Ner kommer man alltid även om det blir med en kraschlandning

Jag sitter här och kvällen har svept in alla husen i kvarteret i kompakt mörker och jag fryser så in i märgen. Känslan av djupfryst fiskpinne arbetade jag ihop tidigt i morse så det är mitt eget fel . Mina tidiga morgonpromenader har den här veckan inneburit att jag stått utanför konferenscentret med en Världens Barninsamlingsbössa från 8-tiden fram till runt 10. Kommunstyrelse och en massa kommunanställda finns också i huset så jag räknade med att få in några slantar där. Fy fasiken så trögt det varit (att vi lever i det kontantlösa samhället står utom allt tvivel) och så korkat folk uppför sig. Vet ni vad det vanligaste svaret ändå var när jag frågade efter bidrag? Lite förvånande så var det : "Nej!!Jag är redan försenad till ett sammanträde!" Jaha vad har det med att göra om de kan skänka någon krona? Ytterligare 30 sekunder för att ge ett bidrag kan knappast göra varken till eller ifrån tror jag - och man behöver inte vara otrevlig i tonen. Men de flesta är rara även de som försöker se rakt igenom mig.

Denna morgon föll ett litet duggregn när jag gick min promenad med insamlingsbössan i ryggsäcken. Framme vid konferenshuset gick bottentappen ur himlen eller också bröt någon himmelsk sluss ihop. Jag såg nog patetisk ut där i regnet i en täckjacka som inte var impregnerad och sög som en wettexduk, tights och joggingskor är ingen bra klädsel heller när vädret är så anti. Jag höll ut en timme med bössan men då flöt valutan verkligen. En riktigt sur vind gjorde att jag frös så jag skakade , de mynt som fanns i plastlådan och mitt skak fick mig att gå hem med musik från denna maracas som jag spasmodiskt ryckte igång. Trots varm dusch, torra kläder så fryser jag fortfarande rejält. Att man kan vara så korkad som jag men det blir nog bättre om jag får sova gott i min säng bakom makens rygg.

Vi är inne i nästa tur i spelet -" Skicka runt den demente", vi syskon vet mycket väl att det kostar kommunen mer att ha pappa på korttidsboende än ett permanent dito . Vi tackade nej till boendet på stället där vi inte kan tänka oss att ha vår far och som han förr alltid sa att där ville han aldrig bli satt. Det blir inte bättre när man som anhörig känner sig som ett utpressningsoffer, vi rår inte för att pappa inte klarar sig eller om det kostar mer på ett ställe i förhållande till ett annat. Vi ska inte pressas till beslut som känns fel för att glädja kommunen. Det är kommunen som skall ställa upp på individen inte tvärtom. Igår fick vi meddelande om nytt boende för pappa och man ringde inte oss barn utan gode mannen. Boendet är på samma ställe som vi nobbade förra gången till och med samma korridor. Vi tackar nej och vi kommer att få skit för det  men det får bli så ändå. Min ena syster och jag skall packa pappas lägenhet nu och mina bröder skall köra bort möbler och ställa undan dem, sedan blir det städning så någon annan kan flytta in.

I helgen blir det äppelmoskokning, sömnad och bara vara. Jag kandiderar till landstinget här i Värmland och provval är på gång, och alla i hela Sverige kan rösta bara man har en mobil. Den som vill får hjärtans gärna rösta på mig - mina hjärtefrågor är som alltid geriatrik, palliativ vård, självmordsprevetion och psykiatri rent generellt. . Gå in på www.provval.moderat.se och följ instruktionerna.


http://provval.moderatvg.se

http://provval.moderatvg.se/kandidat/id/100735/Stina_op%20de%20Weegh-Lundstr%C3%B6m