fredag 7 mars 2014

Strået som knäckte åsnans rygg

Det känns overkligt och jag fylldes med en konstig tomhet när min far dog. Han hade det kämpigt när han blev ensam för drygt två år sedan med demens och andra ålderskrämpor. Det har varit lugnt och skönt sista halvåret då pappa äntligen fick demensboende. Vilket fantastiskt ställe Eken på Björkhagsgården är! Personal som fick sina boende att må så gott de kunde och där trygghet och värdighet verkar vara ledord. Pappa fick en fin tid där i slutet på livet.

För cirka två veckor sedan berättade pappa för sin personal att han längtade till sin fru och att han levt färdigt, sedan stängde han ner den 85åriga verksamheten som hette John. Han slutade att äta och tog endast emot dryck - sedan gick det fort. Min pappa har varit död i två dygn, han är tvättad och finklädd för den sista resan till Körsbärsdalen. Han åkte i finkostymen och nya slipsen hade han till en fin skjorta. Det känns bra att ha rustat honom så i alla fall för mig.

Jag har gråtit en skvätt för att trots att vi vetat och faktiskt väntat på att pappa skulle följa efter mamma så är man lika oförberedd ändå. Konstigt men så är det. Kören i vinden blir bara större och större, Flickan som skrattar i vinden och hennes fästman, min mamma och nu min pappa - en gång kommer jag också vara en av dem.

Mitt tomhetshål har jag fyllt med allt administrativt som dyker upp i samband med att någon dör, begravningsbyrå, vart vi skall hålla begravningsakten e t c, e t c. Jag har sovit som en stock då jag varit både fysiskt och psykiskt trött så jag hade inte alls något emot att ta min morgonpromenad trots regnet som slog mot fönstren. Luften blir frisk och syrerik när den tvättas i regnet.

I morgonritualen innan promenaden ingår att jag fyller på i Esters matskål och sedan tänder jag Gunvalds sollampa. Samma ritual varje morgon med undantaget att jag tände lampan hos en död Gunvald! Hon låg där med slappa labbar och hängande huvud och hennes vackra färger var blekare och gråare än man kunde tro var möjligt.

Åh vad jag har gråtit över min sköldpadda - jag grät värre än det strilande regn som sköljde ner
på min låååånnga promenad, gråten bara vällde fram. Visst är det skillnad på en pappa och en sköldpadda och det går inte att jämföra känslorna, troligen fick jag helt enkelt nog. Det har varit mycket ett längre tag nu så visst någon gång brister det. Det finns ingen begravningsplats när man bor i lägenhet men hon skall begravas i blåsippskullen hos min syster. Nu vilar Gunvald i frysen inlagd i bubbelplast och i en chockrosa låda så länge.

Kanske finns det plats för en liten vacker sköldpadda i Körsbärsdalen, jag väljer att tro det så, så får det bli.

Pappa och ni andra i Körsbärsdalen!!!! Var snälla och kolla vart ni sätter fötterna - Gunvald är hos er!

Nu vill jag inte ha mer besök av Döden nu vill jag gå ut i livet och våren.

10 kommentarer:

  1. Åhh .. stackars, stackars dig. Jag vet precis hur ont det gör och hur förfärligt det är. Ett djur är så hjälplöst och utlämnat till bara dig .. och när de dör så känns det som det yttersta misslyckandet. Skuldkänslorna är enorma och man tappar helt proportionerna. När det gäller djur så saknas alla måsten som gör att du kan fungera efter ett mänskligt avsked och det enda som finns är gråten, förtvivlan och hjälplösheten. På något underligt sätt är det också renande att få lov att reagera så ..

    Sköt om dig, låt dig falla en liten stund och gå ut och tänk. Det hjälper för mig och förmodligen också för dig som är min cybersyster.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag går och jag går och känslorna du beskriver är där - allihop. Vad gjorde jag för fel mot lilla värnlösa Gunvald? Tog jag vara på henne på rätt sätt? Skalade tillräckligt med färska räkor åt henne? Hade hon det bra de tre åren jag älskade henne? Frågor som jag aldrig får svar på - mycket enklare med gamla trötta pappa som fått ro nu. Regnpromenader är ändå befriande tankarna får fladdra fritt och renas i vind och vatten.Jag faller för att sedan kunna svävafritt. Tack min cybersyster för att du förstår vad jag pratar om. Kan du senare låna ut Skivvärldsboken där Döden adopterar en son? Behöver den och finns ej tillgänglig här.

      Radera
  2. Jag beklagar och känner med dig. Just nu är jag rätt tom i skallen så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Mer än atat jag är med dig i tanken. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Cicki , jag förstår utan att du formulerar en massa ord.

      Radera
  3. All värme till dig. Det spelar ingen roll att man tror sig vara förberedd, det kommer som en chock i alla fall.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är märkligt att man inte kan förbereda sig på något som trots allt är naturligt. Trots allt är det enda vi kan vara säkra med livet - slutet är döden. Tack för kramen.

      Radera
  4. Tänker på dig, har mist både föräldrar, syskon och barn...men man överlever fast man inte tror det alltid. Djuren är ju så hjälplösa som anybody skrev, själv har jag både hundar, katter, marsvin o kaniner i Körsbärsdalen, självklart ska de vara där med oss! Sköt om dig nu och när allt lugnat sig, hitta på nåt riktigt roligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja man både överlever och lever efter att man mist alla de du nämner. Jag hoppas att jag snart går in i en bländande vår - det behöver jag faktiskt
      Kram

      Radera
  5. Om man älskar en bok så bör man äga den .. den är min fasta övertygelse. Så därför så letade jag reda på DITT exemplar av Mort och hoppas att säljaren klarar av att skicka den direkt till dig. Samtidigt lyckades jag hitta några saknade ex ur serien om Skivvärlden så jag gick helt med vinst!! Du också, för den delen eftersom jag fick med en hel del häftade ex som jag redan hade. Men de kommer senare när jag plockat russinen ur kakan!

    Jag vet inte om mitt mail gick fram .. det uppstod lite teknisk förvirring där?? men förhoppningsvis kan du återknyta bekantskapen med DÖDEN och hans lärling i slutet på veckan?

    SvaraRadera
  6. Underbara rara människor Tack Tack Tack för era tankar och omtankar(heter det så?) Jag vaktar ivrigt brevlådan Any - det är enda vägen som jag släpper in döden (i alla fall i bokform).

    SvaraRadera