tisdag 7 juni 2016

Kanske hade hon bara en dålig dag eller kanske hade hon druckit ur Kränkthetens källa

De sista veckorna har varit extremt jobbiga. Mannen i mitt liv föll och bröt lårbenshalsen på ett barnkalas men med snabb ambulanstransport och en lyckad operation så är det benet ihopsatt. Tyvärr så är min man så kallat multisjuk så han mår inte alls bra.Det gör inte jag heller. Flera komplikationer har tillstött som till exempel blodförgiftning och en eventuell stroke på det. Jag har suttit många många timmar och vakat bredvid honom, tidvis var den kommunikation vi hade att jag pratat med honom och han tryckte min hand då och då. När febern gick ner efter antibiotikabehandling så svarar han verbalt men det är mest rappakalja förutom att han har uppfattat att Mohammed Ali är dö. Han fattar inte var han är och varför utan anser att pratet om benbrott är ondsint skvaller för att inte få komma hem. Jag vet att hur det än är så kommer aldrig Kalle hem mer.

Att pendla mellan Kalles sjukhussäng och min egen säng där jag ändå inte orkat sova med mina oroliga tankar var för mycket men det har jag inte heller orkat ta in - det fick mina vänner påpeka och hjälpa mig med. Tack gode gud(eller något) för det! Jag har lärt mig att för att vara jag och få egentid så måste jag göra saker som är något helt annat än att vara en del av min man.Min första utflykt i min omvärld blev en guidad busstur i vår vackra stad som en av mina "bröder"följde med som min mentala krycka. Det gick bra och jag har nu kunnat släppa det mesta av min oro: Kalle får en fantastisk omvårdnad på den avdelning han ligger trots att sjukvården ständigt dras med både personal och ekonomiska brister. Jag kan inte göra mer än det jag gör för mannen i mitt liv än att vara hos honom några timmar och mata honom med jordgubbar, köpa god dricka och prata med honom om alldagliga och neutrala saker som vad Surögda Ester gjort under dagen.

Under dagarna som varit har jag andats med rara vänner som bjöd på grillat på en altan med en vidunderlig sjöutsikt, åkt båtbuss till Mariebergsskogen där jag en gång för länge sedan satt i Jimi Hendrix knä. En god vän inom sjukvården ( för övrigt gift med en annan "bror") ordnade så jag fick ett litet recept på insomningstabletter så jag kan sova tills jag måste gå upp för jag ska kissa på morgonen. Jag har också suttit på dessa vänners balkong och ätit plockmat medan vi sett på Klarälven och lyssnat på fåglar. Dessutom har jag tittat på ett alldeles nyfött litet vackert barn.En annan vän befriade mig från mitt uppdrag som borglig vigselförrättare - ett hedersuppdrag som jag inte är i stämning för att klara av.

Igår var det Nationaldag med sedvanligt firande i Museiparken , skönsång av manskör och sångare från Wermland Opera , orkester som marscherade och spelade samt välkomnande av våra nya svenska medborgare. En tradition är att alla vi som är med i  kommunfullmäktige oavsett partitillhörighet bjuder på kaffe med muffins till alla besökare medan barnen får glass. Mycket uppskattat och man få träffa massor av trevligt folk så jag beslutade mig för att att gå dit och bidraga med en liten inhopp som servitris - och träffa just folk.

Jag var där i god tid och med en liten namnbricka på bröstet började vi som var där ordna med 6 olika stationer för att dela ut fikat. Vi ställde fram stora kaffedunkar och muffinskorgar för invasionen av törstiga och hungriga kaffegäster som vi skulle bjuda på fika. Vi var tillsagda och det var även annonserat att kaffet skulle börja serveras från klockan 14.00. Drygt en halvtimma innan står två kvinnor och plockar i brödkorgen och vill ha kaffe men jag berättade vänligt att vi inte var färdiga, att vi öppnade klockan två och bad dem vänta en stund. Vilka de var eller vad de var hör inte hit men de pratade med stark brytning när de kastade tillbaka brödet i korgen.

