Det blåser kallt och det regnar och det är bara drygt två månader till jul. Grannen nedanför har en gammaldags kaprifol som blommar om nu med en intencitet som slår sommarens blomning med hästlängder och den doftar intensivt.
Min dotter - Flickan som skrattar i vinden - planterade en liten kaprifolstickling vid vårt hus och snart täckte den hela vår furstukvist och väggen runt köksfönstret. Den natten hon dog drog ett åskregn förbi, fukt och värme gjorde att det doftade nästan bedövande när vi komm hem efter att ha identifierat henne.
Vi ville få sätta en båge över Flickans gravsten och sedan plantera av hennes kaprifoler där men det satte kyrkogårdsnämnden stopp för. Sedan dess har jag svårt för denna blomma - troligen för att jag förknippar den med min dotters död. Det är lite konstigt för denna klättrande, blommande och doftande växt borde representera livet - för mig doftar den död och förgängelse.
Det är synd den är så vacker och doften älskade jag en gång - minnet har tagit bort allt det tyvärr. Doften är och förblir en doft av död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar