Precis så är det

Jag är som de säger de som vet, en beviljad människa. För mig betyder det att jag inte är ensam även om ensamhetskänslan ofta kan dyka upp upp i mitt bröst. Jag har släkt,vänner och bekanta runt mig som är fantastiska och som bistår mig när det är mörker över nejden eller delar glädjen med mig när livet fylls av sol. I denna stora "familj" finns det några som sticker ut lite extra i mitt tycke för att jag kan nyttja dem helt skamlöst som min själs rollator när livet bara är ändlösa uppförsbackar. De är de de är, för att de är som de är och för de livserfarenheter de har och efter hur de har förvaltat dessa. Kärnan av människorna i gruppen består av mina extrabröder, min syster i anden och min alldeles egna mentor . Alla har kommit in i mitt liv av en gudabenådad tur och jag är tacksam för den lyckan - mycket tacksam.

 Igår fick jag en bok av min mentor skriven av Lars Björklund som heter Hur skall jag orka? En bok om att vårda en anhörig. Det blev min nattlektyr och så som jag grät, så som jag snöt mig i lakanet. Så många saker som var mina upplevelser samtidigt  som de var andras. Boken var ingen lösning på alla känslor som finns i anhörigvårdargruppen, gav ingen "det finns de som har det värre-känsla" den var som ett ljumt regn på torkad mark. Denna bok bara förklarade precis så här är det,förmedlade en styrka till läsaren (utan religiös klangbotten) och får mig att vingla vidare i livets labyrint,

Min recension på denna lilla stora bok är som ovan: PRECIS SÅ ÄR DET. Läs den om ni vill och kan , man vet tyvärr aldrig när man kan behöva erfarenheten från boken. Vi är få som kommer att slippa vara med om dessa situationer ur någon av alla aspekter så än en gång läs den.
Tack än en gång till min mentor.
Nu skall jag ringa pappa!!