fredag 13 september 2013

Varje fågel sjunger efter sin egen näbb

sa min underbart kloka mormor när jag var liten och inte riktigt lik alla andra ungar. Mormors ord bär jag med mig och använder åt mig själv när jag tycker de passar. Hos mig passar de alltid bara tillfället är rätt. Orden är egentligen väldigt allmängiltiga om man tänker efter. Om man ser sig i en grupp oavsett om det är en politisk eller kulturell eller någon helt annan gruppering så består den till syvende och sist av individer som ser (förhoppningsvis) saker på sina egna sätt även om man är överens i kärnan inom gruppen.

Nu har jag upptäckt fler tillfällen då mormors klokhet verkligen passar in - senast skedde det i arla morgonstunden denna dag. Jag har fått min julklapp så nu kör jag mitt morgonpromenerande med musik. Vad jag inte räknat med är att med små proppar i öronen som med en liten tråd sitter fast i en puttenutteliten radio i min ficka så är jag inkopplad i musiken och därför sjunger jag HÖGT. Tydligen kan detta framkalla vissa trafikproblem hos medtrafikanter, mannen på cykel som höll på att köra in i broräcket efter att ha stirrat på mig strax innan var ett sådant "problem". Möjligen var det kanske inte att jag sjöng duett med Nina Persson i Cardigans som störde hans cykelkoncentation, kanske kan det ha inverkat att jag hänryckt gjorde några dansmoves där på bron. Att dansa är faktiskt inte förbehållet fåglar som tranor som har dansparty vid Hornborgarsjön varje vår,  den kortbenta flamingon tar sig den rätten.

Bävern såg jag inte idag men den blir nog inte skrämd av lite sång och dans från mig och troligen hör den inget med öronen fulla med vatten. "Mitt" svanpar som jag följt i flera år seglade däremot förbi mig i älven och som förra året eskorterade de fem gråa ungar -en vuxen svan först, fem ungar och en vuxen svan på slutet. Vackert som bara den - men sångsvanar är det inte för de här bara väser när jag kommer nära.

Pappas hemkommun hade tänkt sig att skeppa faderskapet till ett demensboende som han alltid talat om att han inte vill till. Nu klarar inte farsan att föra sin talan så vi syskon har gjort det och vi är inte populära i den kommunen men struntar totalt i det. Vi bidar vår och pappas tid och väntar på plats på stället där de gamla verkar må bra. Olika är vi ungar men i den här saken drar vi till med lite floskleri. Enade vi stå - söndrade vi falla.

Ha en bra dag och måtte våra barn få rika föräldrar!

4 kommentarer:

  1. Åh! Så lustigt! Jag skriver om egensjung i bloggen min i dag!

    SvaraRadera
  2. Jag riktigt ser dig framför mig, dansande och sjungande vid Klarälvens strand. You made my day, baby!....:-)

    SvaraRadera
  3. Sång och dans får livet gladare och det spelar ingen roll vilken fågel som framför det hela.

    SvaraRadera
  4. Instämmer fullständigt i din önskan att våra barn måtte få rika föräldrar!
    Fortsätt att dansa och sjunga du. Lite glädje förlänger livet, både hos dig och dina medtrafikanter. =)

    SvaraRadera