Min vän Döden och jag

Jag har aldrig varit rädd för Döden så långt jag kan minnas.Den dagen jag föddes var jag trots allt predestinerad för att dö. Allt som föds skall dö det vet alla även om man försöker trycka undan tanken på det. Visst, man sitter inte med sitt barn i famnen och tänker på att det skall dö, för just i den stunden är livet evigt för både barnet och en själv.

Döden kommer som en vän om man läser vissa dödsannonser och det är säkert så för den som är sjuk, utan hopp eller helt enkelt för den som livet har blivit utan meningsfullt innehåll eller för smärtfyllt. Det finns inget så demokratiskt som Döden - ingen, absolut ingen kommer undan Döden. Tidpunkten för dödens inträffande kan i omgivningen tyckas vara olämplig eller fel på alla sätt det förstår jag. Jag tyckte så och tänker så fortfarande när jag tänker på min dotter "Flickan Som Skrattar i Vinden" för unga människor skall inte skördas så tidigt och definitivt inte innan sina föräldrar av Dödens lie.

En del anhöriga och gamla i min närhet är rädda för Döden trots ålder och därmed livserfarenhet och det förstår jag inte riktigt - men det är deras liv och inställning som kanske gör att de tycker så och försöker förtränga att livet slutar med döden.

I en annan del av mitt liv försökte jag aktivt öppna dörren för Döden, men den rackaren nobbade min inbjudan. Mitt liv tycktes mig slut och meningslöst och jag såg Döden som en lösning på ett outhärdligt liv - och en perfekt lösning på något som inte var ett liv. Nobbad av Döden så kom jag igen och det finns inga planer längre på att fria till Döden mer från min sida. Jag är inte försmådd,Döden kommer till mig när det är dags och jag har massor med spännande saker att göra under tiden. Att boka tid hos honom är löjligt liksom att stilla vänta på den stunden när han anländer - jag skall leva fullt ut tills Döden och jag har vår träff.

Under den tid som är min tid på Jorden så läser jag om min vän Döden's framfart i Skivvärlden. Han är en aning rigid, han gör det som han skall göra och han är förvisso ingen muntergök det förstår man. Trots det lite tråkiga omdömet så är han fullständigt pålitlig i sitt agerande och korrekt när han utför sitt hantverkt.Döden kommer alltid i tid, sin tid visserligen men än då.Döden är den pålitligaste vän man kan ha, han finns för dig hela ditt liv - medan du lever ditt liv väntar Döden på dig.

En sådan uppbygglig tanke det är att ha en så trogen vän som Döden som väntar på dig i alla tider, trots att du inte bryr dig om den ett dugg. Jag tycker det är trevligt och tryggt med en sådan vän och det skrämmer mig inte alls. Visst,jag vill inte ha någon träff med Döden här och nu men det kan jag inte bestämma över. Man kan undvika att sätta sig i sådana situationer så att man får möta Döden men omgivning och kroppens utsatthet kan avgöra tidpunkten för finalen i livet.

Medan mitt liv rullar vidare utan grubblerier på min hädanfärd så vänder jag blad i bok om händelser i Skivvärlden och läser om min vän och friare Döden och hans idoga strävande som livsbödel.

Byte av hovleverantör

När jag köper något så är det inte bara själva prylen eller plagget som avgör om jag handlar.Jag vill ha ett trevligt bemötande och kunnig personal vad jag än handlar.

Jag behövde nya jeans och sedan länge undviker jag specialbutiker som JC som pesten. De anställda ser ingen över 20 om man inte är den som betalar åt barnet eller barnbarnet och de har ju bara barnstorlekar.KappAhl droppade en byxbroschyr i min brevlåda med massor av förslag på allsköns benkläder till bra pris. Flera gånger har jag efter mycket provande och letande fått jag i något som gått hyfsat till min figur. Det är helt uppenbart för mig att det är svårt att få perfekt passform på mina kläder - jag är kort,tjock och försedd med taxben - men den kroppsbyggnaden är inte på något sätt unik det ser jag dagligen. Titta runt på gatorna där du går - väldigt få kvinnor vacklar fram på skyhöga klackar på sina långa bambiben och med en totalvikt av 42 kilo till en längd av 185 cm.

Att inte ha modellmått betyder inte att jag vill vara både snygg bekväm när jag går ut men det är svårt tametusingen om inte kläderna passar.Expediten på KappAhl var måttligt road av att jag på hennes fråga om vilken sorts jeans jag ville ha, svarade jag :"Jag vill ha modellen som ger mig långa ben,snygg hållning och svanhals". En sekund trodde jag att kvinnan skulle bita mig i halsen. Jag vet inte vad hon väste till mig men jag blev helt säker på att jag inte ville ha byxorna hon slängde till mig. Materialet i dem verkade vara K-märkt banlon och det var dubbel resår i midjan. Det är inte modellen som jag tror jag känner snygg i så jag promenerade ut ur affären.

Åhlens har aldrigt varit min butik,aldrig någonsin men idag blev jag omvänd. Efter att ha dragit samma 'skämtsamma' beskrivning på hur mina byxor skulle vara så log tjejen och plockade fram ett par byxor i rätt storlek och visade mig till provrummet. Brallorna satt ursnyggt!! Färg form allt var bra när jag ålat mig i dem.Som krona på verket kom expediten med ett blått skärp för att jag på ett bra sätt skulle kunna framhäva min läckra kvinnliga figur.

Jag svalde betet kroken och flötet med - och nu gratulerar jag Åhlens till deras smarta, trevliga personal. Jag köpte brallor,bälte och säljsnacket och kände mig nöjd med min läckra figur. Nu har jag ny hovleverantör som ni förstår.

Bäst som häst

Årsmötet för Gustaf Frödings Sällskap har ägt rum och jag var naturligtvis där. Det är väldigt spännande att vara med och dessutom nödvändigt eftersom jag är en del av valberedningen.

Årsmötets dagordning var inte så svår att gå igenom men det mest spännande var nog punkten för utmärkelser och lyrikpriset till Gustafs minne. Lyrikpriset gick till poeten och musikern Emil Jensen som jag ärligt talat aldrig tidigare hört talats om. Det är inget fel med honom , det är bara trevligt när det inte är så förutsägbart vem som skall premieras med ett fint diplom och 25 000 kr. Roligast tyckte jag det var det året Kristina Lugn fick priset , kanske tyckte jag det eftersom hon är en av mina stora favoriter.

Tre hedermedaljer delades ut: den första gick till kvinnan som trycker och ordnar layouten på diplom och trycksaker till sällskapet. Nästa medalj utdelades till en av de stora på den svenska scenen - Sven Wollter. Den tredje medaljen fick den som regisserar Wollters senaste uppsättning där han spelar den åldrade Fröding
under hans sista tid, den heter: "En dåres sånger". Jag skäms oerhört men jag kommer inte ihåg vad mannen hette - eller kvinnan som fick första medaljen.

Vid middagen sedan var det livat och glatt(alla betalade sin förtäring själva utom de fyra som fick utmärkelser)och alla sprang runt buffebordet både två och tre gånger.Sven W såg verkligen inte ut för de 78 år han är och det syntes verkligen att han i alla tider varit damernas man. Det var mycket prat om hans paradnummer som Rasken och många damer kvittrade ljuvt mot honom om just Rasken. Han var hela tiden mycket artig och vänlig mot alla till och med mot mig när jag som vanligt klantade mig - men jag var ärlig.

Jag berättade vid fikat att jag sett Wollter en gång live och han frågade genast när och var. Tältprojektet såg jag honom i när han turnerade runt 1977 i hela Sverige och det var ett otroligt projekt med bland annat Nynningen,Nationalteatern och massor av skådespelare och musiker. Alla gjorde allt, man satte även upp sitt egna cirkustält.

