När jag växte upp i det lilla brukssamhället där alla arbetade på fabriken så handlade man i kiosken. Det fanns tre stycken på gångavstånd från huset där vi bodde men i olika väderstreck.Westerlunds kiosk var välsorterad, den hade veckotidningar,och båda kvällstidningarna. Det fanns läsk,godis,frukt och cigaretter i lösvikt. Sommartid såldes det massor av glass. På godisfronten kunde man frossa i tvåöres och femöres godis i alla fasoner, färger och smaker. Vi som var stamkunder bland ungarna vi kunde få köpa trasigt godis (skrot kallat)och fick då en jättepåse full för femtio öre.
Parkkiosken sålde bara Aftonbladet av kvällstidningarna (det passade inte med Expressen bland riktiga arbetare enligt ägaren)men hade pappas favoritcigaretter -Lucky Strike. Godiset var liknande det hos Westerlunds men det gick inte att få köpa skrot,den kiosken blev den man bara frekventerade när pappas rökverk tog slut.
Hagakiosken tillhörde Pressbyrån var ansedd som dyr och lite fisförnäm att frekventera.Deras plusvärde låg i att de hade fin konfektyr i vackra kartonger och exklusiva modemagasin. Ingenting av detta intresserade oss ungar det var ouppnåeliga eller ointressanta ting för oss.
Farbror Fernströms korvkiosk var nog drömstället ändå, den hade inget godis men den hade alla sorters korvar,buljong, gott mos och det viktigaste av allt -Farbror Fernström. Jag vet inte hur många timmar om dagen han stod i sin lilla korvkiosk alltid lika vänlig och generös med spruckna korvar till oss som hade lite pengar att spendera.
Farbror Fernström var handikappad, båda hans knän hade krossats i ett fall på hans tidigare arbetsplats och han saknade en tumme. Vi ungar hjälpte gärna honom med snöskottning eller skräpplockning för belöningen var smaskiga portioner med gott mos och sprucken korv.
I min barndom var det så att bara de med något handikapp fick driva kioskrörelse och det var en gest från samhället där sjukpensioner eller livräntor var små om de överhuvudtaget betalades ut. Mina kioskägare och kiosker är borta sedan länge men jag saknar dem mycket.
Dagens kioskersättning (om den finns) kallas jourbutik och där hyr man senaste dvdn,köper Alvedon, kondomer, graviditetstester och rullgrillad korv medan man fyller i senaste V75-raden.
Nostalgin sköljer över mig när jag tänker tillbaka, jag vet att det inte ligger i tiden och förmodligen inte heller skulle vara lönsamt med gammaldags kiosker. Jag saknar den mänskliga servicen från den tiden och kontakten,men nostalgi kan ingen leva på - varken handikappade kioskägare eller jag, en unge uppväxt på 50- och 60-talet.
Det kallas antagligen utveckling och anpassning till tidens krav men nog kan man ibland sakna de där okomplicerade kioskerna.
SvaraRaderaHär i stan finns ett par som ännu är i bruk men visst har de tvingats komplettera utbudet med snabbmat och annat modernt och samtidigt blivit måltavla för rånare och inbrottstjuvar.
Det är nog snart en tidsfråga innan man börjar tala om tiden då det fanns blomsteraffärer med udda blommor.
Tyvärr har du nog rätt men en nostalgisk tillbakablick behöver man ibland. Var det bättre förr eller ? Frågan är svår att besvara men känslomässigt tycker jag att det var det i alla fall när det gällde barndomens kiosker.
SvaraRadera