Jag har syskon som jag har svårt för - det syskonet visar helt klart samma tendens visav mig.När det blir en sport att ljuga om allt och som jag ser det avsiktligt läser in avsikter och undermeningar i när man gör något av välmening blir det svårt att blunda för det.. Det är jobbigt, det är otrevligt och otroligt otrevligt när gamla föräldrar gråter i telefon och frågar varför jag inte kan vara snäll med syskonet.
Jag är helt säkert på att syskonkärlek inte kan tvingas på någon eller någon kärlek av vilken annan sort som helst heller. Att försöka förklara för föräldrar att jag inte orkar bry mig och faktiskt skiter i situationen som sådan faller definitivt inte i god jord-man kan inte strunta i sitt syskon. Om jag klarar av att inte bry mig så ska jag inte ge goda råd eller mina mina kläder till syskonet i fortsättningen.
Jag är inte okänslig för min familj och jag kräver inte ovationer och jubelrop om jag gör något för någon i familjen men ingen kan kräva min kärlek. Nu har jag gjort en deal med mig själv om att för min mor skull knipa ihop truten och varken säga bu eller bä om min syster. Det blir bäst så för fridens skull, men jag känner mig känslomässigt utpressad faktiskt. Jag tiger det skall gå bra men jag klarar inte det om jag blir varse att min syster ljuger igen.
Nej man behöver inte älska någon bara för att det råkar vara ens syskon, man behöver inte en gång gilla någon på de premisserna.Både skönt och sorgligt när man inser det.Situationen blir tärande och känslomässigt utmattande. Jag går min egen väg för det är bäst så för min egen överlevnad.
Inte utan att jag känner igen tongångarna i det du skriver.
SvaraRaderaMin syster och jag var halvsystrar och väldigt olika på många vis. Uppväxten och framför allt i tonåren rök vi ofta ihop och med det menar jag att hon satt på toa och tjurade och jag stod utanför och skrek att hon skulle komma ut så att jag såg henne. Så var det, en introvert och så jag då som mer exploderade.
Som vuxna träffades vi under de vanliga stor helgerna och bodde inte så nära att vi kunde ses på en fika utan att man ringde först.
Åren gick och vi fick ett stort gräl efter mycket surt och gnäll från oss båda. Grälet fick vi med mailens hjälp ta oss ur efter ett bra tag, många tankar fick flyga fram och tillbaka mellan oss.
Jag fick en fin bukett av min syster där hon skrev "För vår framtid" Det kändes skönt att vi kom dit.
Något år senare dog min syster av cancer och vi var då så glada över att vi hade försonats innan det här kom mellan henne och livet. Jag var med henne in till sista andetaget och saknar henne ofta.
I min blogg har jag skrivit om den här sista tiden med min syster, inlägget är döpt till "min syster" om du vill läsa.
Det finns bara en syster som jag har vuxit upp med de andra tre stycken hittade jag som vuxen men det är aldrig samma sak. Det där som Tina och jag hade kan jag aldrig få med en annan människa. Du vet alla stunder, blickar, uttryck man har syskon emellan och all kunskap om vad som har hänt i familjen under ens uppväxt.
Kram
Tyvärr kan jag inte relatera till det du skriver med stunder blickar och uttryck - då är vi faktiskt ändå helsyskon. Jag biter ihop , blir påhoppad gång efter annan men tiger för mina föräldrars skull inget annat. Det är sorgligt men jag orkar inte älska henne för jag har försökt och jag kan inte utplåna mig för hennes nycker. Jag klarar i alla fall inte det - tyvärr.
SvaraRadera