fredag 29 mars 2013

Elegi i Påskens tid

Du hade korpsvart midjelångt hår som låg i stora vågor, en frikostligt leende mun och glittrande bruna ögon. Som yngsta lillasyster till min första kärlek blev du snabbt inkorporerad i min stora bullriga familj och den som arbetade på det mest var min yngsta bror som var född samma år som du. Tillsammans med ett gäng slynglar i tidig tonår tog min bror tag i att göra om dig från stadstjej till en framstående plommonpallare och busfrö i förortens djungel. Du tog din examen i det första kvällen och du var enda flickan som togs upp i gänget som försvann på sina raider mörka höstkvällar på trimmade mopeder med flera passagerare på, för att palla Grev Moltke eller Victoriaplommon. Jag kommer ihåg när rumpan din stack ut ur resterna av dina nya vita jeans - du hade fastnat i Olssons staket när du klättrade över det, men det var bara en lustig episod då.

När du träffade ditt livs kärlek var jag en av de första att få veta. Så du strålade när du beskrev honom. Du jämförde honom med Tjuren Ferdinand när du beskrev honom men inte för att var stor och kraftig utan för hans kärlek till blommor och växter. Att hans far var trädgårdsmästare bidrog säkert till att det var så. Ni köpte hus och sedan fick ni er första son. Det var en pigg krabat som gick tidigt, pratade tidigt och aldrig hade något babyspråk, han artikulerade varje bokstav och läste tidigt.

Efter två år fick ni en son till och han föddes samma natt som jag opererades för ett brustet utomkvedeshavandeskap. Så avundsjuk jag var på dig när vi möttes i gyns korridor - du hade fått en vacker pojke och jag hade blivit av med en äggledare och en äggstock och hade ont i magen. Några månader senare visade det sig att ert fina barn hade både hörselnedsättning och var funktionshindrad och jag som hade varit så avundsjuk över detta barn. Läkarna förklarade att allt berodde på en nyck av naturen inget annat och därför vågade ni skaffa ännu ett barn.

Det var en välsignad tur för den tredje sonen att ni var de föräldrar ni var för det var ingen naturens nyck att andra sonen hade de funktionshinder han hade, det var helt enkelt inte meningen att ni två föräldrar skulle ha skaffat söner tillsammans för ni hade en lite avvikelse på en kromosom som gjorde att era söner löpte stor risk att få grava funktionshinder. Lillen fick nästan alla funktionshinder som tänkas kunde samt en svår epilepsi till det.

Så ni har kämpat och slitit med era pojkar och vilken marktjänst du har gjort under alla dessa år. En klok vän till mig sa en gång att alla föräldrar till barn med funktionshinder borde ha rätt till tio extra år på jorden för att kunna ställa iordning för sina barn när de själva är borta - så rätt hon hade.

Din kropp har tagit mycket stryk under åren som gått, ditt hjärta har varit slitet länge och oftast har du väl inte satt ditt eget välbefinnande i första hand, det blev helt enkelt inte tid eller ork över för det. Dina bensår blev så svåra så man amputerade ditt ena ben för en månad sedan för att försöka klara ditt liv . Du har inte varit kontaktbar sedan dess men man har noterat att du rört på ögonen när man talat med dig. Fyra hjärtstillestånd har man hävt för att din flämtande livslåga skulle få fladdra ett tag till. Nu har du släppt taget Anna-Karin - nu har du fått ro. Finns det en himmel så är du där redan så jag säger bara : Sov Gott Lillsvägerskan - sov gott!

8 kommentarer:

  1. Åh, så sorgligt att läsa detta!
    En hjältinna som för alltid har somnat, men vars insats säkert aldrig kommer att bli glömd, så länge någon minns henne.
    Skickar en tröstekram
    från Märit

    SvaraRadera
  2. Hoppas att Anna-Karin aldrig blir glömd för den person hon var.Det blir en konstig påsk - hon har ju alltid funnit med - alltid.

    SvaraRadera
  3. Rörande läsning. Det kändes ända in i hjärtat. Då två av mina tre barn är funktionshindrade så vet jag hur trött och sliten man kan vara. Men mitt uppe i röran och slitet så har man på nåt konstigt sätt vuxit in i rollen och förlikat sig med livet. Nu har barnen flyttat hemifrån så ett annat liv tar sin början. Jag vet inte om man någonsin kan bli riktigt pigg igen men jag är glad och stolt över alla mina barn...

    Lilla gummann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart du är stolt över dina ungar och det var min svägerska och hennes man också över sina killar. Min dotter är stolt över sina kusiner och de är en stor del av vår släkt men visst den stora tröttheten har vi alla upplevt. Inget blev sig likt när de här gossarna berikade vår tillvaro, men jag saknar deras fantastiska mamma mycket.

      Radera
  4. Så sorgligt men också så vackert skrivet.
    Även jag fällde en liten tår över denna fantastiska, men för mig okända, kvinna när jag läste det du skrev. Men samtidigt var hon inte längre okänd efter din elegi. Förstår att den oundvikliga saknaden är stor och tung just nu.
    Det tar tid innan den ersätts av ett vemodigt leende. Men det vet du ju redan. Du har ju sannerligen gått igenom sorg tidigare.
    Stora tröstekramar från mig till dig!

    SvaraRadera
  5. Kram själv - och ja Anna-Karin var fantastisk.

    SvaraRadera
  6. Ett underbart porträtt! Beklagar din sorg...

    SvaraRadera
  7. Hon var underbar lillsvägerskan och på torsdag begraver vi henne. Hon har fått ro.

    SvaraRadera