Jag har hört det på riktigt och jag är djupt smickrad och förtjust - av några pojkvaskrar

Nomineringsstämman har kommit och gått och jag har landat i verkligheten igen (i alla fall i min verklighet). Jag har en hedrande 22dra plats på landstingslistan och är därför  valbar. Nu är det upp till mig att få många som kryssar mig i valet men givetvis skall de göra det för att de tror på mig och vad jag brinner för, geriatriken, palliativa vården och självmordsprevention - inget annat skall göra att man tycker att jag är värd röster. Vi får se hur det hela utvecklar sig.

När stämman startade var det tillsagt att ingen fick tala mot någon bara för. När de första kandidaterna skulle utses surrade luften av vackra tillmälen över de man ville ha på första platserna. Etablerade namn inom lokalpolitiken bollades och listor fylldes sakta på då en politisk nestor klev upp och föreslog en idog arbetshäst på nästa plats - och sedan sa han mitt namn! Där efter klev en ung kille från Muf upp i talarstolen och berättade att jag var namnet han ville nämna för att jag lärt honom så mycket om åldringsvård och psykiatri som han tidigare inte haft en aning om. Han följdes av en annan ung man som  ville meddela att jag var den han ville se på listan som nästa namn. Nu var jag rörd till tårar och så kom finalen som heter Artur - han är också från Muf. Där stod han i talarstolen och berättade om Stina han ville ha upp på listan. Det var en så vacker beskrivning han gjorde av mig - Stina är annorlunda, vi är inte alltid överens men alla behövs och Stina behövs på listan. Jag blev alldeles bedårad av denne smickrare på tjugotvå vårar men mest gillade jag att han använde vår nya slogan och på rätt sätt när han pratade om att "alla behövs". Hjärtevärmande var det att bli uppsatt på listan på sådana premisser.

Tänk att en del inte förstår min förtjusning i karlar - karlar är Jordens salt anser jag oavsett vilken ålder de är i.

För övrigt snurrar Jorden som den alltid gjort, vår far har fått ett fint demensboende som vi inrett åt honom. han är nöjd och glad fast lite förundrad över att någon köpt en så fin lägenhet till honom där  det ingår en stor röd katt i hyran. Att pappa inte får ihop tanketrådarna gör inte så mycket längre, viktigast är att han mår bra och trivs. Den enda smolken i pappas glädjebägare är att det faktiskt finns några på boendet som blir matade, men det får han ingen som gör åt honom. Han grumsar lite om det vid måltiderna och tycker det är synnerligen orättvist med dessa bonusar som en del får men inte han. Han äter dock raskt upp sin portion på egen hand eftersom han i sann misstro är rädd att någon annan  skall få tag i hans mat och äta upp den. När vi frågar om maten så säger pappa alltid att den är god men enligt honom så har han de senaste tre månaderna fått grönsakssoppa morgon, middag, kväll. Att matlistan på väggen och resterna på pappas tallrik säger något annat, det är oväsentligt tycker vi hans barn så länge pappa tycker det är gott.

Resa vi tänkte göra sista veckan i januari blir inte av för folk har bokat upp sig så dåligt så vi får återbetalning på allt och så får vi se oss om efter nytt resmål lite längre fram. Det var nog inte meningen att vi skulle till Teneriffa. Nya djärva mål hägrar längre fram och jag tror på en vår om några månader - gör inte ni?