Makens smala lycka, Surögda Esters förvisning och min egen höstglädje

Nu har dagen grytt då tjockisen gick i pension - vår nya platt-tv har anlänt och den gamla i en modell i storlek som pansarkryssaren Potemkin har gjort sitt. Jag har försökt att ge bort den gamla som fortfarande fungerar av om den sköter kanalvalet efter eget gottfinnande, men tji fick jag. Den ligger nu i min favoritsoffa upp och ner och tar plats, ingenting annat.

Mannen i mitt liv har sedan igår fått en "arbetsskada" av alltför stort nyttjande av zapparfingret och är helt bedårad av den nya leksakens fjärrkontroll ändå. Ester är inte så bedårad av nya tvn då den gamla i alla år varit en perfekt liggplats och magvärmare för kattskrället. Esters tillflykt ja asyl är numer modemet till datorerna - det är varmt och gott men saknar bredden som gamla tvn hade, den nya är dock utesluten om hon inte vill hänga i krokig tass på baksidan av den. Min systerson plockade ihop vår plattis och ställde in allt som kan ställas in på den, instruerade mannen min och överlämnade två fjärrkontroller till honom och så var det klart. När gossen(nåja han närmar sig de trettio) åkt, upptäckte jag en fjärrkontroll till!!! Undrar verkligen vad den är till för, men vågar inte prova den men den kanske är till katten - vad vet jag. Vi har i vilket fall lagt undan den för kommande behov om sådana uppkommer.

Hösten är på väg och det luktar verkligen höst trots att dagarna fortfarande är varma. Rönnarna är fulla med bär och jag skall nog göra en del gelé av dom. Pappa är nöjd och glad på boendet, äter bra och personalen verkar gilla sitt arbete och det ger mig ro i själen.

Idag kom papper från Moderaterna som jag efter eget förstånd skall fylla i för att förhoppningsvis kunna ställa upp i Landstingsvalet. Jag skall fundera under helgen på formuleringarna. Jag fick en ursäkt och svar på en insändare jag gjorde i tidningen om att man serverade hårda potatisar till människor  på sjukhuset som inte kan tugga och svälja - för att "potatismoset tagit slut i centralköket". Det var skrivet i ilska när pappa låg inne där och jag trodde ärligt inte på något svar, men idag fanns det där från Områdeschefen på Landstingsservice, Landstinget i Värmland. Hon skulle se till att arbetsrutiner skulle säkras upp - betyder det att ingen som inte kan svälja får mos är det bra. Jag vill tro på det så hädanefter slipper alla patienter att få kost som inte är lämpad för dem. Kanske kan en lite insändare göra någon skillnad.

 Nu kryper kvällen närmare, jag skall göra något gott till mig och gubben, tina räkor till Gunvald och Ester och titta på vår fina tv : EN KANAL I TAGET!