Två minuter senare återkom den ena av kvinnorna och hon talade mycket tydlig svenska då hon skrek åt mig : Varför nekade du att servera mig? Jag svarade att jag nekade ingen något sådant men att vi inte var riktigt färdiga med förberedelserna och att vi skulle starta om en stund. Hon replikerade med att hos den trevliga mannen vid kaffestationen längst bort var det inga problem att få det hon begärde, hon fortsatte sedan fullständigt kokande av vrede med att kalla mig RASIST! innan hon vände på klacken och rusade iväg. Jag blev förstummad och förvirrad av angreppet och kanske är jag väldigt sårbar men det var otäckt och jag blev mycket ledsen av situationen.

 Trots det som hänt tänkte jag att det det var bara en tillfällig svacka hos mig så jag fortsatte med mitt värv för vi fick sätta igång med serveringen på hela linjen då starten redan gått på ett ställe. Det gick bra i flera minuter men sedan så stod en man med flera barn som samtliga grävde i muffinskorgen som jag serverade ur så jag berättade att alla barn fick glass och den fanns runt hörnet medan fikat var för de vuxna. Mannen meddelade då kort att hans barn skulle HA glass och kaka. Jag argumenterade inte utan lät dom få muffins, massor av muffins och så utgick jag från min tjänst.

 För att inte sjunka så lågt så jag började kasta muffins på besökarna sa jag att det var dags att besöka mannen i mitt liv och gick. Sedan tillbringade jag och han några timmar med att se tv på hans rum om firandet av Nationaldagen runt om i Sverige.Hemkommen såg jag firandet på Skansen medan jag lade patiens och begrundade mina tunga tankar om människor och hur jag värderar deras ord. Jag var inte kränkt men mycket ledsen när jag gick och lade mig. Tack och lov satte Dregen lite guldkant på tillvaron när han klev in i min tv på Skansens scen.- han var så fint uppklädd och jag älskar honom.

Idag var jag på Lars Lerins museum och gratulerade honom till utmärkelsen han ska få av vår Kung (jo jag är rojalist) träffade Junior och deras son Rafael samt övervarade Mikael Persbrandts vernissage tillsammans med en miljon andra som det kändes som. Man kan undra hur många som var där för att se konst, de flesta verkade vara där för att se Gunvald Larsson och ta kort på honom för att sedan försvinna ut från museet. Jag gick till min man och diskuterade det pågående OS??

I morgon är en annan dag så nu går jag till sängs och suger fortfarande på den fina komplimang jag fick av en gothkille jag mötte på sjukhuset. Han tittade på mitt rosa hår och sa att jag var den finaste punkpensionär han sett. Det var så sött.


5 kommentarer:

  1. Ja du kära Granntanten! Man kan inte ikläda sig varandras garderob, men man kan försöka tänka goda tankar om dig - och det gör i alla fall jag - som var till Flen och hämtade mig en liten kortbent 2-kilo tung "sambo" medan du våndades i kaffeserveringen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas du får det bra med nya sambon och jag har fått för mig att du precis som jag är taxtant. Jag har lugnat ner mig men jag är inte sugen på fika så det stör.Tack för att du tittade in i min garderob och återkom gärna nästa gång jag har öppet.

      Radera
  2. Jag skickar dig en massa varma och kärleksfulla tankar och hoppas det känns bättre idag. Jag hade nog kastat iväg några muffins i alla fall och är full av beundran över ditt lugn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu har jag djupandats och är lite mer i balans. Har till och med bakat - men muffins kommer jag nog aldrig mer att baka.

      Radera
  3. Jag undrar så hur det är med dig kära Granntant.
    Saknar dina blogginlägg. Jag hoppas att du har det bra. Och att du är för upptagen med allt roligt i ditt liv för att hinna blogga. Hoppas allt är alldeles förträffligt bra med dig, mannen i ditt liv och med surögda Ester. Kram till er alla.

    SvaraRadera