggade dig. Som sagt jag saknar dig men om jag blundar så kan jag se dig på din altan stående vid grillen med en grilltång i ena näven och en burk Sofiero i den andra.
Hej då Roffe mitt äldsta lillasyskon.
onsdag 2 september 2015
Släng dig i väggen Ernst Kirchsteiger! Jag är gift med en innovativ man med både egen rollator och sekatör!
En av mannen i mitt livs många läkare kallar honom skör eller bräcklig men jag föredrar att kalla honom något maläten och skrabbig. Han är som man kallar multisjuk med sin lungcancer, svårinställd diabetes, en starr som inte kunde opereras och resttillstånd från alla strokes som givit honom balans- och gångsvårigheter. Ett svajigt närminne och en hastigt tilltagande dövhet gör att det kan bli små komplikationer i det dagliga livet men det motarbetar mannen med en stor portion envishet, innovativitet, samt inspel från olika medium som tv. Kunskapsprogram liksom gör-det-själv dito står högt i kurs hos maken.
Tyvärr för oss och vår trädgård så råkade Maken under sitt zappande med fjärrkontrollen en dag för några veckor sedan in ett trädgårdsprogram som genast slog an en sträng hos honom och gjorde honom till vår egen självutnämnde hortonom. Vi bor i markplan med en stor altan och vi hade planterat rosor efter väggen där redan en doftande rosa klängros fanns när vi flyttade in. I solen vid altanen planterade jag vinbärsbuskar och en hallonhäck. Vi har vinbär i frysen och hallonskörden satt vi i oss allt efter som bären mognaden. Tillväxten var god och jag har sett fram mot kommande skördar - men det var då det.
Vi skyller på makens dövhet som gjort att han nog missförstod beskärandets när och hur när vi tittar ut över resterna av Attilas skövlingar (makens framfart med sekatör) i vår grönskande "trädgård". Med modernt formspråk skulle man kunna säga att vi har en minimalistisk trädgård men det är lättare att se det framför sig om man tänker sig att det som gjorts med sekatör är att likna vid amerikansk militär klippning men på buskar. Någon uppstod efter tre dagar men det var inte våra buskar för de är bortom all räddning har jag insett men jag smyckade trädgårdsbordet med stora buketter med prunkande rosor och knoppar som fallit offer i massakern.
Till våren skall jag plantera Ölandstok runt hela uteplatsen även om de inte ger några bär och låsa in sekatören och maken i skilda rum. Jag funderar också på att ta bort eller måla om den blå spaljén som visade sig finnas bakom klätterrosen.
Något i nyhetsflödet som kom för mina ögon härom dagen var att Carola bjudit hem ett tiggarpar på middag och det har nog varit helt normalt för henne och hennes spontana godhet - det skulle jag aldrig göra själv, inte få en tanke om att göra. Hemskt va? Jag ser på det på ett helt annat sätt och är faktiskt orolig bara av att passera tiggarna som finns i vår stad utanför snart sagt varje butik utom begravningsbyrån, men det kanske bara är en tidsfråga innan de finns där. Att en del av dem är aggressiva det kan jag ta men jag tänker på något helt annat som inte kan sägas emot.
Kameliadamen dog vacker och blek i det och troligen även den döende dandyn liksom många av Ivar Lo-Johansson romanfigurer. Man kallade det för lungsot då men det är TBC man talar om. TBC var praktiskt taget utrotat i Sverige under 1980-talet men har tagit ny fart med flyktingströmmarna. Sjukdomen är en sådan sjukdom som skall anmälas till smittskyddsläkaren och sedan skall man medicinera noggrant och länge för att få bukt med sjukdomen. Jag påstår inte att alla tiggare har TBC för det har de inte, inte heller flyktingar som kommer hit. Skillnaden är att flyktingarnas sjukdomar kan skötas via den hälsoundersökning som man får som flykting medan tiggarna inte genomgår någon som helst kontroll. Afrikanska flyktingar liksom människor från Rumänien, Bulgarien och andra öststaterhar ökat sjukdomsfallen . Fattiga tiggare som sitter och hostar i butiksdörren är jag livrädd för just för att jag vet att de kanske har TBC - men jag vet inte. Det jag vet är att det smittar med utandning och upphostningar och att fattiga tiggare säkerligen inte har råd med vare sig läkare eller daglig noggrann dyr medicinering. Jag kanske skulle klara att få den sjukdomen och sköta medicineringen men jag är inte alls säker på att många som har nedsatt immunförsvar skulle klara av att få TBC. I min närhet finns min man med cancer och tyvärr har jag många bekanta och släktingar som också har olika varianter av cancer. Tänk om någon överför TBC där de sitter utanför butiken eller kastar sig om halsen medan man kör upp en mugg i ansiktet på den presumtive "givaren". Jag blir t o m rädd när någon god människa skickar fram sitt lilla barn för att skänka en slant just för smittspridningens skull. Troligen kommer många att säga att jag stigmatiserar stackars fattiga människor men så länge som jag inte kan få klara besked om att det absolut inte finns en endaste TBC-risk med tiggarna så fortsätter jag vara rädd för mina nära och käras skull.
