fredag 26 juli 2013

Skuld och lättnad

Trots att pappa kommit hem och var i ett bedrövligt tillstånd beslutade jag att åka och hälsa på vänner i Skåne. Jag hade dåligt samvete för att jag åkte trots att min bror som var hemma och hade "jouren" sa att det var okay. Det är så mycket känslor i svang och det är hemskt att se sin far smälta bort mentalt. Vi åkte till ett vackert Skåne via Öland (jag vet att det är en omväg) för att träffa ena sonen och hans familj samt köpa äkta kroppkakor. Kroppkakor är favoritmat för min skånevän och mannen i mitt liv.

Vi har bott på vandrarhemmet Gladan och Vråken utanför Brösarp och där väcktes jag av telefon från min äldre bror som i sin tur hade blivit uppringd på sitt arbete i Västerås( han är resemontör min bror) från pappas hemtjänstteam. Inget fungerar längre, pappa klarar i princip ingenting längre, han har blivit aggressiv och han har plötsligt tappat bort vilka hans barn är. Min bror fick rådet att samråda med oss syskon om att ställa pappa i akutkö till demensboende. Min bror tog beslutet själv och meddelade att han skulle informera oss syskon om det och det gjorde han nu. Det är tragiskt att det har blivit som det blivit med pappa och hans sjukdom men jag är glad att brorsan tog beslutet för nu blir inget värre längre utan vi vet att pappa skall få vård som är anpassad för hans demens. Han får dessutom ett boende med folk omkring sig där hans behov tillgodoses.

Konstigt att man känner skuld och undrar om man gjort allt för pappa trots att vi syskon VET att vi inte kan göra mer - det ligger utanför mänsklig möjlighet. Att samtidigt känna lättnad för att ett demensboende finns i framtiden och inte längre är bara är en utopi gör att man verkligen får en nästan schizofren känsla. Nu väntar vi bara på att någon dör på demensboendet - sådan är den bistra verkligheten - då får pappa flytta dit. Det skall bli skönt, trots att det är så tragiskt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Demens

9 kommentarer:

  1. Jag har varit där Stina. Det är så oerhört jobbigt. Man är tvingad att gilla läget på något sätt och man kan inte klara det själv.

    SvaraRadera
  2. Jag vet och jag förstår men önskar samtidigt att det inte är som det är - men det är ju det. Men visst är det otäckt att vara vid vägs ände. Att vara förloraren i kampen mot pappas demens och ändå lättnaden som infunnit sig.

    SvaraRadera
  3. Du SKA inte ha dåligt samvete. Du är ju den som ALLTID finns tillhands. Så ha semester o njut av den. Kram lillasyster Gnu

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet syrran men jag funkar inte så - trots att jag förstår hur det är.Men det blir skönt när pappa får sitt boende, skönt för alla.

      Radera
  4. Jag känner igen känslan du beskriver. Kände likadant när det gällde min pappa. Och inte blev skuldkänslorna mindre när han kom in på demensboendet. Fast det på något vis ändå kändes lättare när man visste att han var trygg och hade hjälp dygnet runt. Känslorna fortsatte att vara motstridiga så länge han levde. Trösta dig med att det är nödvändigt och oundvikligt. Vet inte om det hjälper. Men jag hoppas det.

    SvaraRadera
  5. Jag får väl säga att jag tack och lov sluppit denna känsla. Mamma gick bort tidigt i en massiv hjärtattack och pappa lever och har hälsan fortfarande. Relativt pigg till kropp och helt klar i huvudet. Så jag hoppas jag slipper vara med om det ni går igenom nu.

    Jag kan bara gissa mig till vilka känslor som far igenom dig nu. På något vis kanske de påminner om mammakänslorna, de där att man tycker att man aldrig räcker till. Fast man gör sitt bästa.

    Jag hoppas i alla fall att allt blir bra så fort som möjligt och att din/er pappa får komma till ett bra och tryggt ställe.

    SvaraRadera
  6. Ja du, Granny. Det där dåliga samvetet är en tung ryggsäck att släpa på. Och inte blir det bättre av känslan av att vilja glömma bort, fly eller lämpa över hela problemet till någon annan.

    Att se en älskad förälder förändras och dö levande under lång tid är bland det smärtsammaste och mest pressande jag varit med om. Och om det bara hade varit känslan av att vara mamma till sin mamma/pappa så hade det varit nog .. men den "förbjudna" känslan av att inte vilja mer och att faktiskt längta efter slutet medan en förälder fortfarande lever det är det mest skamfyllda och skuldbeläggande som finns.

    Jag lider med dig och dina syskon, det gör jag. Din pappa däremot verkar tack och lov ha passerat in i den overklighet där han inte längre minns den människa han tidigare var.

    Det hoppas vi ju i alla fall, eller hur?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det hoppas vi hela unghögen.

      Radera