fredag 1 juni 2012

Ovisshet är det värsta

Vi har haft kontakt med biståndsbedömare, demensgrupper och bostadsinsatsgrupper för pappa och det är som att vada i trögflytande sirap medan man bär på en ryggsäck vägande hundra kilo. Faderskapet är ömsom god som guld och ömsom som en trilsk treåring. Foten läker bra, han får hjälp med hygienen (när han tycker så) och han trivs bra med sin katt som han faktiskt utfodrar bra och pysslar med - under vår diskreta tillsyn. Han planerar att åka på semester "man måste komma bort"som han säger, ett begrepp som vi hans barn tolkar på ett helt annat sätt än han själv. Pappas pass har "kommit bort" och vi har ingen aning om vart det kan vara.Det är tungt att få ihop byråkrati och en gammal man och hans demens - det finns otroliga brister i systemet som till syvende och sist gör att mycket tunga bitar får skötas av anhöriga, där det finns sådana. Det är tungt att dra sådana lass inte för att man vill utan för att man måste. Det är i bästa fall två steg framåt och ett bakåt som gäller ändå är jag inte ensam - vi är flera barn som hjälps åt.Hur skall det bli med pappsen? Hur länge orkar vi hans barn? Jag oroar mig så för en vän men hoppas att det skall bli bra ändå. Vännen har krisat ihop fullständigt och efter att ha skrivit ett mycket svart avskedsbrev och smsat farväl/förlåt- meddelande till en anhörig finns inga spår efter min vän.Vi är många som försöker få upp en tråd men ingen har haft någon framgång. Vi måste ändå försöka att nå fram och den slitna klyschan "finns det liv finns det hopp" är det enda som gäller. Tänk om man förstått att det var något sådant på gång, tänk om man hade kunnat tala om att det blir bättre och att man faktiskt kommer igenom helvetet trots att det är nattsvart. Vi är så många som har gått på den svarta vägen och trott att det aldrig skulle bli ljust, men det blev det till slut ändå. Visst sjunger inte alla fåglar för en, alla människor runt omkring är varken vackra eller goda men man kan återvända till ett gott liv från mörkertiden. Nu skall jag och vännens vänner försöka komma på vart vännen är och att visa hur älskad vår vän är av många många. Vi hoppas och tror att vi snart får se vännen igen men vi måste för vår egen del också göra annat än söka och grubbla för att inte själva bli sittande och bara bli okonstruktiva. Älskande vän vi är med dig så hör av dig om du kan. Vi finns omkring dig och väntar på ett litet tecken från dig även om du nog inte läser min blogg. Vi finns här i alla fall, vi dina vänner.

2 kommentarer:

  1. Min vän är funnen, uttorkad nedkyld och förvirrad men levande - jag är så glad över det. En av mina "extrabröder" lever och kommer säkert tillbaka på banan igen, men han behöver stöttning och värme av oss runt om.

    SvaraRadera
  2. Men kära nån, så mycket oro på en gång!
    Du borde få vila och ro i tankarna, ett tag nu!

    Skönt i alla fall att din extrabroder är funnen och kan få hjälp!

    Skickar en bunt styrkekramar!

    SvaraRadera