Flyktingar väller in från krigshärjade områden och från stater där man flyr sin fattigdom för en bättre framtid. Det är förskräckligt och ofattbart fasansfullt. Våra politiker käbblar om hur, var och vem som skall stå för hjälpinsatserna och pratar miljarder hit och dit. Alla skall hjälpa till och ta sitt medborgeliga ansvar har jag förstått så här kommer min insats: Jag kan ta emot en person min egen personliga kvotflykting. Här öppnar jag min dörr och mitt hjärta för en ensamkommande medelålders kvinna (utan TBC). Hon får eget rum och jag blir hennes personliga coach in i Sverige. Om alla som har utrymme gjorde så behöver inte V sitta och gråta över att man tar ut vinster på flyktingar. Stefan Löfven borde klara av många tillfälliga inhysningar i Sagerska palatset för det verkar rymligt och de flesta i SVaMP regeringen kan säkert visa sin goda sida och bli goda föredömen för oss andra obetydliga gräsrötter med att ta mot någon behövande.
Min oro och mina tankar är mina men även min glädje finns där så jag är glad åt er som vill dela mina ord. Jag är extra glad åt att lillsyrran är av samma tjuriga martallsart som jag - på mindre än tre veckor har hon fått tre stora hjärtinfarkter, blivit ballongsprängd, fått stentar insatt och blivit sotad. Hon väntar nu på en pace-maker och är tuff som satan. När hon är färdigrenoverad funderar jag på att bjuda henne på en härlig ny hårfärg - men inte rosa.
Tyvärr för oss och vår trädgård så råkade Maken under sitt zappande med fjärrkontrollen en dag för några veckor sedan in ett trädgårdsprogram som genast slog an en sträng hos honom och gjorde honom till vår egen självutnämnde hortonom. Vi bor i markplan med en stor altan och vi hade planterat rosor efter väggen där redan en doftande rosa klängros fanns när vi flyttade in. I solen vid altanen planterade jag vinbärsbuskar och en hallonhäck. Vi har vinbär i frysen och hallonskörden satt vi i oss allt efter som bären mognaden. Tillväxten var god och jag har sett fram mot kommande skördar - men det var då det.
Vi skyller på makens dövhet som gjort att han nog missförstod beskärandets när och hur när vi tittar ut över resterna av Attilas skövlingar (makens framfart med sekatör) i vår grönskande "trädgård". Med modernt formspråk skulle man kunna säga att vi har en minimalistisk trädgård men det är lättare att se det framför sig om man tänker sig att det som gjorts med sekatör är att likna vid amerikansk militär klippning men på buskar. Någon uppstod efter tre dagar men det var inte våra buskar för de är bortom all räddning har jag insett men jag smyckade trädgårdsbordet med stora buketter med prunkande rosor och knoppar som fallit offer i massakern.
Till våren skall jag plantera Ölandstok runt hela uteplatsen även om de inte ger några bär och låsa in sekatören och maken i skilda rum. Jag funderar också på att ta bort eller måla om den blå spaljén som visade sig finnas bakom klätterrosen.
Något i nyhetsflödet som kom för mina ögon härom dagen var att Carola bjudit hem ett tiggarpar på middag och det har nog varit helt normalt för henne och hennes spontana godhet - det skulle jag aldrig göra själv, inte få en tanke om att göra. Hemskt va? Jag ser på det på ett helt annat sätt och är faktiskt orolig bara av att passera tiggarna som finns i vår stad utanför snart sagt varje butik utom begravningsbyrån, men det kanske bara är en tidsfråga innan de finns där. Att en del av dem är aggressiva det kan jag ta men jag tänker på något helt annat som inte kan sägas emot.
