Jag var med min demente far på vårdcentralen härom dagen. Demensen skulle följas upp med en liten test och jag fikade efter ett intyg för att kunna få en god man till honom. Pappa förvånade både mig och läkaren när han redigt förklarade varför han hade tid idag - han kom för att få en moped!Han verkade inte alltför ledsen när han fick information om att någon fordonsutlottning inte skedde där och inte skulle ske heller i framtiden. Demenstesten var inte heller så dum även om faderskapet kallade den för frågesport och körde kapitalt i den utan större sorg. När man inte kan återge tre ord som man ska komma ihåg i drygt en minut utan tappar två av dem så är det inte så mycket bevänt med närminnet. Vår far mår strålande, han möter nya grannar hela tiden och han har både snälla och vackra barn runt sig som tar smällarna hans och ser till att han mår bra - hur dåligt vi än mår.
Nu vet jag vad jag vill göra - jag vill öppna ett hospice!Den palliativa vården försvinner från sjukhus , liksom från kommuner och istället tar de palliativa teamen vid och åker ut till patienterna/kunderna/brukarna för den lekameliga vården. Omsorgen sköts efter regler och förordningar i det så kallade "palliativaregistret". Det är säker bra om man ute efter strukturerat döende och kroppen får säkert sitt - men vad görs med människan i den bräckliga kroppen? Många människor har inte längre släkt och vänner runt sig och när inte teamet finns där lämnas man ensam med sin sjukdom, sina tankar och ensamheten. Faktiskt känns det som om man inte ser hela människan utan bara är ute efter åtgärder mot delar av det människan bär på, t ex dödlig sjukdom.
När jag började arbeta inom sjukvården 1970 började jag på en långvårdsavdelning med mycket blandat klientel. Döden var ständigt närvarande men det var ändå en mycket positiv anda på denna gamla tungrodda avdelning. Kanske eller det berodde säkert på avdelningssköterskan som var noga med vissa saker och främst att ingen skulle dö ensam. Jag och mina arbetskompisar satt vid många dödsbäddar där vi först och främst var närvarande för någon, man kanske höll en hand,smörjde en torr mun, pratade eller till och med skrattade med någon fram tills dödsögonblicket.
Jag tror att med rätt folk omkring sig så kan man nog ordna ett trevligt hospice med gott värde på livet för de gäster man har där. Jag tror att jag kan klara det och vet att mentalt kan jag göra det - ingen skall behöva dö ensam! Det finns bara ett problem med min plan: Döden får inte kosta pengar och jag vill inte selektera människor som kan betala privat från de som inga pengar har. Sobril är billigare än medmänsklighet men jag skall tänka vidare på min lilla verksamhetsdröm.
Ingen skall dö ensam!
Delar helt dina känslor och drömmar om att starta ett hem för gamla människor, men inser att jag nu är för gammal för att kunna förverkliga det.
SvaraRaderaKanske är det våra gemensamma upplevelser av våra respektive dementa föräldrar, som leder tankarna åt det här hållet.
Tycker också att det är så sorgligt att själva människan blivit helt bortglömd i vården. Det är bara kroppen, som i bästa fall få vård.
Var skickar jag min jobbansökan?
SvaraRaderaJag vill nog ha er både i den här rörelsen, bara att ni förstår vad jag vill och varför är nog. Ett hospice där alla är välkomna att tillbringa sin sista tid i värdighet och sällskap.
SvaraRaderaVilken underbar tanke. Att ingen ska behöva dö ensam. Min pappa dog ju i Alzheimers så jag förstår precis vad du pratar om. När han kom in på vårdhem tacklade han av så otroligt snabbt.
SvaraRaderaDet skulle han kanske inte gjort om man hade vårdat själen också. Inte bara kroppen.
Själen är jaget som är personen. Kroppen är bara skalet vi bor i men vi måste ta hand om hela människan tycker jag.Att inte se hela människan är tragiskt och futtigt.Jag vill inte dö ensam och tror inte att någon vill det,så jag tjatar mitt mantra :Ingen skall behöva dö ensam.
SvaraRadera