Tältet stod på parkeringen mitt emot travbanan i vår stad det mindes både Sven Wollter och jag. När jag skulle berätta vilken roll som jag tyckte han var bäst i så slog jubelidioten till och jag klämde till med :"Du var bäst som häst".Wollter tittade frågande på mig så kände jag att jag måste förklara mig och beskrev en scen i Tältprojektet där han sprang runt med en vagn bakom sig där han drog kapitalets tunga last.Han skrattade rakt ut och hade roligast åt uttrycket "Bäst som häst" och att jag rimmade med min lilla strof.

I framtiden kommer jag nog alltid tänka på en häst när jag ser Sven Wollter.

Älskade lilla pappsen

Jag är på väg till det stora sjukhuset där jag skall vänta in en taxi med min pappa i.Han skall på stora skrämmande undersökningar som varken han eller mamma förstår vad det är och hur det går till. Pappa är glömsk och har svårt att röra sig, han faller och det är allmänt eländigt. Mina föräldrar har fått för sig att datortomografi är smärtsamt och klarar inte att ta in upplysningar om hur det går till. Just nu är mamma förkyld och kan inte åka med pappa i sin elrullstol till sjukhuset. Mamma har färdtjänst men inte pappa och nu är de förvånade över att pappa inte får åka på hennes intyg och ensam.

Igår laddade jag ner färdtjänstpapper på datorn och skrev i och skrev under det genom mig och skickade in dem också. Får pappa färdtjänst så kan han få sin transport t ex mellan oss syskon även om inte vi har bil tillgänglig eller inte mamma orkar eller kan. Jag skall ringa till färdtjänsteriansvarig idag också och vara besvärlig.

Min starka stora far nu skall vi tillsammans greja datortomografin och den andra undersökningen och ordna en taxi hem. Min ena bror kommer att möta upp hemma då för då har han slutat sitt arbete. Jag är glad att vi är fem syskon son hjälps åt - men det är sorgligt att vara förälder till sina föräldrar.Samtidigt är det självklart att göra det.

Fly mig en kvast och en trollstav!

Efter exellenta lästips från Anybody så har jag mitt nästa yrke klart för mig:"Det är häxa jag vill bli! Tänk att starta en liten häxkoloni tillsammans och dra iväg till Skivvärldens Ankh-Morpork och verkligen leva livet. Visst är Döden alltid där och det är hedersman som är jättebra med sitt jobb, han har hundra procent utfört arbete hela tiden. I en värld som är en skiva där fyra elefanter håller upp skivan medan de balanserar på den stora sköldpaddan.Kan Världen vara bättre säg?

Biblioteket här i staden hade gömt alla böcker om Skivvärlden på barnavdelningen så det var svårletat innan jag kunde lägga rabarber på en handfull av böckerna. Nu sträckläser jag och har kungligt roligt åt allt som kan krångla till livet för en trollkarl eller häxa. De gör stordåd blandat med katastrofer och med utsökt dålig taiming kliver Döden in för att ta med någon till sin värld.Det är utsökt skriven fantasy för någon som inte en gång gillar Harry Potter.

När jag blivit en fantastisk häxa och kan det mesta så blir nog Anybody och jag ett tjusigt team. Ett av det första trixen jag tänker göra är att trolla till oss Johan Hakelius och han skall få sitta vid våra fötter och läsa sina kolumner för oss varje dag.Vilken drömtillvaro vi får och omvärlden också när vi superhäxor lägger oss i.Vilken underbar matlagning vi häxor kommer att stå för- Akta er ni alla som vi inte behagas av, här vankas det nämligen rikligt med:
HÄXPOWER!

Både vacker och klok

Politik är att vilja mycket och grunderna till det varierar i det oändliga.Det finns de som vill arbeta för förändringar och förbättringar i samhället,sedan finns de som är berusade av makten. För att nå till maktens boningar kan man använda vilka medel som helst för att förgöra eventuella motståndare och det har ingen betydelse om det är som kyrko- komun- landsting-politiker man figurerar. Om inte olika anklagelser kan krossa någon kan man alltid köra med härskartekniker av olika slag. Själv har jag en längre tid utsatts för att av en liten klick osynliggöras. Man hälsar inte och man ser inte mig trots att man trampar mig på foten när man går förbi. Det har gjort ont men nu har jag kommit över det och kör med mormors ord:"Krusa aldrig större skit än du själv är." Kloka mormor du hade rätt.

Det har blivit så extremt populärt att fokusera på problem som inte egentligen är problem men som blivit 'upphöjda' till det.När det kärvar på något sätt så skall man ha en terapeut eller coach oavsett vad det gäller. Många av dessa människor har ingen eller en tvivelaktig utbildning (nej jag menar inte alla terapeuter)och de tar emot det mesta i oro och ångestväg - för en hög timpenning.Du kan vara orolig för vikten eller för att du missbrukar polkagrisar eller genuint deprimerad och det finns alltid någon terapeut som tar emot dig och dina pengar. Desperata människor söker sina egna vägar och är tacksam för den som ställer upp. Det finns fall där människor är så bundna till sina terapeuter så de måste koordinera ledigheter och semestrar med denne och inte sin familj.Det finns också fall där någon har en underliggande sjukdom som inte upptäcks och behandlas medicinskt för att terapeuten inte förstått allvaret med den på grund av sin brist på medicinsk utbildning.

Jag undrar också över dessa stackars klienter har de ingen i omgivningen att prata med? Finns inte släkt och vänner någonstans? Jag vet vad det betyder att vara riktigt deprimerad och jag vet också vad det är att vara nedstämd, lite ledsen eller bara vara grå i själen.

Är man bara införstådd med att allt liknar pest, man är ledsen och även rejält tilltufsad av livet och omvärlden så går det över på ett eller annat sätt så småningom. Det är inte lätt alla gånger, du kan inte rädda världen ensam men om man gör så gott man kan så är livet inte så dumt. När det krisar så ring en vän eller kontakta ett proffs på dina bekymmer.

Det har varit svajigt en tid och jag vet så väl orsakerna, men nu orkar jag sätta emot. Det känns skönt och det är riktigt trivsamt att i spegeln se en liten rund tant som kanske inte är någon klassisk skönhet(har aldrig varit det heller)men som vet sitt värde och som ler mot mig med sina mejkade ögon.Vid 59 års ålder var det någon som lärde mig att sminka mig. Jag ser faktiskt inte ut som en dag över 57 nu.

Det är skönt att inte känna sig riktigt dum i huvudet och inte kapabel till något som det lätt blir när någon trycker ner en i avgrunden. Nu vet jag det jag hela tiden vetat - jag är alldeles lagomt klok.

Om någon undrar hur jag kommit till den insikten så har jag inte gått hos en terapeut om man tänker på någon på ett behandlingsrum.Jag har ringt en vän - samma vän som lärde mig att måla mina ögon i ett hotellrum i London. Genom att prata med henne så har hon givit mig insikter som jag faktiskt hade själv, men jag orkade inte ta fram dem. Nu orkar jag vara jag och vet att om världen välter så var det inte enbart mitt fel.

Tack min bloggkompis och kunde jag länka musik så skulle jag göra det med "Idag mår jag bra, idag är jag stark" sjungen(nåja)av Kenta från "Dom kallar oss mods".. Tyvärr som sagt var kan jag inte länka sådant men du får tänka dig den sången ändå. Min kompis på nätet(du vet vem jag menar) till dig vill jag bara säga DU ÄR BÅDE KLOK OCH VACKER!Jag är inte så dum heller så vi håller i ett tag till i livets berg-och-dalbana.Vi är trots allt nyfikna på fortsättningen eller hur?Vi lär inte bli helgonförklarade någon av oss och jag tror att glorior skulle skava på våra arma skallar.

TILLÄGG: Just idag är jag stark och jag kan lägga in musik HÖR HÖR HÖR till dig ANYBODY och min instruktör BÖRJE. Jag är nog ganska vacker också idag.

SisterPride? Nä det är lättare att vara en av grabbarna

Anybody föreslog i sin blogg en manifestation för kvinnor och där Systerskapet skulle vara det allena saliggörande. Det skulle tyvärr nog bli en mager manifestation även om den innebar att vi skulle stötta varandra, få hänge oss åt glitter och glamour för vår egen skull och bara kunna njuta av systerskapet mellan oss. Uppslutningen verkar bli lite mager även om vi blir ett halvt dussin så är det bara sex personer.

Medan jag väntar på att fler samlas under den rosa? fanan så planerar jag för min nästa herrmiddag. De 6-7 herrar som skall bjudas är utsedda och nu skall inbjudan skickas till min lilla salong.Som vanligt är herrarna en mycket blandad skara när det gäller ålder,politisk och religiös åskådning och yrke. Det viktigaste är att de kan föra intressanta diskusioner och det kan de. Flera av dem känner inte varandra men det gör ingenting - det är bara bra.

Vad ger dessa middagar mig då? Hur mycket som helst faktiskt. Jag håller salongen, jag får beröm för maten jag serverar,jag får presenter och komplimanger både som kvinna och människa och för vad jag kan och vet. Det är väl det som kallas bekräftelse och är något som vi alla behöver.Så fantastiskt att höra att när någon talar om att man är duktig och underbart klädd. Efter en stund i mina herrars sällskap så ÄR jag både vacker och klok. Det är själens smörjelse att få veta sådant.

Någon jämförde mig och mina herrmiddagar med slutscenen i "den tatuerade änkan". Mona Malm håller hov med männen hon träffat på begravningar. Jag gillar den filmen och jämförelsen. Skillnaden mellan Änkan och mig är att för mig är anknytningen med herrarna bara intellektuell och den ger mig så otroligt mycket.Herrarna säger det samma och där det finns fruar håller de med. Inga problem tycks det vara att jag lånar deras män några timmar fastän några frågat om de inte får följa med karlarna. Det svåra är att det inte blir herrmiddag då och stämningen är inte heller den samma. Den gång jag föll till föga och bjöd in fruar och sambos blev det stelt och ett kollande på så att inte söta maken tittade på andra, drack för mycket vin eller inte tänkte på kolosterolet. Det är inte det samma det är bara så.

Vad tänker jag bjuda på då? Jag är inte riktigt klar än med kringgrejorna men huvudrätten blir hemmalagade norrländska kroppkakor - den vita sorten med kokt potatis i. Kanske spröd sparris inrullad i parmaskinka till förrätt.Efterrätten blir troligen en hemlagad farfait.

Efter en god middag så kör jag samma koncept som alltid - in i rummet där tv och bakgrundsmusik är förbjudet.Kaffe mandelkaka, cognac och cigarrer och diskusssioner så länge man vill och orkar. Det är underbart att delta och det tycker maken också. Inget tjafs blir det och att vara en av grabbarna är sanslöst spännande och lärorikt. Herrar vågar öppna sig mer och bjuda på sina kunskaper men även sina tillkortakommanden.

En man vågar säga att han inte kan eller vet en sak och fråga någon annan hur denne gör. Så gör inte en kvinna - hon tänker <2väldigt vad hon är märkvärdig då med sitt kunnande" allt som oftast.

Varför håller jag mina herrmiddagar då? Jag är duktig på mat bland annat,mannen i mitt liv är inte så rörlig men är social så då tar jag hem umgänget till oss.Viktigaste orsaken är annars att det är så förpipplat roligt att stå i centrum och bli bekräftad som människa. Diskussionerna stimulerar mig och jag lever länge på dessa träffar.

Tycker någon att jag är märkvärdig, så är det högst troligt(jag har fått antyningar om det - av kvinnor bara) men det lever jag med lätthet med.

