Mina barn, dina barn och alla andras ungar

Jag har varit gravid många gånger och fick se två av mina barn växa upp.Ett av dessa barn har jag kvar i livet - hon den Vackra Fru Johansson är den som solen och månen skiner för i min del av Universum.

Min man hade som hemgift sex barn med sig när vi träffades - de älskar jag för vad de är och för de personer de är d v s bärare av hans personlighet och liv samtidigt som de är egna individer.

Ingifta och mer eller mindre ingifta dyker upp i min lilla värld liksom barnbarn. Älskade ungar och varmt välkomna är de allihopa och de berikar vår tillvaro både när de kommer hit eller hör av sig på annat sätt. Jag skulle inte vilja vara utan dem eller maken men jag har insett att tiden går och jag tydligen har fått ett selektivt minne från då jag själv var småbarnsförälder och sedan tonårsdito.

Man kan undra om ens egna barn gjorde det som barnbarnen gör nu och som föräldrarna tycker är helt normalt - har jag glömt så totalt eller tyckte jag det var helt normalt själv när det var då och mina barn som det handlade om? Jagade jag verkligen runt i hemmet och torkade bananmos från tapeten samtidigt som jag fångade den vackra bordslampan i dess fria fall när något illersnabbt kryparbarn drog i sladden? Drog mina barn ut alla elkontakter ur väggen och försökte ersätta dem med tuggad skorpsmet ? Slet jag mitt hår i förtvivlan när hyllmeter efter hyllmeter av böcker som noggrannt stod i bokstavsordning och var katalogiserade efter ämne låg i drivor på mitt golv? Brydde jag mig om att mina smyckesskrin är helt omorganiserade nu av en liten tjej efter hennes ideer om ordning? Jublade jag av lycka när något (större) barn ringde sent, sent om frågade om min hjälp?

Svaret på alla frågor är att jag vet faktiskt inte eller så har jag förträngt alltihopa. Barnbarnen Linuz och Alva är ljuvliga och de gör alldeles normala saker för sin ålder - de upptäcker och undersöker sin omvärld och lär för livet.De gör nog precis som mina flickor gjorde när de var i den åldern.
Flickan som är ett skratt i vinden, hon åt hundmat ur hundens skål med ett hålfotsinlägg som sked utan att det gav några skador. Hon var ett sådant barn som kunde gå genom en hel dag i vit klänning utan att det blev en skrynkla eller en fläck på den. Barnmodellen av den Vackra Fru Johansson hon plockade sönder ALLT som kom i hennes närhet, hon hittade alltid något som smutsade ner hennes kläder om det inte rev sönder dem. I värsta slyngelåldern fick jag telefonsamtal från bägge två vid skilda tillfällen vid mycket sena tidpunkter och jag har åkt fem mil i rykande snöstorm för att hämta ett något beskänkt barn.

Jag klagar inte på det som inträffar, jag bara ser på tingen på ett annat sätt nu mot då. Det är bara så att tiden har sprungit ifatt mig och min tanke. Små barn gör på samma sätt som små barn alltid har gjort och det kommer de att göra så länge mänskligheten består. Att äldre barn ber om hjälp och vänder sig till mig är en gåva och ett fantastiskt betyg till mig - de litar på mig och vet att jag finns där - det glädjer mig mycket. Om bakgrunden till ett telefonsamtal är att man druckit öl och missat bussen eller om man behöver hjälp i ett sällskapspel med fakta det är egalt - någon av "mina" ungar har så stort förtroende för mig så de ringer, det är smickrande.

Vi har just nu besök av en av sönerna (med familj)till mannen i mitt liv och det är sagolikt att se små barns inverkan på en farfar. Varje litet illtjut eller dregelbubbla från den lille eller en teckning från hans syster framkallar religiös extas. Små anekdoter om pappas småbarnstid berättas och det är mysigt.Det är naturligt att med små barn så cirkulerar allt kring dem och deras görande, alla vi andra har biroller som skötare av dem och allt som sker kring dem.Det är deras tid helt enkelt.

Ungar är viktiga och skall få vara viktiga men jag ser nu att åldern tar ut sin rätt på mig och maken. Jag ser fram mot när den lilla familjen åker hem igen och ser också fram mot att strukturera upp våra liv som medelålders-par-med-katt-i-lägenhet. Det skall bli skönt att placera ut ägodelarna som vi brukar utan att behöva tänka på följderna om ett litet barn får dem i huvudet eller i halsen. Det skall bli lika skönt att sortera in böcker på rätt plats och rätt hylla, att laga mat utan att läsa innehållsdeklarationer på råvarorna. Tänk att slippa få ångest över att orsaka någon plågsamma allergichocker med det man tillreder till mat.Surögda Ester kommer snart att få komma ur städskåpet där hon har begärt politisk asyl och hennes katttoalett kan återbördas till sin normala plats när det inte finns risk för arkeologiska utgrävningar i den.

Barn och barnbarn är verkligen en nådagåva jag vet det, men den största gåvan är att man kan njuta av barnbarnen i lagoma doser och mer på egna villkor.Mina barns småbarnsålder finns som ett skimrande minne i dåtid och jag är tacksam att få ha haft den trots att den ärligt talat innehöll både berg och dalar. Jag vill inte ha tillbaka den men den är fin att titta tillbaka på när den med demensens slipduks hjälp har fått den enklare och lättare att minnas.

Snart åker vår bonusfamilj hem och det har varit roligt att de kom, men underbart blir det när de åker.Det blir säkert lika underbart nästa gång och nästa gång de kommer på besök eller vi besöker dem - men vi vet att åldern tar ut sin rätt på farföräldrar hur det än är. I morgon kan man ställa kaffekoppen på bordet utan att bli rädd att skålla ett undersökande barn.Man kan förvara sitt diskmedel under diskbänken utan att oroas av att vara orsak till förgiftningstillbud. Inte heller behöver man oroas av att något barn tvättar saker i toastolen.I morgon skall jag ligga utspilld i soffan och äta grissvålar och dricka vin medan jag läser alla tidningar jag missat. Min outfit lär vara Jimi Hendrix-tshirten och trosor och raggsockor - en asocial attityd ingår i ensemblen som bonus.

Härligt med besök, välkommen igen säger jag och menar varje ord. Nu vet jag att varje tidsålder har sin tjusning och varje tid är den bästa. Jag skall njuta av den här och nu och vårda mina minnen av senaste småtrollsbesöket.I mitt sinne undrar jag över hur någon kvinna med medicinsk hjälp kan utsätta sig för att bli mamma när man är över 50 år.Man må vara ung i sinnet men det är inte rätt mot vare sig barne t/n eller moder. Barn har rätt att orkas med och få alla behov tillgodosedda och det klarar man inte hur länge som helst. Barnbarn är fantastiska - de kan njutas i lagoma doser, och framför allt de har egna föräldrar som kan ta hand om dem medan mor/far-föräldrar finns i bakgrunden som en länk och glädje bakåt i tiden.

Min och mannen i mitt livs bästa tid är här och nu - här skall njutas av den och dess godsaker på våra villkor. Barn och barnbarn är en del av dessa godsaker.