Ordet som hela tiden uttalas är 'ofattbart', om och om igen säger man 'ofattbart'. Jag håller med och jag kan förstå hur ofattbart det är att förlora ett barn. Det jag inte förstår är hur någons barn kan skjuta andras barn med beräkning och så många som det gäller i Norge.
En person har så vitt man vet dödat minst 84 barn och ungdomar som var på läger på en ö.En person har tagit från unga resten av deras liv samtidigt som han dödat mångas barn,syskon, barnbarn och vänner.Det är sannerligen ofattbart - ofattbart hemskt.
Den första delen av det ohyggliga som skett träffade oss svenskar som extrauttsändningar på tv och radio. För min del så tänkte jag i första hand på ungdomar jag känner som arbetar och bor i Oslo och reagerade precis som om jag vore deras mamma. Jag är väldigt glad att ni lever och jag glädjs med era familjer.Skönt att ni lever och har hälsan både Love och Sebastian. Det är kanske ett mått av egoism att känna glädje för er(som inte en gång är mina ungar)när närmare 100 människor dött i er närhet.
Jag vet inte vad som kan få en människa att bomba och kallt skjuta ner människor på det sätt som gjordes igår för det är 'ofattbart' men det har hänt.Jag undrar hur mördarens familj känner nu?
Jag vill tro att det barn som mördaren var en gång hade bra föräldrar som hade förhoppningar och drömmar om sin son - inte tror jag att de hade några som helst framtidsvision om vad som nu hänt.
Jag tänker på mördarens familj och hoppas de får hjälp, de är ofattbart stora offer i detta drama. De kommer alltid att ses som massmördarens föräldrar och för alltid bära på frågan : vad gjorde vi för fel - hur kunde vi undvikit att detta skedde.
Jag tänker på den här fruktansvärda katastrofens alla offer och jag hoppas att alla räknar in denna specifika familj som alltid kommer att bära ett stigma på grund av familjebanden.
Denna familj behöver massor av stöd oavsett om deras anhörig gjort sig skyldig till det OFATTBARA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar