Jag är med i det stora racet - det gick bra i provvalet till landstinget. Det gick faktiskt så bra att mitt namn är ett av de namn som skall vara på övre delen av listan till valet, men på exakt vilken plats jag hamnar vet jag först efter nomineringsstämman. Det är både pirrigt och nervöst att inse att jag på en stämma 16:de november skall presentera mig som en presumtiv landstingspolitiker för en massa ombud - vad har jag givit mig in på?
Jag har en fin telefon med rosa bling-blingskal och den är en så kallad Smart-Phone och det smarta har jag inte kommit på hur man använder. Jag ringer, tar emot samtal och läser mail i den och tycker det räcker medan andra berättar hur bra det är med dessa telefoner som de inte klarar sig utan.. Man undrar varför man med dessa finesser inte kan lyssna av meddelande man fått skrivna eller intalade. Det är schystare att stänga av telefonsvaret än att år ut och år in med kvittrande röst lova att höra av sig så snart hen lyssnat av sin telefon. En mig ganska närstående man har de sista 10 åren lovat ringa så fort han kan men det har aldrig hänt än. Folk som finns inom olika sektorer i samhället är beroende av att verkligen höra av sig anser jag för att inte förlora sitt lilla renommé som samhällelig stöttepelare - men icke . Mitt husläkare ringer mig oftare än vissa politiker jag känner till gör trots att jag påminner, fast de kanske är lika stora tekniska idioter som jag men vägrar att erkänna det.
I måndags var jag till MSB med 11 medlemmar från Café M (som jag bildade i våras) och fick mycket intressant information om vad de gör så väl nationellt som internationellt, vi var t o m i operativa rummet där alltid någon har jour för att bevaka orosmoment i Världen. Det var ett roligt besök för någon som är så nyfiken som jag.
Nästa vecka har vi mingel på Café M och sedan skall de nya kansliutrymmena beses. Fyra timmar stod jag och diskade porslin för att sedan ställa in det i några futtiga skåp i ett halvmonterat kök då jag inte stod i ett förråd och rotade runt efter nya spännande fyndkartonger med köksgeråd. Man (JAG) blir så irriterad när saker är halvfärdiga eller ofärdiga månad efter månad utan att något sker. Irritationen blev till slut så stor att jag ringde till hen som är en sorts förvaltare för byggnaden vi håller hus i - någon annan svarade att hen det gällde hade tagit helg (mitt på torsdagen) och skulle återkomma på måndag. Jag blev mycket sur och den människan tror jag inte blir inbjuden av mig till något mingel någon gång, men det vore förnämligt om någon kunde få fart på byggerierna , om inte annat för att inte det skall uppkomma olycksfall bland våra äldre besökare. Mingel blir det i vilket fall på onsdag även om det blir på en byggarbetsplats.
Nu skall det bli ett svanhopp i sängen för jag och min syster måste nog ta ett stort sista ryck med pappas gamla lägenhet. Omöjliga saker i garderober och skåp förökar sig hela tiden där de står, eller om de klonas eller muteras - vad vet jag. Min tokiga syster gick upp på vinden för att kolla att förrådet där var lika tomt som när vi röjde ur det när mamma dog - det var det inte! Vi vet inte vad det är i förrådet eller varför det är där bakom gallerdörrarna, vi vet att vi inte vill ha det men det är en annan historia. Just nu får det gärna utbryta en mycket lokal vindsbrand där känns det som, fast det nog inte är något att hoppas på. Det löser sig säkert även om inte den smarta telefonen kan hjälpa till ett smack. Sov gott och vakna torrt så är vi i November nästa gång vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar