torsdag 27 februari 2014

Ibland måste man vädra ut i skallen för att inte bli komplett galen

Det har varit mycket nu - men det tycks det alltid vara i mitt liv. Norén påstår att "kaos är granne med gud" och det är en grav feltolkning av livet. Kaos är inneboende(permanent) hos mig. Trots det finns det ljus i mörkret. Jag har vänner, min man älskar mig trots att jag är som jag är. Mina skator är på gång med sitt nybygge då  deras trevåningspalä med balkong försvann när bostadsbolaget tog bort deras träd i höstas. Jag älskar skator för deras skönhet och deras idoga arkitektura flit, de är också ett säkert förebud om vår.

Mina rabatter ser förskräckliga ut men tulpanerna sticker uppkäftigt upp sina skott ur marken och massor av snödroppar är utströdda i gräsmattan. Sådana små tecken och annat glädjer mig när jag går mina morgonpromenader. Mörkret dunkar mig ändå alltför ofta omilt i ryggen. Men det ska väl bli bättre antar jag. Jag har trots allt hamnat på kommunfullmäktigelistan här i kommunen, och jag har vänner som bara finns där i alla tider även om jag är en jobbig djäkel.

Min pappa har det bra på demensboendet men han glider längre och längre bort från oss. Han har berättat hur mycket han saknar sin fru - vår mamma , för personalen, i övrigt pratar han inte med någon. Idag kom ett samtal från boendet och sköterskan bad att jag skulle komma för ett samtal med doktorn. Hon var så snäll och vänlig och pratade kringelkrokigt med mig om gamla far utan att säga rakt ut vad hon ville. Till slut frågade jag om det var "det palliativa brytsamtalet" det gällde och fick då svaret ja. Så märkligt att jag skall på ett vis ge mitt tillstånd eller samförstånd till att låta pappa dö som han vill. Det är ett mycket lätt beslut för det är nog nu för stackars pappa han skall få sluta det lilla liv han har på ett värdigt sätt bland folk som tar  varligt i honom och bemöter honom med den respekt han förtjänar. Det är också ett svårt beslut för det är vår pappa (eller de skröpliga resterna av honom) som vi pratar om. Jag och syskonen vet vad som gäller ändå så kom allt över oss så plötsligt. Vi åker ut till pappa på lördag med semla och kramar fast vi inte ser något igenkännande i hans blick, det är nog mest ett dåligt samvete som gör att vi åker dit. Han är vår pappa och det kan ingen ta ifrån oss eller honom.

Snart skall jag åka iväg med min vän Staffan och gå på opera, i förrgår var jag med en vän och min dotter Den Vackra Fru Johansson på ishockey och tjejkväll.

Det här är saker som bevarar mitt arma förstånd och livet går vidare lite lättare efter dessa andningspauser. Det blir vår snart både ute och inne. Nu mot operan.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar