Årsmötet för Gustaf Frödings Sällskap har ägt rum och jag var naturligtvis där. Det är väldigt spännande att vara med och dessutom nödvändigt eftersom jag är en del av valberedningen.
Årsmötets dagordning var inte så svår att gå igenom men det mest spännande var nog punkten för utmärkelser och lyrikpriset till Gustafs minne. Lyrikpriset gick till poeten och musikern Emil Jensen som jag ärligt talat aldrig tidigare hört talats om. Det är inget fel med honom , det är bara trevligt när det inte är så förutsägbart vem som skall premieras med ett fint diplom och 25 000 kr. Roligast tyckte jag det var det året Kristina Lugn fick priset , kanske tyckte jag det eftersom hon är en av mina stora favoriter.
Tre hedermedaljer delades ut: den första gick till kvinnan som trycker och ordnar layouten på diplom och trycksaker till sällskapet. Nästa medalj utdelades till en av de stora på den svenska scenen - Sven Wollter. Den tredje medaljen fick den som regisserar Wollters senaste uppsättning där han spelar den åldrade Fröding
under hans sista tid, den heter: "En dåres sånger". Jag skäms oerhört men jag kommer inte ihåg vad mannen hette - eller kvinnan som fick första medaljen.
Vid middagen sedan var det livat och glatt(alla betalade sin förtäring själva utom de fyra som fick utmärkelser)och alla sprang runt buffebordet både två och tre gånger.Sven W såg verkligen inte ut för de 78 år han är och det syntes verkligen att han i alla tider varit damernas man. Det var mycket prat om hans paradnummer som Rasken och många damer kvittrade ljuvt mot honom om just Rasken. Han var hela tiden mycket artig och vänlig mot alla till och med mot mig när jag som vanligt klantade mig - men jag var ärlig.
Jag berättade vid fikat att jag sett Wollter en gång live och han frågade genast när och var. Tältprojektet såg jag honom i när han turnerade runt 1977 i hela Sverige och det var ett otroligt projekt med bland annat Nynningen,Nationalteatern och massor av skådespelare och musiker. Alla gjorde allt, man satte även upp sitt egna cirkustält.
Tältet stod på parkeringen mitt emot travbanan i vår stad det mindes både Sven Wollter och jag. När jag skulle berätta vilken roll som jag tyckte han var bäst i så slog jubelidioten till och jag klämde till med :"Du var bäst som häst".Wollter tittade frågande på mig så kände jag att jag måste förklara mig och beskrev en scen i Tältprojektet där han sprang runt med en vagn bakom sig där han drog kapitalets tunga last.Han skrattade rakt ut och hade roligast åt uttrycket "Bäst som häst" och att jag rimmade med min lilla strof.
I framtiden kommer jag nog alltid tänka på en häst när jag ser Sven Wollter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar