onsdag 14 augusti 2013

Det kära gamla ekorrhjulet snurrar vidare

Pappa är på sjukhuset igen. Hemtjänsten såg att han inte orkade sitta upp utan när han blivit satt i sin soffa (på blöjor) så vek sig hans kropp och han föll på sida i soffan utan att orka upp. Hemtjänsten ringde mig och en ambulans så blev det som vanligt att vi skulle sammanstråla på akutmottagningen. Min syster som bor närmast lyckades få tag i en bil och hämtade upp mig. Pappa var mer än dålig och vad hemtjänsten inte nämnt var att hans ena hand var röd och svullen och gjorde så ont att han skrek rakt ut bara man tittade på den . Högra ljumsken gör så ont så att han inte klarar att röra benet och han har stora sväljsvårigheter.

Pappa är scannad och man hittar ingen ny propp eller blödning, däremot har han någon ordentlig infektion i kroppen så han får antibiotika intravenöst och smärtstillande därtill. Igår satt han uppe en stund men i övrigt har man vändschema med vändning varje halvtimme. Efter helgen räknas pappa som MFB (medicinskt färdigbehandlad) och då blir det kommunen som åter får ta ansvaret. Det är uteslutet att pappa kan klara sig hemma oavsett om någon flyttar hem till honom(nej det gör jag inte) så då blir det väl akutboende och nästan med hundra procent på boendet dit ingen vill - och ingen anhörig vill ha sin anförvant. Katten får inte heller följa med dit, fast honom har jag fått flera som erbjudit sig att skjuta trots att jag inte bett om det. Jag tillbringa för övrigt ca 3 timmar om dagen på buss för att mata, klappa och borsta katten Gottfrid som ingen rör så länge pappa är i livet - och det är mitt bekymmer ingen annans.

Min pappa skall dö som alla andra men det tar en onödigt lång tid för honom att göra det , hans kropp som är i uruselt skick vill inte släppa taget om det lilla förvirrade liv han har. Själv sitter jag på kvällen och planlägger nästa herrmiddag. Många tycker nog att jag är helt känslokall och det är ingen idé att förklara att jag måste göra så för att koppla av och bevara mig själv från livets vansinne. Hemskt eller hur? Jag måste räcka till för min man , min förvisso vuxna dotter och mig själv så då gör jag som jag gör.

Nu skall jag snart ringa kommunkontoret i pappas hemkommun och tjata om boendet - jag börjar bli bra på det.

8 kommentarer:

  1. Jag förstår precis hur du har det. Har ju varit med om det själv med min pappa. Nu när mamma blivit gammal och börjar tackla av är jag livrädd att det ska bli likadant med henne.
    Hoppas ditt tjatande ger resultat iallafall.
    Vad är det för sätt att genast erbjuda sig att skjuta katten? Det tycker jag inte om! Vilken tur att katten har en godhjärtad människa som dig som tar hand om den.
    Bit ihop och kämpa på och trösta dig med att förr eller senare måste det ju ta slut på allt elände.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag trampar på och katten får ingen röra.Pappa skall ha ett bra boende om han överlever vården

      Radera
  2. Jag är många gånger glad att mina föräldrar gick bort relativt tidigt, innan demensen kom, den finns i ena släkten. Förstår att det är superjobbigt med dessa utryckningar och man älskar ju sina föräldrar in i det sista. Be katthatarna fara till nåt varmt ställe, ha en herrmiddag och skäm bort dig själv så du orkar!
    Och sen buss på kommunen!
    Kram från en som följer dig och Anybody troget, ni är super båda två!

    SvaraRadera
  3. Fy så jobbigt det låter. Tänk att det blivit så tokigt inom vård och omsorg. Det är förresten varken vård eller omsorg längre.

    Försök hitta roliga och/eller avkopplande grejer mellan varven. Annars kommer du inte att orka. Kram

    SvaraRadera
  4. Jag har varit runt nu hos alla vikariers vikarier och nu är jag på väg för ett snack med överläkaren på avdelningen på finns just nu - fortsättning följer . . . . . .

    SvaraRadera
  5. Tillägg ovan avd. pappa finns just nu skall det vara

    SvaraRadera
  6. Det låter inget vidare ..hoppas att din pappa får den vård han behöver och att han kan vara på ett korttidsboende tills ett permanent boende ordnas..

    Känner igen det där att som anhörig alltid finnas till hands..jag har ju min mamma på demensboende och det är inte självklart att de har det bra bara för att de bor där.
    Det känns som om det är jag som ser till att mamma har det bra..fast hon bor med helinackordering..personalen har inte tid..så ska det inte vara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att det tyvärr är så med personal som inte har tid men jag tycker det är ännu värre med outbildad eller rent av inkompetent personal. Men det finns iaf någon personal i närheten dygnet runt - men bra är det inte.

      Radera