Kameliadamen dog vacker och blek i det och troligen även den döende dandyn liksom många av Ivar Lo-Johansson romanfigurer. Man kallade det för lungsot då men det är TBC man talar om. TBC var praktiskt taget utrotat i Sverige under 1980-talet men har tagit ny fart med flyktingströmmarna. Sjukdomen är en sådan sjukdom som skall anmälas till smittskyddsläkaren och sedan skall man medicinera noggrant och länge för att få bukt med sjukdomen. Jag påstår inte att alla tiggare har TBC för det har de inte, inte heller flyktingar som kommer hit. Skillnaden är att flyktingarnas sjukdomar kan skötas via den hälsoundersökning som man får som flykting medan tiggarna inte genomgår någon som helst kontroll. Afrikanska flyktingar liksom människor från Rumänien, Bulgarien och andra öststaterhar ökat sjukdomsfallen . Fattiga tiggare som sitter och hostar i butiksdörren är jag livrädd för just för att jag vet att de kanske har TBC - men jag vet inte. Det jag vet är att det smittar med utandning och upphostningar och att fattiga tiggare säkerligen inte har råd med vare sig läkare eller daglig noggrann dyr medicinering. Jag kanske skulle klara att få den sjukdomen och sköta medicineringen men jag är inte alls säker på att många som har nedsatt immunförsvar skulle klara av att få TBC. I min närhet finns min man med cancer och tyvärr har jag många bekanta och släktingar som också har olika varianter av cancer. Tänk om någon överför TBC där de sitter utanför butiken eller kastar sig om halsen medan man kör upp en mugg i ansiktet på den presumtive "givaren". Jag blir t o m rädd när någon god människa skickar fram sitt lilla barn för att skänka en slant just för smittspridningens skull. Troligen kommer många att säga att jag stigmatiserar stackars fattiga människor men så länge som jag inte kan få klara besked om att det absolut inte finns en endaste TBC-risk med tiggarna så fortsätter jag vara rädd för mina nära och käras skull.
Flyktingar väller in från krigshärjade områden och från stater där man flyr sin fattigdom för en bättre framtid. Det är förskräckligt och ofattbart fasansfullt. Våra politiker käbblar om hur, var och vem som skall stå för hjälpinsatserna och pratar miljarder hit och dit. Alla skall hjälpa till och ta sitt medborgeliga ansvar har jag förstått så här kommer min insats: Jag kan ta emot en person min egen personliga kvotflykting. Här öppnar jag min dörr och mitt hjärta för en ensamkommande medelålders kvinna (utan TBC). Hon får eget rum och jag blir hennes personliga coach in i Sverige. Om alla som har utrymme gjorde så behöver inte V sitta och gråta över att man tar ut vinster på flyktingar. Stefan Löfven borde klara av många tillfälliga inhysningar i Sagerska palatset för det verkar rymligt och de flesta i SVaMP regeringen kan säkert visa sin goda sida och bli goda föredömen för oss andra obetydliga gräsrötter med att ta mot någon behövande.
Min oro och mina tankar är mina men även min glädje finns där så jag är glad åt er som vill dela mina ord. Jag är extra glad åt att lillsyrran är av samma tjuriga martallsart som jag - på mindre än tre veckor har hon fått tre stora hjärtinfarkter, blivit ballongsprängd, fått stentar insatt och blivit sotad. Hon väntar nu på en pace-maker och är tuff som satan. När hon är färdigrenoverad funderar jag på att bjuda henne på en härlig ny hårfärg - men inte rosa.
onsdag 5 augusti 2015
Vart hör jag hemma? I vilket fack?
Jag förstår inte riktigt hur det är eller blir här i Världen för samtidigt som vi kämpar för att höra ihop i olika klubbar , föreningar eller partier så måste vi vara noga med att särskilja oss som personer som kan stoppas i egna fack. Som vanlig människa så tycker jag att det blir mer och mer förvirrat att vara jag som individ då man skall kräva separatistiska rum och samtidigt kunna etiketteras med en ordentlig innehållsdeklaration som individ. Svårt att bena ut men jag gör ett försök trots att jag nog inte passar perfekt i någon av de skräddarsydda tvångströjorna som skall innehålla mig själv.
1 Jag är kvinna - vilket innebär att jag varit flicka, kvinna, föderska, mor och mycket annat. Jag har varit gift tre gånger med män och jag har fött barn. Jag lever med en man som jag är mer eller mindre är anhörigvårdare åt.
2 Enligt beskrivningar i olika media är jag en så kallad kulturtant. Jag har utbildning som konstvetare och är engagerad inom olika kulturföreningar. Jag har även andra utbildningar inom andra sfärer.
3 Politiskt engagerad är jag också i moderaterna men måste nog säga att jag är nog mer gammelmoderat än ny sådan. Hur än jag gör så har jag svårt att förlika mig DÖ och i vissa stunder längtar jag efter Gösta Bohmans anda trots att han inte ligger rätt i tiden men vem gör det.
Öppna moderater där är jag också med men mest för att en kamrat inbjöd mig dit. Öppna moderater är för att göra det enkelt för mig och för att jag inte skall missa någon när jag förklarar, ÖM är för alla som inte är hetero - där har man sitt speciella fack. Konstigt jag hörde i samband med Prideveckan att det finns över sjuttio olika benämningar på olika personligheter inom de sexuella preferenserna så jag presenterar ÖM så. Märkligt jag har aldrig behövt sätta dessa märklappar på min omgivning jag försöker se dem som personer men det kanske behövs vad vet jag? Jag tycker om människor för att de är de människor inget annat och de får gärna sticka ut.
4 Feminist är jag inte heller om jag ser på vad det verka stå för, vill nog bli kallad människa istället.
5 Då jag gillar karlar har jag adopterat mig ett gäng bröder som jag tycker om utan andra orsaker än att jag tycker om dem, tycker om att umgås med dem och har ett stort nöje av att vistas i deras sällskap. Jag tänker fortsätta med det så länge de inte motsätter sig det - vad omgivningen tycker och tänker om detta ger jag blanka tusan i. Några systrar har det blivit också men inte alls så många.
6 Samhället och vad som sker eller inte sker med det oroar mig mycket. Ibland så upplever jag en flathet eller en rädsla för att kalla saker vid dess rätta namn. Vi har en regering som liknar ingenting och som i stort sett tillsätter utredningar och kommiteer och inget mer. Det blir inga mer jobb, bostäder och bra skolor av det bara arbete för de som gör utredningarna. Det är inte en gång ställningskrig mellan de olika falangerna i riksdagen för man har fixat en kronisk time-out med DÖ från all vettig verksamhet som kunde styra upp läget i landet - allt detta för att hålla SD utanför. Det gick ju utmärkt - SD växer så det knakar medan alla andra trampar vatten.
Tältläger växer upp överallt där våra EU-migranter finner att de kan övernatta och bara några dagar senare så finns mängder av skräp och avföringshögar runt om lägret. Jag ogillar läget skarpt liksom vår asylpolitik. Hemskt ledsen men vi kan inte vara ett världssamvete för alla och det är väldigt stor skillnad på asylsökarna. Det är lätt att förstå att man flyr från krig och elände för att klara sig och det är självklart att man ska ta emot dessa människor, men alla som kommer hit som rent ekonomiska flyktingar skall inte belasta asylboenden ute i landet.
Usch en så konstig person jag verkar vara och inte går det att stoppa in mig i något fack heller men då får det vara med det. Jag får fortsätta att vara Granntanten för i den skepnaden trivs jag bäst. En liten tjock tant med rosa hår och huvudet för sig. Mitt liv fortsätter som jag - jag älskar en del människor samtidigt som jag tycker direkt illa om andra - men jag måste följa mitt hjärta och min tanke även om det blir ilskna reaktioner runt mig. Att inte vara ärlig inför sig själv är det lägsta man kan komma som människa. Man får ta några smällar här i livet men hellre det än att inte öppna munnen. Något diplomatämne har jag aldrig varit så jag kör vidare som den jag är - Granntanten. Som min kloka mormor sa någon gång :"Man kan inte bli halshuggen mer än en gång".
Nu skall jag ägna mig åt mannen i mitt liv som fyllde 71 år igår, skrabbig är han men en dag i taget men smårenoveringar är det som gäller.
Grattis nu har ni tragglat er igenom ännu en litania från mig - jag älskar er för det.
1 Jag är kvinna - vilket innebär att jag varit flicka, kvinna, föderska, mor och mycket annat. Jag har varit gift tre gånger med män och jag har fött barn. Jag lever med en man som jag är mer eller mindre är anhörigvårdare åt.
2 Enligt beskrivningar i olika media är jag en så kallad kulturtant. Jag har utbildning som konstvetare och är engagerad inom olika kulturföreningar. Jag har även andra utbildningar inom andra sfärer.
3 Politiskt engagerad är jag också i moderaterna men måste nog säga att jag är nog mer gammelmoderat än ny sådan. Hur än jag gör så har jag svårt att förlika mig DÖ och i vissa stunder längtar jag efter Gösta Bohmans anda trots att han inte ligger rätt i tiden men vem gör det.
Öppna moderater där är jag också med men mest för att en kamrat inbjöd mig dit. Öppna moderater är för att göra det enkelt för mig och för att jag inte skall missa någon när jag förklarar, ÖM är för alla som inte är hetero - där har man sitt speciella fack. Konstigt jag hörde i samband med Prideveckan att det finns över sjuttio olika benämningar på olika personligheter inom de sexuella preferenserna så jag presenterar ÖM så. Märkligt jag har aldrig behövt sätta dessa märklappar på min omgivning jag försöker se dem som personer men det kanske behövs vad vet jag? Jag tycker om människor för att de är de människor inget annat och de får gärna sticka ut.
4 Feminist är jag inte heller om jag ser på vad det verka stå för, vill nog bli kallad människa istället.
5 Då jag gillar karlar har jag adopterat mig ett gäng bröder som jag tycker om utan andra orsaker än att jag tycker om dem, tycker om att umgås med dem och har ett stort nöje av att vistas i deras sällskap. Jag tänker fortsätta med det så länge de inte motsätter sig det - vad omgivningen tycker och tänker om detta ger jag blanka tusan i. Några systrar har det blivit också men inte alls så många.
6 Samhället och vad som sker eller inte sker med det oroar mig mycket. Ibland så upplever jag en flathet eller en rädsla för att kalla saker vid dess rätta namn. Vi har en regering som liknar ingenting och som i stort sett tillsätter utredningar och kommiteer och inget mer. Det blir inga mer jobb, bostäder och bra skolor av det bara arbete för de som gör utredningarna. Det är inte en gång ställningskrig mellan de olika falangerna i riksdagen för man har fixat en kronisk time-out med DÖ från all vettig verksamhet som kunde styra upp läget i landet - allt detta för att hålla SD utanför. Det gick ju utmärkt - SD växer så det knakar medan alla andra trampar vatten.
Tältläger växer upp överallt där våra EU-migranter finner att de kan övernatta och bara några dagar senare så finns mängder av skräp och avföringshögar runt om lägret. Jag ogillar läget skarpt liksom vår asylpolitik. Hemskt ledsen men vi kan inte vara ett världssamvete för alla och det är väldigt stor skillnad på asylsökarna. Det är lätt att förstå att man flyr från krig och elände för att klara sig och det är självklart att man ska ta emot dessa människor, men alla som kommer hit som rent ekonomiska flyktingar skall inte belasta asylboenden ute i landet.
Usch en så konstig person jag verkar vara och inte går det att stoppa in mig i något fack heller men då får det vara med det. Jag får fortsätta att vara Granntanten för i den skepnaden trivs jag bäst. En liten tjock tant med rosa hår och huvudet för sig. Mitt liv fortsätter som jag - jag älskar en del människor samtidigt som jag tycker direkt illa om andra - men jag måste följa mitt hjärta och min tanke även om det blir ilskna reaktioner runt mig. Att inte vara ärlig inför sig själv är det lägsta man kan komma som människa. Man får ta några smällar här i livet men hellre det än att inte öppna munnen. Något diplomatämne har jag aldrig varit så jag kör vidare som den jag är - Granntanten. Som min kloka mormor sa någon gång :"Man kan inte bli halshuggen mer än en gång".
Nu skall jag ägna mig åt mannen i mitt liv som fyllde 71 år igår, skrabbig är han men en dag i taget men smårenoveringar är det som gäller.
Grattis nu har ni tragglat er igenom ännu en litania från mig - jag älskar er för det.
onsdag 8 juli 2015
Gästkockar i Almedalen eller ju fler kockar desto sämre pizza
Ingen reseskildring är komplett om man inte får några tips om lokala lokus att stilla sin hunger på. Här har ni en lista på pizzerior som fanns i Almedalen men bara för en enda kväll s k one-night-stand
Jag beskriver huvudmeny , gästkocken, smak, konsistens utan inbördes rangordning men vad jag tyckte i det stora hela.
Pizzeria S huvudmeny var "The Blacksmiths' Nightmare".
Beskrivning : Stadig betongplatta med garnering av dogmer, lögner och spridda löf(v)ten. Luktade källare och mättnaden skulle beskrivas som en tung klump i magen. Kvällens kreatör gick under artistnamnet UPPLÄSARSTEFFE och verkade vara en olycklig nybörjare. Ingen dietist inblandad där inte.
Pizzeria C levererade en fräsch pizza med god sallad. "Annie's Daylight" var välkomponerad på en rejäl botten och samtliga ingredienser var närodlade och spänstiga. En pizza för de som inte vågar prova någon ny smak eftersom de har den här som favorit och vet vad de får. Kvällens kock ALLIANSANNIE kan konsten att mätta de hungriga. Gott!
En ny pizzeria och helt oprövad kock lanserade Pizzeria KD. "Bomber och Granater" var en pizza som skakade liv i ätaren. Tunga och oväntade ingredienser som serverades med rejäl kryddning som kickade igång smaklökarna. Kocken CAPTAIN EBBA HADDOCK gjorde en fantastisk debutmeny med extra järn som tillbehör. Väntar ivrigt på kockens meny nästa år. Fullfjädrad från start.
Pizzeria Fp förvånade mig sin jordnära skapelsen "En Promenad I Folkhemmet". Alldeles vanliga ingredienser som både tilltalade och smakade bra för en gräsrot. Enkelt och närande av en rutinerad kock som vet vad lyssnarna behöver. Bra levererat av 18-MINUTES-JANNE. Meny som fick mig att tänka under matsmältningstiden.
Familjepizzan från SD då? Jo då förutom att man har en helsvensk bagare som tillverkar pizza "Family Svea" så var ingenting oväntat i kompositionen förutom att den för dagen var bakad för våra minsta , den var alltså lättuggad , passerad och garnerad med pure'. Inte så kulinariskt tilltalande för mig som vill ha tuggmotstånd men kanske mättande för de som behöver den. Kocken DADY JIMMIE var bra med de förutsättningar som han hade att arbeta utifrån. Hans pizza kommer dock inte att finnas i min picknickkorg.
Pizzeria Mp borde nog kollat vad de hade i råvarukorgen innan de startade vedugnen. "Elevens Elegi" var mer än ledsam där den tronade på tallriken - fri från alla naturliga tillsatser. Kocken FREE FRIDOLIN hade inte en gång ett grundrecept att arbeta efter och fingertoppskänslan saknades helt. Undvik detta (mat)ställe!