Jag vet vem jag är och behöver som alla få en bekräftelse som människa i första hand men även som kvinna. Mina herrar ger mig den bekräftelsen och jag njuter av den varje minut den varar. Min varelse och mitt intellekt fröjdas och frodas av denna stimuli så ingen borde missunna mig den,fast det finns de som gör det.De som faktiskt känner så mår nog sämre än jag gör -avund är en förgörande känsla som dödar själen.

Nu skall jag sköta min tomatodling så jag kan plocka några solsmakande tomater till herrmiddagen - en av männen skall ta med sina egna recept på pickles och syltade tomater.Den mannen skall baka champagneskorpor till mitt 60årskalas har han lovat. Tacka vet jag karlar när inte systerskap fungerar.

En beige blondins bekännelser

Min bloggkompis Anybody shoppar loss när livet är i motlut. Reor och utförsäljningar är hennes otium.Att få göra fynd när man är trött och sliten är inte fel , men jag har en annan medicin vid sådana tillfällen. Det är fåningt men jag lär mig aldrig hur många gånger jag än gör det.

Var gång livet är apa piggar jag upp mig med en hårfärgning. Det skall vara billiga preparat som man fyndar i korgen brevid kassan på ICA.Oftast är det en färg som skall utgå så färgkarta finns inte att tillgå.Men namnet på kulören fick mig att falla som en sten. Jag gör alltid på samma vis och det har jag gjort i fyrtio år - jag gillar ett namn och sedan är det klart i min fantasi hur vackert det blir på min huvudknopp.

Gyllenblond låter väl fint? Det tyckte jag och därför cyklade glad hem med mitt fynd.Tänk att jag aldrig lär mig - en tant med HSBbeige hår med mycket grått insprängt skall inte tro sig om att bli en blondin. Jag har nu en mycket intressant färg på mitt hår, men någon blondin är jag inte.Ljusbeige kan jag sträcka mig till att håret är men det ser extremt konstigt ut det gör det. Fast det går nog över vilket år som helst. Just nu får jag gå runt och se lite eljest ut och snart trivs jag nog med det.

I morgon fyller mannen i mitt liv år men alla i vår närhet är upptagna på något sätt så det lär inte bli någon rusning till oss.Jag har fixat tårta och vår vän Staffan kommer hit och det blir det hela. Hoppas att han blir firad i morgonradion för jag har mailat dit.Jag håller tummarna för att man vill fira gubben.

Det är inte så illa för gubben, han har tre femininer i huset Gunvald, Ester och jag och i morgon kommer någon trevlig tjej(oftast) från Hemtjänsten och hjälper min man. Det kommer att bli en fin födelsedag det vet jag - det blir ännu bättre när alla uhgar ringer sin far- Då skall jag inte gnälla om min hårfärg utan bara mysa med min make.

På tur med Greta Pettersson

När vårt främmande hade avrest och både min luggslitne riddare och jag satt med mental pyspunka som bestämde vi oss för att något måste hända. Efter lite funderande så bestämdes att nu skulle Greta Pettersson luftas så med en lånad bil for vi vår färde ut i det okända. Jag har varit skeptisk till Greta men ju längre man väntar ju krångligare blir det.

Greta talade om hur jag skulle köra och jag höll i spakarna. Så spännande det var med en GPS även om den kan bli lite tjatig för ni vet väl att GPS står för Greta Pettersson Säger? Greta pratade en hel del när vi for till goda vänner som vi aldrig besökt efter att de flyttat. Det var ingen konst att under Gretas ledning hitta rätt och vi fick en mysig eftermiddag. Kaffe i trädgården och dopp i poolen.

Hemfärden programerade mannen i mitt liv in adressen åt Greta. Något förvirrade henne i makens inknappande av hemadressen för hon letade hysteriskt efter satellitanknytning och påstod stundtals att vi befann oss i Beringshav och på Svalbard. Så spännande blir det att göra utfärder med Greta.