Den tredje kvinnliga bagaren arbetar på Pizzeria M och serverade "Lilla Blå" till hugande och hungrande. Allt fanns med metodiskt pålagt och i fyrkantig form - det var i stort sett det enda och som stack ut. Mättande av en teoretiskt välutbildad kock men där hade jag förväntat mig något mer. Kanske en rykande kopp stark kaffe hade höjt det hela.
Slutspurt med Pizzeria V lämnade mig hungrig och törstig beroende på att mina anspråk var små från början. "Ljumma Vindar"är inte pizzan för mig hur många gånger som JUBLAR-JONAS än försökte sälja in den till mig.
Nästa år i Almedalen lanserar jag en Pizzeria GRANNTANTEN som levererar hela veckan - samma grandiosa pizza hela veckan "Extra Allt Men Icke Riktigt PK". Välkomna då! Granntanten levererar!
Jag beskriver huvudmeny , gästkocken, smak, konsistens utan inbördes rangordning men vad jag tyckte i det stora hela.
Pizzeria S huvudmeny var "The Blacksmiths' Nightmare".
Beskrivning : Stadig betongplatta med garnering av dogmer, lögner och spridda löf(v)ten. Luktade källare och mättnaden skulle beskrivas som en tung klump i magen. Kvällens kreatör gick under artistnamnet UPPLÄSARSTEFFE och verkade vara en olycklig nybörjare. Ingen dietist inblandad där inte.
Pizzeria C levererade en fräsch pizza med god sallad. "Annie's Daylight" var välkomponerad på en rejäl botten och samtliga ingredienser var närodlade och spänstiga. En pizza för de som inte vågar prova någon ny smak eftersom de har den här som favorit och vet vad de får. Kvällens kock ALLIANSANNIE kan konsten att mätta de hungriga. Gott!
En ny pizzeria och helt oprövad kock lanserade Pizzeria KD. "Bomber och Granater" var en pizza som skakade liv i ätaren. Tunga och oväntade ingredienser som serverades med rejäl kryddning som kickade igång smaklökarna. Kocken CAPTAIN EBBA HADDOCK gjorde en fantastisk debutmeny med extra järn som tillbehör. Väntar ivrigt på kockens meny nästa år. Fullfjädrad från start.
Pizzeria Fp förvånade mig sin jordnära skapelsen "En Promenad I Folkhemmet". Alldeles vanliga ingredienser som både tilltalade och smakade bra för en gräsrot. Enkelt och närande av en rutinerad kock som vet vad lyssnarna behöver. Bra levererat av 18-MINUTES-JANNE. Meny som fick mig att tänka under matsmältningstiden.
Familjepizzan från SD då? Jo då förutom att man har en helsvensk bagare som tillverkar pizza "Family Svea" så var ingenting oväntat i kompositionen förutom att den för dagen var bakad för våra minsta , den var alltså lättuggad , passerad och garnerad med pure'. Inte så kulinariskt tilltalande för mig som vill ha tuggmotstånd men kanske mättande för de som behöver den. Kocken DADY JIMMIE var bra med de förutsättningar som han hade att arbeta utifrån. Hans pizza kommer dock inte att finnas i min picknickkorg.
Pizzeria Mp borde nog kollat vad de hade i råvarukorgen innan de startade vedugnen. "Elevens Elegi" var mer än ledsam där den tronade på tallriken - fri från alla naturliga tillsatser. Kocken FREE FRIDOLIN hade inte en gång ett grundrecept att arbeta efter och fingertoppskänslan saknades helt. Undvik detta (mat)ställe!
Den tredje kvinnliga bagaren arbetar på Pizzeria M och serverade "Lilla Blå" till hugande och hungrande. Allt fanns med metodiskt pålagt och i fyrkantig form - det var i stort sett det enda och som stack ut. Mättande av en teoretiskt välutbildad kock men där hade jag förväntat mig något mer. Kanske en rykande kopp stark kaffe hade höjt det hela.
Slutspurt med Pizzeria V lämnade mig hungrig och törstig beroende på att mina anspråk var små från början. "Ljumma Vindar"är inte pizzan för mig hur många gånger som JUBLAR-JONAS än försökte sälja in den till mig.
Nästa år i Almedalen lanserar jag en Pizzeria GRANNTANTEN som levererar hela veckan - samma grandiosa pizza hela veckan "Extra Allt Men Icke Riktigt PK". Välkomna då! Granntanten levererar!
måndag 6 juli 2015
Jag delar gärna rum med dig Jan Björklund nästa år i Almedalen
Nu har jag landat i verkligheten, pussat både Mannen i mitt liv och katten Surögda Ester. Tvättmaskinen går för fullt liksom åskan men jag har hunnit glo på "pläjen" i tvn så jag såg och hörde Jan Björklunds tal i Almedalen.
Av alla predikningar, uppläsningar och tal så var det här TALET. Björklund är en god talare och har alltid varit oavsett innehåll i talet och det här var fint. Den här mannen levererade på ett avslappnat men engagerat sätt. Alla partier har sina hjärtefrågor, liksom jag och andra väljare fast vi inte alltid vet om det - Björklund triggade intresset för sina (även om åhörarna var få denna sista talardag) men han pratade fint inför denna skara.
Alla andra har bjudit i till en mental helikoptertur där de har sett vad som varit VIKTIGT för oss utan att bjuda in oss vanliga dödliga till trippen , vi har fått några "jämmerocheländeskonfekt" t ex. av smaken "Lena kan inte köpa mjölk till sina barn utom på söndag - den är för dyr". Det är allt vi får om inte det serveras jonglering med många miljarder i luften eller snabbkurs i luftslottsbyggande. Björklund klev inte in i helikoptern en gång för han tog oss på en promenad, gräsrötter bland gräsrötter där vi fick möta gamla mamma och valfriheten. Han ingav förtroende med det han sa, ingen uppenbar lögn av vilken färg det månde vara kunde jag upptäcka.
Snyggt utfört tal Janne ! Den rosa tröjan var attans snygg på dina axlar och ger dig extrapoäng i mitt system.
De som undrar över rubriken ska jag berätta om varför jag tror att Jan Björklund skulle kunna vara min rumskompis - under fyra almedalsår har jag haft två sambos. Det har varit min kompis Henrik och så Anybody, personer jag litar obetingat på, som ser mina brister och nördigheter och ändå står ut, till och med gillar mig trots det och vi har roligt ihop. Båda två har sett mina mörka rum och finns kvar. Jag tror att Jan Björklund passar in efter det jag tog in, kanske har han redan tea klart när jag vaknar.
Drömmar, tokigheter ja ren galenskap blandat med skär realism, givetvis också glädje bygger våra liv och jag vill tacka alla ni som följer mig och mina bravader i min värld för ni har gjort mig till en av de femtio främsta av 12600 registrerade bloggare inom politiska bloggar. Varje gång någon av er tittar in på min blogg registreras det som ett besök - TACK snälla ni för det ! Fortsätt gärna följa mig om ni tycker om det jag skriver. Det här är min syn på livets olika aspekter här och nu.
Av alla predikningar, uppläsningar och tal så var det här TALET. Björklund är en god talare och har alltid varit oavsett innehåll i talet och det här var fint. Den här mannen levererade på ett avslappnat men engagerat sätt. Alla partier har sina hjärtefrågor, liksom jag och andra väljare fast vi inte alltid vet om det - Björklund triggade intresset för sina (även om åhörarna var få denna sista talardag) men han pratade fint inför denna skara.
Alla andra har bjudit i till en mental helikoptertur där de har sett vad som varit VIKTIGT för oss utan att bjuda in oss vanliga dödliga till trippen , vi har fått några "jämmerocheländeskonfekt" t ex. av smaken "Lena kan inte köpa mjölk till sina barn utom på söndag - den är för dyr". Det är allt vi får om inte det serveras jonglering med många miljarder i luften eller snabbkurs i luftslottsbyggande. Björklund klev inte in i helikoptern en gång för han tog oss på en promenad, gräsrötter bland gräsrötter där vi fick möta gamla mamma och valfriheten. Han ingav förtroende med det han sa, ingen uppenbar lögn av vilken färg det månde vara kunde jag upptäcka.
Snyggt utfört tal Janne ! Den rosa tröjan var attans snygg på dina axlar och ger dig extrapoäng i mitt system.
De som undrar över rubriken ska jag berätta om varför jag tror att Jan Björklund skulle kunna vara min rumskompis - under fyra almedalsår har jag haft två sambos. Det har varit min kompis Henrik och så Anybody, personer jag litar obetingat på, som ser mina brister och nördigheter och ändå står ut, till och med gillar mig trots det och vi har roligt ihop. Båda två har sett mina mörka rum och finns kvar. Jag tror att Jan Björklund passar in efter det jag tog in, kanske har han redan tea klart när jag vaknar.
Drömmar, tokigheter ja ren galenskap blandat med skär realism, givetvis också glädje bygger våra liv och jag vill tacka alla ni som följer mig och mina bravader i min värld för ni har gjort mig till en av de femtio främsta av 12600 registrerade bloggare inom politiska bloggar. Varje gång någon av er tittar in på min blogg registreras det som ett besök - TACK snälla ni för det ! Fortsätt gärna följa mig om ni tycker om det jag skriver. Det här är min syn på livets olika aspekter här och nu.
lördag 4 juli 2015
Ljumma vänstervindar i Almedalen
När min tvättpåse svämmar över och det endast finns ett par rena trosor kvar i resväskan då ska man resa hem. Det här har varit en lugn dag när man nästan har påbörjat sin Almedalendetox på plats genom att ströva i ett Visby där nästan alla tält är borta och seminarierna är lika sällsynta som oskulder på en bordell. Tror att det fanns några som behandlade genusperspektivet inom tågtransporter men jag var varken inspirerad av det eller hade den intellektuella kapaciteten för att tillgodogöra mig budskapet. Vi (jag och min Almedalssambo) har tittat på båtarna som fanns kvar i hamnen, ätit en överdos god glass efter att ha intagit Borgarbiff med tillsatta blåbär från Casserolls Foodtruck. Gott råd från min facebookvän Kryddan Peterson. Vi kunde även tagit rödgrön röra men det var för magstark.
Botaniska Trädgården i norra delen av Visby hade många underliga träd men jag vägrade att fotograferas framför det märkliga trädet Apskräck för det kan föda fel associationer. Många fina kyrkoruiner besöktes också under dagen, så märkligt att murarna ännu står kvar efter 800 år. Jag har sagt Hej Då till Teliafolket och lovat återkomma nästa år , sedan en snabb koll hur andmamman i blomkrukan på Donners plats mådde. Hon var lugn och fin där hon låg och ruvade.
Tyvärr missade vi att V hade allsång på stranden med tal av Jonas Sjöstedt men det är smällar man får ta här i livet. Det hela jämnade ändå ut sig vid Jonas tal (vilket lördagsnöje en kväll på Gotland) det hela inleddes med en trubadur som sjöng på arabiska och det enda ord jag kunde härleda var Allah. Kanske det var en förbön för Jonas vad vet jag?
Jonas tal då? Det var det ljummaste jag upplevt från hans sida men han jonglerade frisk sina visioner och drömmar. Han pratade om staten och kapitalet som vanligt med damen stående snett bakom mig taktfullt dunkade takten med sina Ship to Gaza -insamlingsbössor. Jonas ljög en skvätt också när han berättade att man lyckats få till det med glasögonbidrag till barn - något som ingen tidigare haft. Kvalificerat skitsnack! Mina ungar fick det på 80-talet och jag tror det var Landstinget som stod för det. Ett annat ord som flitigt användes var barnfattigdom, jag förstår mycket väl vad han ville förmedla men i det här fallet är det faktiskt så att föräldrarna är fattiga. Jag får helt fel vibbar av det ordet så för mig är barnfattigdom = någon som har mindre än fyra egna barn
Det var ett ljumt tal i en Almedalspark som i luften var flera grader varmare. Applåder fick han av de tappra men redan frälsta som härdade ut i lördagskvällen.
Ledsen Jan Björklund, imorgon får du tala utan mitt stöd för då reser jag hem. Får kolla dig på TV-playen hemma så du kan få betyg du också.
Hej då Almedalen vi ses nästa år.
Botaniska Trädgården i norra delen av Visby hade många underliga träd men jag vägrade att fotograferas framför det märkliga trädet Apskräck för det kan föda fel associationer. Många fina kyrkoruiner besöktes också under dagen, så märkligt att murarna ännu står kvar efter 800 år. Jag har sagt Hej Då till Teliafolket och lovat återkomma nästa år , sedan en snabb koll hur andmamman i blomkrukan på Donners plats mådde. Hon var lugn och fin där hon låg och ruvade.
Tyvärr missade vi att V hade allsång på stranden med tal av Jonas Sjöstedt men det är smällar man får ta här i livet. Det hela jämnade ändå ut sig vid Jonas tal (vilket lördagsnöje en kväll på Gotland) det hela inleddes med en trubadur som sjöng på arabiska och det enda ord jag kunde härleda var Allah. Kanske det var en förbön för Jonas vad vet jag?
Jonas tal då? Det var det ljummaste jag upplevt från hans sida men han jonglerade frisk sina visioner och drömmar. Han pratade om staten och kapitalet som vanligt med damen stående snett bakom mig taktfullt dunkade takten med sina Ship to Gaza -insamlingsbössor. Jonas ljög en skvätt också när han berättade att man lyckats få till det med glasögonbidrag till barn - något som ingen tidigare haft. Kvalificerat skitsnack! Mina ungar fick det på 80-talet och jag tror det var Landstinget som stod för det. Ett annat ord som flitigt användes var barnfattigdom, jag förstår mycket väl vad han ville förmedla men i det här fallet är det faktiskt så att föräldrarna är fattiga. Jag får helt fel vibbar av det ordet så för mig är barnfattigdom = någon som har mindre än fyra egna barn
Det var ett ljumt tal i en Almedalspark som i luften var flera grader varmare. Applåder fick han av de tappra men redan frälsta som härdade ut i lördagskvällen.
Ledsen Jan Björklund, imorgon får du tala utan mitt stöd för då reser jag hem. Får kolla dig på TV-playen hemma så du kan få betyg du också.
Hej då Almedalen vi ses nästa år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)